Nya rutiner för de svåraste olyckorna

För snart ett år sedan skrev myndighetschefer för Polisen, Åklagarmyndigheten och Arbetsmiljöverket under uppdaterade gemensamma rutiner för utredning av arbetsplatsolyckorna. 18 ­månader från en allvarlig olycka till ett beslut om åtal eller inte är det som gäller. Gemen­samma riktlinjer och rutiner har funnits i många år men tidsmålet har nu tydliggjorts.

När Arbetarskydd frågar företrädare för de tre myndigheterna både hoppas och tror de att de kan hålla 18 månader. För det behövs. Brottsutredningar är en färskvara. Det är svårare att säkra bevis och få tag på rätt personer när det har gått lång tid – minnesbilder bleknar och vittnen glömmer. Det handlar också om de inblandade personerna, både drabbade och misstänkta.

– Anhöriga vill få avslut och klarhet i vad som hände och hur rättsväsendet ser på detta, säger Maria Lorichs, tillförordnad gruppchef inom Region Mitt på Polisen.

Polisen är först på plats av de inblandade myndigheterna när det har hänt en olycka. Uppgiften är att samla in så mycket information som möjligt. Att klargöra händelseförloppet är ibland svårt och uppgifter från vittnen viktiga. Poliserna försöker att redan på plats prata med så många som möjligt.

– Arbetsplatser är så olika, så det är egent­ligen bara genom vittnesförhör som det går att förstå händelseförloppet, säger Maria Lorichs.

Tillsammans med sina kolleger utreder hon arbetsplatsolyckor och brott mot arbetsmiljölagen. Det finns mycket som gör att handläggningstiden kan dra ut på tiden för de svåraste olyckorna. Maria Lorichs nämner komplicerade entreprenörsrelationer i främst bygg- och anläggningsbranschen, problem att få tag på målsäganden som inte är kvar i Sverige eller svårigheter att hitta ansvarig i bolag som saknar representation i Sverige. Hög arbetsbelastning hos de inblandade myndigheterna liksom komplex lagstiftning med arbetsmiljöbrott i brottsbalken, brott mot arbetsmiljölagen och Arbetsmiljöverkets föreskrifter tillkommer.

– Juridiken är utmanande. Men det är utvecklande att utreda arbetsmiljöbrott. Man lär sig mycket om olika arbetsplatser.

Frågan om det finns ett anställningsförhållande är central, liksom vem som har vilken roll på arbetsplatsen. Vem är platschef? Vem är den skadades närmaste chef? Finns det skyddsombud? Bolagets organisationsnummer och kontaktuppgifter är förstås också centrala uppgifter, tillägger Maria Lorichs.

– Det kan vara rörigt på platsen och svårt att få fram information just då. Ett ärende är aldrig det andra likt, men det finns ändå en rågång hur vi jobbar.

Inom Region Mitt är målet att inom en vecka ha hållit förhör med målsäganden. Tanken är att försöka klarlägga vad som hänt och snabbt kunna prioritera de ärenden där arbetstagare har skadat sig mest.

– Hur fort det går beror förstås på vad som har hänt och hur den skadade mår, säger Maria Lorichs.

Målet är att så snabbt som möjligt vidare­befordra ärenden till Arbetsmiljöverket som står för den specifika kunskapen om reglerna för arbetsmiljön.

– Vid en dödsolycka har vi kontakt med Arbets­miljö­verket samma dag eller dagen därpå, så att de snabbt kan komma ut och bilda sig en uppfattning.

Maria Lorichs tycker att det är bra med ett gemen­samt mål för de tre myndigheterna och att det inte bör ta längre tid än 18 månader att utreda de här brotten. Hon tror dock att en­skilda ärenden fortfarande kan dra ut på tiden, som vargolyckan i Kolmården och björnolyckan i Orsa djurpark.

Hon påpekar att polisens omorganisation 2015 har förbättrat läget.

– Nu har vi en mer uppstramad organisation med särskilda utredare för miljö- och arbetsmiljöbrott.

Enligt Maria Lorichs har den så kallade genomströmningstiden, det vill säga tiden från att polisen har upprättat en brottsanmälan till att åklagaren har fattat ett beslut, förbättrats för arbetsplatsolyckorna med dödlig utgång.

– För vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka ser vi att det 2015 tog 430 ­dagar. 2018 tog det 196 dagar. Under de fyra första månaderna 2019 tog det 133 dagar. Det här är en väldigt positiv utveckling.

