”Yrket ställer höga krav på Othello och Bellman”

Bellman hoppar upp i 74-årige Tore Faerdens knä, och ger honom en puss på kinden.

– Å, vad fin du är. Lilla gubben. Du ääär så fin, säger han.

Othello slinker runt en rullator, och står plötsligt framför Raj Bengtsson, 74 år. Han sticker åt Othello lite hundgodis.

– Det är ordning och reda på dig. Inget glufsglufs. Du är så försiktig när du tar godiset, berömmer han.

Det är eftermiddag på Kullens äldreboende vid Ekerö centrum utanför Stockholm. På demensavdelningen Kaprifolen dricker de eftermiddagskaffe. Det är stillsamt och ganska tyst. Någon nickar till i soffan, en annan är försjunken i tankar.

Men när hundarna gör entré på avdelningen blir stämningen genast livligare. Hundarna är en naturlig samlingspunkt, de boende försöker locka dem till sig. Det är uppenbart att de trivs med hundarnas kravlösa umgänge. Hundarna rättar ingen. Hundarna ställer inga frågor. Vad som än sägs eller görs möts det av en viftning på svansen.

– Ja, visst känner jag igen Othello och Bellman. Jag träffar dem varje dag. Det är så roligt när de kommer och hälsar på. Jag har själv haft hundar i hela mitt liv, säger Tore Faerden.

Othello och Bellman är vårdhundar. Deras arbetsuppgifter är att leka, promenera och träna med patienter. Syftet är att öka patienternas livskvalitet och förmåga.

– De är alltså mer än ett trevligt sällskap, mer än en mjuk päls att klappa. De har tydliga arbetsuppgifter, säger Öystein Johannessen, husse, sjukgymnast och hundförare.

Han är en engagerad hundförare, och han arbetar för att vård- och terapihundar ska få ut­ökade rättigheter i samhället. Att de till exempel ska få åka med i färdtjänstbussen, följa med en patient in i affären, eller på ett läkarbesök.

Othello är äldst, han har jobbat som vårdhund i drygt fem år. Han är en av Sveriges mest rutinerade vårdhundar och han rör sig vant mellan avdelningarna. Bellman är däremot relativt ny på arbetsplatsen. Han håller fortfarande på och vänjer sig vid vårdmiljön. Men han har rätt attityd. Han är nyfiken och social, men samtidigt cool och trygg.

– Många demenssjuka har psykiska svårigheter. De är oroliga och ängsliga. Men det är tydligt att när de klappar en hund så går ångest­nivåerna ner. Att umgås med en hund kan faktiskt ersätta lugnande mediciner.

En vanlig arbetsuppgift för Othello och Bellman är att ta sig an nyinflyttade. Många demenssjuka har svårt att finna sig till rätta när de först kommer till ett demensboende.

– Det är inte så konstigt. De har kanske lämnat ett hem som de har bott i större delen av sitt liv. Det brukar vara mycket förvirring och oro den första tiden. Jag och hundarna hälsar på varje dag i en eller två veckor, och det brukar vara positivt för anpassningen.

Hundar inom vården blir allt vanligare. De sprider trivsel och fyller en viktig funktion, men kan också innebära problem. Vissa människor är allergiska, andra är hundrädda.

– Jag tycker att fler hundar ska jobba inom vården. Men det måste ske under kontrollerade former. Väldigt ofta stöter jag på hundar i vården som bara är där. En nattsköterska tar med sin schäfer till nattpasset. En chef jobbar i sällskap av sina två söta knähundar. För att inte tala om alla anhöriga och deras hundar. Jag tycker att det ska vara större koll på de hundar som man tar in inom vården.

Hur ska man då hantera allergier och hundrädsla?

– På ett äldreboende måste det alltid finnas hundfria avdelningar. Det finns inga allergivänliga hundar, eller specialschampon som gör att allergiska personer kan umgås med hundar. Min åsikt är att bara en hundfri arbetsmiljö är tillräcklig för en allergisk person. Att folk är allergiska kan inte betraktas som ett hinder, utan det är en verklighet. Det är bara att förhålla sig till och planera utifrån. En anställd som är allergisk, rädd eller av någon anledning inte vill arbeta nära hundar ska erbjudas liknande uppgifter på en hundfri avdelning. Det är en arbetsgivares skyldighet.

