krönika
Hanne Kjöller: Vården agerar som månglare på Kiviks marknad
KRÖNIKA. Det kan vara svårt att förstå löne- och miljöprinciperna vid nyanställningar.
Annons
Min brorsdotter, J, gav sig nyligen ut på jobbmarknaden som pinfärsk sjuksköterska. Den klinik hon först visade intresse för var förstås väldigt mån om att knipa ett av dessa arbetsmarknadens högvilt.
En bonus på 10 000 kronor utlovades. Lönen för en nyutexaminerad, fick hon veta, startade på ungefär 32 000. Med lite erfarenhet av vården eller livet kunde det bli en eller två tusenlappar mer.
J var taggad till tusen. Kliniken verkade toppen. En bonus dessutom. Nu återstod bara en anställningsintervju med tillhörande löneförhandling. Hon tänkte sig en lön på 33 000.
Den entusiasm hon gick iväg med var bortblåst när hon kom tillbaka.
Jag föreslog ett utgångsbud på 34 000. Då skulle hon ha lite utrymme nedåt. Anställningsintervjun skedde och J svarade 34 000 när frågan om löneanspråk ställdes. Jobbet var hennes.
Anställningskontraktet mejlades när vi befann oss vid familjens ställe i vildmarken utan mobiltäckning. Men det finns ett närliggande fjäll där man kan få en plupp på mobilen. Hon besteg det och läste kontraktet.
Lönen var satt till 30 000. Den entusiasm hon gick iväg med var bortblåst när hon kom tillbaka. Med sig hade hon en känsla av att ha blivit lurad. Det var inte pengarna så mycket som att hon i den inledande kontakt förespeglats att det var på ungefär den nivån hon skulle hamna.
Hon hade bara någon dag på sig att skriva under för att bonusen skulle ticka ut. Ytterligare förhandlingar var av mobiltäckningsskäl begränsade. Så till sist valde hon att acceptera en två tusen kronor lägre lön än de jämnåriga kurskamrater som fått jobb på samma sjukhus.
Historier som denna gör mig brydd. Är det någonting som jag inte fattat eller är det någonting som personalavdelningarna inte fattat? För såhär tänker jag:
Eftersom den stora bemanningskrisen ännu ligger några år framåt i tiden borde väl fokus vara att säkra den långsiktiga tillgången på personal. Och inte sjutton gör man det genom att agera som en månglare på Kiviks marknad, där det gäller att locka till sig kunden och få henne att slå till så snabbt att hon inte förrän efteråt märker att det bara är skit hon fått med sig hem i påsen.
Jag tänker att arbetsplatser är ungefär som samboskap. Man blir kvar för att man trivs i varandras sällskap och för att det finns en ömsesidig respekt. För att man vill. Inte för att man blivit inlurad i något, inte för att man skrivit något avtal om bonus eller – vilket också förekommer – växlat in återbetalda studiemedel eller en vidareutbildning mot friheten att lämna när man vill.
Just denna ömsesidighet har gjort att jag har trivts utmärkt på min arbetsplats. Många av oss har jobbat över när det varit kris för att jag vet att bemanningsassistenterna gör allt för att ge oss ledigt när det trillar in någon sen inbjudan till en fest eller vankas någon resa. Av att få vill man ge.
Att stycka upp helgtjänstgöringarna på detta sätt är kanske möjligt rent arbetsrättsligt. Men är det smart?
Men så fick vi en ny HR-chef. De som jobbar på ett särskilt helgschema fick veta att de vara tillgängliga under alla helger, även de som gick på deltid just för att kunna vara ledig en helg i månaden.
Istället för den lediga helgen kunde sjuksköterskan alltså få ett schema där hon arbetade lördag – men inte fredag och söndag. Och en helg där hon jobbade fredag och söndag – men inte lördag. Att stycka upp helgtjänstgöringarna på detta sätt är kanske möjligt rent arbetsrättsligt. Men är det smart?
För verksamheten måste det väl ändå vara bättre med nöjda medarbetarna än anställda som känner sig lurade eller förbannade. Bättre att bygga lojalitet så att folk stannar för att de vill. Inte för att de måste. Och som drar så fort de inte måste.
