Nanoskopi fick årets kemipris

Länge har ljusmikroskopin hämmats av en förmodad begränsning: att det aldrig skulle gå att få en upplösning som var bättre än halva ljusets våglängd, det vill säga 0,2 mikrometer. Med hjälp av fluorescerande molekyler har 2014 års Nobelpristagare i kemi hittat ett sätt att passera gränsen. Deras arbeten har tagit ljusmikroskopin till nanometerdimensioner och skapat ett nytt forskningsområde- nanoskopi.

Med nanoskopi kan forskare få bilder av enskilda molekyler och följa deras vägar inuti levande celler. Allt i realtid. De kan se hur molekyler formar synapser mellan hjärnans nervceller, de kan följa hur proteiner formar det skadliga plack som bildas vid parkinson, alzheimers och Huntingtons sjukdom och de kan följa enskilda proteiner i befruktade ägg som delar sig.

Att kunna studera levande celler in i minsta molekylära detalj har tidigare ansett omöjligt. År 1873 angav mikroskopisten Ernst Abbe en obeveklig gräns för det traditionella ljusmikroskopet: upplösningen skulle aldrig bli bättre än 0,2 mikrometer. Det var också den gränsen som gjorda att en av årets Nobelpristagare tysken Stefan W Hell var nära att ge upp sin forskning.

Men när amerikanerna Eric Betzig och William E. Moerner, kom på att man kunde slå av och på fluorescensen hos enskilda molekyler fick Stefan Hell idén att använda två laserstrålar, en för att stimulera emission den andra för att släcka dem, för att svepa över provet och på så sätt få information om nanometersmå områden i taget. Genom att sätta ihop informationen från alla områden skapas bilder med nanometerupplösning.

Resultatet har blivit att det inte längre finns någon fysikalisk gräns för upplösningen, det handlar snarare om en praktisk sådan.

Nanoskopin används numera världen över och ger ständigt ny kunskap som är till största nytta för mänskligheten, menar Nobelkommittén för kemi vid Kungliga Vetenskapsakademien.

Läs populärvetenskaplig beskrivning av kemipriset här