Blåst på sovmorgnarna jag såg fram emot så

Även de sällsynta gånger när jag missat att ställa klockan (för säker kan man ju aldrig vara; vi som är nervösa för att komma för sent till allting gör ju så). Oavsett om det är helg eller arbetsvecka – halv fem vill kroppen röra på sig.

Sen har man ju sina morgonrutiner, tassa runt hemma för att inte väcka någon, njuta av sitt kaffe och den grå vårmorgonen som sakta övergår i nåt slags klarhet. Man lär sig att njuta av det, i synnerhet när man inte har hyperpigga treåringar som vill vara vakna med pappa. Det är tyst. Det enda som hörs är ljudet från dem som vaknar ännu tidigare och nu är på väg till jobbet.

Att kunna sova längre var en av de grejer jag såg fram emot i mitt nya jobb, men hittills har det inte blivit nåt av med det. Dels för att jag som sagt i varje fall vaknar halv fem, dels för att jag tydligen är i vägen för resten av familjen som har sina egna rutiner. ”Vad gör du hemma?” sa en surmulen son. ”Gå och jobba med dig.” Så pass.

Jag är dessutom glad när jag vaknar till dagens nya katastrofer, till skillnad från en kollega som sa ”klockan ringer kvart i fem och sen är den dan förstörd”. För olika är vi. Somliga ser ut som döden själv när de dyker upp, med kuddränder kvar i ansiktet. Andra är pigga och nyduschade efter en rask joggingtur, kvittrar och äter müsli och juice; medan den där dödströtte sitter och planerar illdåd mot den pigge.

Nackdelen är ju att jag börjar krokna på eftermiddagen, när den morgontrötte fått nya krafter och är irriterande flitig. Då ska det jobbas över och planeras och man kan dansa loss en stund vid kaffeautomaten. Själv planerar jag kvällsmaten i huvudet. Och så där har vi hållit på i många, många år.

Ibland pratar man om att vi behöver ett nytt tänk (hemskt nyord) för arbetstiderna. Här ska flexas och jobbas med eget ansvar, och vill folk jobba över så får de väl det. Men börjar man gräva i det där, vill de flesta nog faktiskt jobba mindre. Vara lediga. Precis som människan är skapt. De få naturfolk som finns kvar jobbar hårt i perioder och slöar sedan oerhört i perioder – ja, inte kvinnorna naturligtvis, som har jämnt göra mest hela tiden. Fast de tar det också lugnare emellanåt, om de får bestämma själva. Och så är nog vårt naturliga tempo.

Att producera effektivt under givna tider blir egentligen för jävla trist och därför behövs de här små avbrotten under dagen – mikropauser. Det vet alla som jobbar i produktion. Det är därför unga människor röker, tror jag – de får gå ifrån ett tag. Men pauserna är inte populära hos företagen, de grymtar om produktionsbortfall och ojämn­heter.

Men hallå, det är för att det är människor vi pratar om, inte robotar. Kom ihåg det.