När Öystein Johannessen introducerar en hund på en arbetsplats gör han det i samarbete med skyddsombudet. Vem är hundrädd? Vem är allergisk?

– Dessutom håller jag själv ögonen öppna. Ibland kan folk vara för artiga eller blyga för att berätta vad de känner.

Undersköterskan Sonja Widlund är varken allergisk eller hundrädd. Hon trivs med att ha Othello och Bellman som kolleger.

– Det är fantastiskt, både för mig och för de boende. Du ser ju själv. Hundarna sprider så mycket glädje. De har ett gott inflytande på gruppen.

Men hundar i vården handlar inte bara om människornas arbetsmiljö. Lika viktigt är hur djuren har det på jobbet.

– Det finns en massa regler för hur djuren ska hanteras. Vi har en djurskyddslag att förhålla oss till, och så har vi vårt eget regelverk som bland annat handlar om att hunden inte får överbelastas, att den inte får utsättas för situationer som den inte är förberedd på, att den inte får bli fet och så vidare.

Hundarna har drillats i sina arbetsuppgifter.

– Yrket ställer höga krav på Othello och Bellman. De får inte på eget initiativ hoppa upp i soffan, gå genom en dörr eller springa fram till en person. De får aldrig ta emot mat vid bordet. Om de börjar äta vad de boende ger dem kan de få i sig mediciner och annat farligt.

Arbetet ställer stora krav på hunden. Hundarna lämplighetstestas, många hundar har inte rätt personlighet för yrket. Det betyder dock inte att de är ”dåliga hundar”.

– Snarare är det tjänstehundarna som är udda. Det är fullt normalt att hundar reagerar på ljud, att de morrar och spetsar öronen när något oväntat sker. Det är hundens uppgift att försvara sin familj. En vårdhund är mer tålmodig. Den kan inte reagera på ljud, oväntade händelser, eller om en människa beter sig udda. En strokepatient kanske slår okontrollerat med ena foten. En demenssjuk kan plötsligt skrika i ångest. En vårdhund måste vara lugn och trygg också i sådana situationer.

Öystein Johannessen brukar tala om de tre ’s’:en – en tjänstehund ska vara social, smart och stresstålig.

Vi går vidare till nästa avdelning. Hundarna springer fram och hälsar.

– Allt måste ske spontant. Jag måste hela tiden vara alert och läsa av min hund. Hundarna måste vara med på allt. Återigen, det är deras arbetsmiljö det handlar om. Under en dag har hundarna kanske 20–30 aktiviteter i form av spontana möten. Dessutom har de ungefär fem sex riktade insatser.

Signalerar hundarna ibland att de inte trivs med situationen?

– O ja, ofta. Det är min uppgift som hund­förare att läsa min hund. När Othello vill gå ner från sängen så slår han lite diskret med tassen i madrassen.

Som i alla arbetsliv ändras förutsättningarna också för Othello och Bellman. I samband med att Kullens äldreboende byter huvudman kommer de att börja jobba på ett nytt äldreboende.

Dessutom förbereds Othello för pension.

– Han är ju van att träffa folk hela dagarna, så han skulle sannolikt inte vara nöjd med att bara ligga hemma ensam. Vi får se hur vi löser det.

Kanske placerar Öystein Johannessen sin Othello på en avdelning, samtidigt som han och Bellman arbetar.

– Den nya generationen är på väg in på arbetsmarknaden. Othello gillar det inte, men vad ska han göra. Han känner sig lite undanskuffad av Bellman, samtidigt vet han att han själv är en gammal farbror i 70–75-årsåldern.

Arbetsdagen börjar lida mot sitt slut. Trion tar en sväng förbi Gulli Bryme, som brukar bli lite orolig när dag går mot kväll.

Othello hoppar upp i hennes säng. Hon ropar förtjust. Lägger armen om honom. Othello slickar henne i ansiktet. Hon skrattar högt.

– Kommer du ihåg hundens namn? undrar Öystein Johannessen.

– Ja, det är ju Bellman, säger Gulli Bryme, 97 år, självklart.

– Mitt namn glömmer de boende ofta bort. Men hundarnas namn kan nästan alla. Hundarna kommer alltså till nytta vid tal- och minnes­träning, konstaterar Öystein Johannessen.

Han kan inte tänka sig ett liv utan sina kolleger.

– Mitt jobb som sjukgymnast blir så mycket lättare och glädjefyllt med hundarna, säger Öystein Johannessen.