Henrik Forssblad har arbetat inom Polisen med arbetsmiljöbrott sedan 1996. Han var med och tog fram de nya riktlinjerna men är för tillfället på utlandstjänstgöring.

– Vi var tre från polismyndigheten, tre från åklagarmyndigheten och tre från Arbetsmiljöverket. Framtagandet av de nya riktlinjerna tog lång tid. Det var tvunget att bli bra och gjordes parallellt med vårt vanliga arbete. Det gäller att alla prioriterar det här så långt som möjligt på sina myndigheter nu, att det blir fokus på de mer allvarliga arbetsplatsolyckorna.

Tre inblandade myndigheter betyder att det är lätt att skylla på varandra om det tar tid, reflekterar Henrik Forssblad. Polisen har fått klagomål för långsam handläggning tidigare och nu är det Arbetsmiljöverkets jurister som pekas ut.

– Det blir alltid någon som blir den svaga länken.

Han betonar samtidigt att alla har den specifika kunskap som behövs och att samarbetet fungerar bättre i dag än tidigare.

– Numera ringer vi ofta varandra direkt vid allvarliga olyckor och åker ut tillsammans med inspektörerna från verket. Förut var det mer en byråkratisk rågång.

Han tillägger:

– Jag minns en tragisk händelse för några år sedan i Bollnäs, när en person kvävdes av en jordvall som rasade. Arbetsmiljöinspektören kunde direkt se att vallen, enligt reglerna, skulle luta med ett visst gradtal för att hålla. Det var centralt i utredningen.

Även uppgifter från arbetsgivaren och skyddsombud behövs.

– Det skiljer väldigt mycket åt hur det fungerar. Vi har störst problem på oseriösa företag som har svart arbetskraft. De händer att rätt svårt skadade inte är kvar i landet när vi kommer ut. Så var det sällan förut.

Hur fungerar det då?

– De ärendena blir ofta nedlagda, för det är ingen som kan eller vill berätta om olyckan.

Elisabeth Lewin är enhetschef för inspektionsjuristerna på Arbetsmiljöverket och där ansvarig för samverkan med de två övriga myndigheterna.

– Det är väldigt viktigt för oss att komma överens så att vi kan prioritera detta. Det här är positivt, för det pekar i rätt riktning.

Hon konstaterar dock att dokumentet i form av en handbok är försenat.

– De är tyvärr inte tryckta ännu på grund av pandemin. Men vi jobbar utefter dessa ändå.

För att det gemensamma målet ska kunna hållas har Arbetsmiljöverket ett eget mål. Senast tolv månader efter olyckan ska verkets inspektörer ha utrett ärendet och juristerna skrivit en åtalsanmälan eller bestämt att det inte ska göras någon. Samarbetet med de andra myndigheterna, underlag till juristerna i form av bilder och annan dokumentation för att avgöra orsakssambandet mellan skadan och åsidosättandet av lagar och krav är avgörande för att hålla tiden.

– Vi håller oss inom de här ramarna. När det gäller dödsolyckorna försöker vi skynda på så mycket som möjligt.

Både företrädare för Polisen och de särskilda åklagarna säger att Arbetsmiljöverkets jurister ofta är sena. Hur ser du på det?

– Det har man sagt ganska länge. Men en kartläggning som vi arbetar med visar på bra resultat för dödsolyckorna, säger Elisabeth Lewin och fortsätter:

– Tidigare var det Polisen som var en trång sektor. Jag tror att poliserna och åklagarna ­arbetar snabbare tillsammans nu. Då kan väntan på åtalsanmälan från oss upplevas som en trång sektor, även om vi ligger inom vår tidsram.

Elisabeth Lewin konstaterar dock att arbetsbelastningen för Arbetsmiljöverkets jurister är hög och är nöjd med att fyra nya anställs i år.

– Vi blir då totalt 30 personer. Men att skriva en åtalsanmälan efter en dödsolycka är kanske inte det första man börjar med.

Riktlinjerna innehåller även konkreta rutiner för vem som gör vad på olycksplatsen. På polisens checklista står intervju med personer som kan bidra och skyddsombuden nämns.

Henric Ask är förbundsjurist på LO-TCO Rättsskydd, och var 2007 med och tog fram en rapport för LO med syftet att stötta skyddsombuden när det händer en allvarlig olycka. Han påpekar att ombuden ofta har bra koll på verksamheten och arbetsmiljön via skyddsronder och protokoll från skyddskommittémöten.

