Hon brinner för ökat civilkurage

Till slut blev uniformen för trång och hon valde att lämna myndigheten efter att ha blåst i visselpipan flera gånger. Nu föreläser hon om civilkurage på arbetsplatser över hela landet.

I tjugo år höll hon sig lugn i ledet. I alla fall är det så Jeanette Larsson själv beskriver det, när hon berättar om sitt förflutna inom polisen. Det som ledde fram till att hon gör det hon gör i dag.

– Men jag såg ju hela tiden att det var en väldigt patriarkal värld, och att man behövde vara på ett visst sätt för att passa in. Det var svårt, för jag hade blivit polis för att jag ville finnas till för och hjälpa enskilda personer. Redan som barn ville jag försvara dem som utsattes för mobbning, till exempel. Jag försökte vara en beskyddare, trots att jag var minst i klassen, säger hon.

Och det där hängde med. Hon kunde inte vara tyst när hon såg orättvisor eller kränkningar. Jeanette Larsson har själv nästan lite svårt att hålla ordning på vad som hände vid vilken tidpunkt, nu när vi träffas på ett av hennes favoritställen – Kallbadhuset vid Ribersborgsstranden i Malmö.

– Jag har alltid varit tydlig med vad jag tycker. Som när jag jobbade på Länsakuten, kriminal­under­rättelsetjänsten, och det blev förbud mot alkohol på arbetsplatserna. Jättebra, tyckte jag. Tidigare hade man haft lite after work på jobbet ibland och jag tyckte inte att det passade, till exempel om någon ringde till tipstelefonen och hörde att det festades i bakgrunden. Men det var jag ensam om, och fick ta emot en hel del missnöje för det.

Men det finns en händelse som sticker ut för Jeanette Larsson. Som blev en vändpunkt. Hon har säkert berättat den flera hundra gånger, den finns oftast med när hon föreläser. Men hon blir fortfarande berörd.

– Det var på ett morgonmöte, en måndag, på länskriminalen. När mötet nästan var slut så sade chefen att det också hade varit ett ”lustigt och annorlunda” ärende under helgen. Det han beskrev på det sättet var att en transperson, Kim, hade hoppat ut från ett fönster på åttonde våningen och på så sätt tagit sitt liv.

Jeanette Larsson, som då också var värdegrundsansvarig på avdelningen, kunde inte hålla tyst den här gången heller.

– Jag räckte upp handen och sade att jag inte kunde uppskatta att vi satt där i polishuset och skrattade åt ett tragiskt självmord.

Det blev tyst. Väldigt tyst. Att kritisera chefer var inte något man gjorde inom polisen, i alla fall inte där och då.

– Till viss del kan jag förstå och respektera mina kollegor som valde att vara tysta, det var så som kulturen var.

Men för Jeanette Larsson innebar hennes markering att hon fick det tuffare på jobbet. Och ganska snart därefter inträffade nästa händelse.

– Det var på en internutbildning i ett datasystem här i Malmö. Kursledaren hade tagit fram exempelnamn, du vet ”Sven Svensson” och så. Det var bara det att där också fanns namn som ”Oskar Neger” och ”Neger Niggersson”. Vi i bänkraden tittade lite besvärat på varandra, så när det blev rast gick jag fram till instruktören och sade att jag tyckte det var olämpligt. Jag mena­r, tänk på att vi har aspiranter med utländsk bakgrund, då kan vi ju inte ha sådana exempel!

Det rasistiska utbildningsmaterialet blev känt, Jeanette blev intervjuad i medierna och det blev debatt. Det här var ungefär vid samma tid som Skånepolisen hade fått uppmärksamhet för rasistiska uttalanden i samband med ett ingripande i Rosengård. Då hade en polis bland annat kallat demonstranter för ”apajävlar”. Kanske bidrog det till att ledningen och andra tyckte att Jeanette Larsson var illojal som berättade om det som hänt på utbildningen. Och kanske gjorde det att händelsen fick extra mycket uppmärksamhet i medierna och hos allmänheten. I vilket fall som helst så beskriver Jeanette det som att ”cheferna blev tokiga”.

När jag frågar Jeanette Larsson vad det är som driver henne, varför just hon blir visselblåsare gång efter gång, så vet hon inte riktigt hur hon ska svara. Tittar ut lite över stranden och havet och funderar.

– På något sätt känner jag igen utsatthet. Kanske beror det på att jag blev bortlämnad som barn, jag vet inte. Men utsatthet får mig att gå igång. Och när jag gör det finns det inte någon broms, jag kan inte göra bara lite.

Hon försökte länge att förändra polisen inifrån. Men hon beskriver det som ett ”mission impossible” och till slut valde hon att hänga in uniformen för gott och kasta sig ut i osäker­heten. Det har hunnit gå några år, och nu föreläser Jeanette Larsson varje vecka för anställda i företag, organisationer och myndigheter.

– Jag tycker att det är helt fantastiskt att jag nu får komma till ställen där hr-chefen har bjudit in mig – med uppdraget att inspirera personalen till att våga säga ifrån! Det är skönt att se att finns så många sunda organisationer.

Jeanette brinner för att människor ska få vara som de är på jobbet, och våga stå upp och säga ifrån om någon blir illa behandlad eller om något är fel.

– Det handlar ju också om att det är viktigt att vara en attraktiv arbetsplats, för att människor ska vilja söka sig dit. Då kan det ibland handla om enkla och symboliska saker som att kanske ha en mångkulturell almanacka på väggen, eller en regnbågsflagga i receptionen, så att alla känner sig inkluderade.

Trots att Jeanette Larsson numera är en mycket rutinerad föreläsare så är hon alltid nervös innan hon ska möta en ny grupp.

– Men efteråt känns det oftast väldigt bra, och jag får ta emot otroligt mycket kärlek och värme. Jag hoppas att jag kan ha planterat en tanke, kanske gett hopp till en person. Om jag hjälpt till att få bara en enda människa att ändra något i sitt liv, så känner jag att jag har gjort nytta, säger hon.