Debatt

Jargong kan blotta en obehaglig människosyn

Ann Olrin, ansvarig utgivare. Foto: Sann Percivall

LEDARE. Alla arbetsplatser har sin egen jargong. Vi är nog många som kan erkänna oss skyldiga till att då och då säga saker (som inte lämpar sig för tryck) om våra kunder, gäster, patienter eller andra som vi möter i vårt dagliga jobb.

Publicerad

För oss journalister ökar pulsen när det händer något med nyhetsvärde. En brand, ett rån, en trafikolycka, en fällande dom eller en arbetsmiljöskandal ökar adrenalinhalten i blodet och vi utropar ”fan vilken bra grej”, trots att vi vet att de allra flesta stora nyhetshändelser innebär personliga katastrofer för många av de inblandade.

Vi skyller på stress eller på att de händelser vi har att hantera är så otroligt tragiska att vi måste distansera oss för att orka med vårt uppdrag. Men säger att vi självklart är respektfulla när vi väl pratar direkt med de drabbade.

Det här är såklart inte okej – på något sätt. Så varje gång det händer måste vi påminna oss själva och varandra om att alltid visa respekt även när vi pratar i stängda rum.

Ett av de största problemen med jargong kan vara att det blottar ett förakt för människor, ofta personer i utsatthet som inte själva får en chans att försvara sig. Polisen Jeanette Larsson varken kunde eller ville hålla tyst när hennes chefer och kolleger raljerade över personliga tragedier på personalmötena.

Hon höjde rösten och synliggjorde en obehaglig människosyn. Hon blev inte populär på den arbetsplatsen och tröttnade till slut – inte på att säga ifrån utan på att jobba som polis. Läs mer om Jeanette Larsson och hur hon gick vidare för att fortsätta kämpa för ökat civil­kurage, när hon lagt polis­karriären på hyllan.