– De vet om det funnits brister. De vet också att arbetstagarna inte alltid använder skydds­lina och att de i sin roll har försökt att göra något åt det och att det där skyddsräcket som nu finns runt hålet, när polisen kommit, inte alltid fanns där när olyckan skedde.

Henric Ask uppfattar att myndigheterna vill ha hjälp från skyddsombuden men att ombuden inte alltid kliver fram.

– Det händer att skyddsombud backar tillbaka när myndigheterna kommer. De förväntar sig att kunskapen redan finns där och glömmer bort att de själva har viktig kunskap.

Han upplever att det går fortare att utreda arbetsmiljöbrotten i dag men att arbetsskadeutredningarna drar ut på tiden.

De tre myndigheternas riktlinjer nämner också gemensamma aktiviteter. De ska ha konferenser och utbildningar för att lära av varandra och reflektera kring avgöranden i domstol. På grund av pandemins utbrott har vårens fyradagarsutbildning flyttats fram ett år, och konferensen som bland annat skulle handla om de nya rutinerna ställdes in.

– Tanken var att vi skulle ses fysiskt. Nu hoppas vi att vi ska kunna ha en konferens i november 2021.

I sprängningsolyckan i Vångaberget (se ­sidorna 18 och 19), som tog dryga tre år att utreda, riktas kritik mot bristen på branschkunskap hos alla de inblandade utredarna. Peter Burman är chef för Region Syd på Arbetsmiljöverket, den region där olyckan hände.

– Min bedömning är att vi har den branschkunskap vi behöver för att utföra vårt arbete och göra vår del när det gäller olycksfallsutredningar. Men ibland är det komplicerat.

Han förklarar att myndigheten har speciellt utsedda inspektörer som arbetar med olycksfallsutredningar. De har tillgång till verkets experter inom olika sakområden som bygg- och anläggning, maskiner, personlig skyddsutrustning och frågor som rör systematisk arbetsmiljö.

Peter Burman påminner om att syftet med Arbetsmiljöverkets utredning är att bidra till att samma olycka inte händer igen.

– Kunskapen om våra föreskrifter och eventuella orsakssamband mellan olyckan och att arbetsgivaren inte följt föreskrifter, det är det som är vår kompetens. Det är polis och åklagare som utreder ansvarsfrågan.

Ni har tidigare organiserat inspektörerna efter branscher. Sedan den förändringen efterlyses ibland mer branschkunskap från bland annat fackligt håll. Hur ser ni på behovet av branschkunskap för att utreda de allvarliga olyckorna?

– Det är inte bara de traditionella problemen med koppling till industrin som gäller längre, utan nu uppmärksammar vi andra delar av arbetsmiljön. Inte minst de kvinnodominerade verksamheterna som ofta drabbas av arbetssjukdomar. En konsekvens är att våra inspektörer måste ha ett bredare angreppssätt när de är ute och inspekterar. Så i den bemärkelsen så har vi förändrat vårt arbete.

Han tillägger:

– Vår analys visar att brister i det systematiska arbetsmiljöarbetet är en faktor bakom de dödsolyckor som lett till domar. Att ha koll på det systematiska arbetsmiljöarbetet är helt avgörande. I Vångaberget såg vi att det brast.

Kristina Falk Strand är kammarchef och chefsåklagare på Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål, Rema. Det är de som fattar beslut om att lämna in en stämningsansökan till tingsrätten eller inte, och de är därmed sist i kedjan.

– Vi når målet ganska väl. Förra året låg vi kring 19 månader i genomsnitt. En del ärenden går fortare och andra tar längre tid.

Att vara sist betyder att Rema är mest beroende av en fungerande samverkan för att hålla tiden. Kristina Falk Strand nämner att Arbetsmiljöverket ibland är sena.

– Ja, tyvärr. Vi upplever att de har hög arbetsbelastning på juristsidan och att det därför ofta tar lång tid för dem att komma in med sin åtals­anmälan. Vi kan i och för sig väcka åtal ändå, men vi har stor nytta av verkets bedömning. Det kan till exempel vara information om det har funnits de skydd som skulle ha funnits, om det funnits problem tidigare och om Arbets­miljö­verket har gjort kontroller.

Har det hänt att ni lämnat in stämnings­ansökan själva utan att ha fått verkets anmälan?

