Den stora nano-skräcken

Jag har lyssnat på skogsindustrier som föredrar att kalla nanocellulosa för mikrocellulosa. Jag har hört talas om globala kosmetikabolag som fattat beslut om att inte tala högt om att de har nanopartiklar i sina produkter – även om de måste ange det i pytteliten stil på hudkrämens eller solsprejens innehållsföreteckning. Och jag har överhört diskussioner där stora bolag som 3M väljer bort ett intressant nanoprojekt av rädsla för att EU-lagstiftningen ska omöjliggöra en marknadslansering.

Nano har gått från att vara någonting hett och spännande till att bli något farligt och riskfyllt. Historien känns igen, först hajp följt av oro över effekter på hälsa och miljö. Reaktionen är inte obefogad. När dimensionerna krymper till miljarddelar av en meter förändras materialens egenskaper. Vilka de blir är inte alltid kända. Samtidigt är partiklarna så små att de, om de kommer in i våra kroppar, kan ta sig in i cellerna och reagera med de proteiner som styr vår hälsa. Forskarna vet inte vad som kan hända då. Här gäller det att snabbt skaffa sig en karta över möjliga risker.

Hur nanopartiklarna beter sig i miljön är inte heller klarlagt. Det ska det nystartade nationella 40-miljonerkronorsprojektet Mistra Environmental Nanosafety bringa klarhet i. Med på banan är Akzo Nobel, världens största producent av kiseldioxidpartiklar i nanostorlek. Företaget tillhör ett fåtal företag som inte sticker under stol med att de använder nanopartiklar i sina produkter. Under åren har de medverkat i ett 50-tal säkerhetsstudier. Akzo Nobel vet att de inte har råd att göra några misstag. Och vill inte se andra göra det heller.

Men att navigera rätt bland skären är inte enkelt. Nanopartiklar i en vätska, till exempel färger, klumpar gärna ihop och bildar mikrometerstora aggregat och är alltså inte längre nanopartiklar. Då är det frestande att blåsa faran över. Men här höjer miljötoxikologer ett varnande finger. Det finns material som är skadliga i mikroskala, men som är ofarliga när de smulas ner till nanometersmå dimensioner. Enligt Roland Grafström, vid vid institutet för miljömedicin på Karolinska institutet, gäller det bland annat för asbest.

I ljuset av den kunskapen kan man undra om inte skogsindustrier som väljer namnet mikrocellulosa i stället för nanocellulosa riskerar att bita sig själva i svansen.

Nano är nano, men mer forskning behövs som kommer fram till var nano är farligt. En sak är säker, att mörka nano inte är rätt väg att gå.