– Ja, det har hänt. Det har också hänt att vi har haft olika uppfattning och att verket inte har gjort en åtalsanmälan men vi har gjort det ändå. Det är dock inte så vanligt. Vi har oftare samma uppfattning.

Även på Rema är arbetsbelastningen hög. Åklagarna har runt 100 ärenden var på sina bord och ärendena kan vara svåra att utreda. Efter kritik från JO i oktober 2014 började åklagarna på Rema upprätta listor över de allvarligaste ärendena. Kritiken gällde långa utredningstider efter oro från anhöriga att preskriptionstiden som är på fem år höll på att löpa ut efter en dödsolycka.

– Nu har vi särskilda bevakningsärenden och det har blivit bättre.

Men än i dag finns ärenden vars utredningstid passerat 18 månader med råge. Det tog tre och ett halvt år innan åtal väcktes efter dödsolyckan i Kolmården i juni 2012, då en varg attackerade en djurskötare. Och Arbetarskydd har hittat både strafförelägganden och åtal som nyligen väckts med olycksår 2015.

Kristina Falk Strand vet att dessa ärenden finns och radar upp flera faktorer som gör att utredningarna kan ta tid. Hon nämner långa entreprenörskedjor och inhyrd arbetskraft, svårigheter att reda ut vem som haft ansvaret för en arbetstagares arbetsuppgifter och arbetsmiljö, tekniska svårigheter kring händelseförloppet och frågor kring hur man ska se på nya chefers ansvar.

– I sprängolyckan i Vånga var det en liten bransch där alla kände alla. Där var det svårt att hitta någon som kunde uttala sig opartiskt, förklarar hon.

När företagen är små, rollerna och ansvaret tydliga och händelseförloppet enkelt att förstå är utredningarna däremot enkla.

– Då går det fort, men i andra änden har vi stora företag, tekniska svårigheter och svårt att visa vem som varit ansvarig för brister i arbetsmiljön. Det kan vara väldigt olika.

Vid de allvarliga olyckorna är det åklagarna som leder förundersökningen.

– Vi fattar beslut om avspärrningar och ser till att undersökningar görs så snart som möjligt innan man har hunnit flytta på saker och ställa i ordning, säger Kristina Falk Strand.

Rema och Polisen har också gemensamma överenskommelser. Senast efter fem veckor skickas undersökningsmaterialet till en åklagare för bedömning oavsett om Arbetsmiljö­verket har återkommit eller inte.

– Vi vill gå vidare och ge instruktioner till polisen så att vi inte tappar fart.

Hur ser det ut framöver? Kan ni hålla 18 månader?

– Kortare tid än så har vi svårt att pressa fram i de allvarligare olycksfallen och alla jobbar så snabbt vi bara kan. När ärendet sedan hamnar i tingsrätten styr vi inte över hur fort det går. Vi vet att de har en ansträngande situation på både tingsrätter och hovrätter.

Det är främst arbetsbelastningen hos alla inblandade som bekymrar Kristina Falk Strand, och risken att poliser från de särskilda arbetsmiljöenheterna lånas ut igen för att utreda dödsskjutningar och gängkriminalitet. På Rema, som även utreder miljöbrott, prioriteras oftast arbetsmiljöbrotten.

– I de brotten finns målsäganden som är direkt berörda. Det har vi inte på samma sätt i miljöbrotten, så de får tyvärr ofta bli liggande.

Tidsgränserna utmanas också av corona­utbrottet.

– Det läggs väldigt mycket juristresurser på pandemin. Så nu är det svårt att hinna utreda och skriva åtalsanmälningar, säger Elisabeth Lewin på Arbetsmiljöverket.

Hon tillägger att det är en utmaning att slå fast att någon insjuknat i covid-19 och dött med tillräcklig anknytning till jobbet.

– Vi har en dialog med polis och åklagare även här och har pratat om vad för underlag som krävs.

När Arbetarskydd ringer runt till domstolarna bekräftas pandemins effekter. På vissa domstolar är läget ansträngt och det händer att huvudförhandlingar skjuts upp. Arbets­miljö­brotten är inte heller prioriterade, eftersom ingen sitter i häkte.

Få koll på alla domar och beslut om arbetsmiljön - beställ nyhetsbrevet Arbetsmiljön i rätten här.

Missa inga nyheter - beställ Arbetarskydds kostnadsfria nyhetsbrev