Utrikeskorrar: Med döden som kollega

2015-01-19 11:52 Anna Wahlgren  

De reser världen över för att bevaka konflikter och katastrofer. För det är där berättelserna finns.”Mordet på Nils Horner har fått mig att fundera mer ingående. Jag tänker en extra tanke över varför jag vill åka till ett visst ställe”, säger reportern Katja Magnusson på Sveriges Radio, där de skiljer på riskresor och högriskresor.

För utrikeskorrespondenterna är riskbedömningar och planering av säkerheten en del av yrkesvardagen.Här berättar Katja Magnusson och två andra svenska utrikes­korre­spondenter om sina erfarenheter.

Reportern Terese Cristiansson och fotografen Jonte Wentzel är i Nigeria för att rapportera om babytrafficking – spädbarn som säljs på en illegal adoptionsmarknad. Det är ett farligt uppdrag, teamet använder dold kamera och infiltrerar nätverken. Reportaget kommer att få stor uppmärksamhet då det senare publiceras i Expressen. Säkerhetstänket är högt, och Terese och Jonte har förberett sig för allt som kan tänkas gå snett. Uppdraget löper på som planerat och när de sitter i bilen på väg ut ur området börjar de slappna av. Plötsligt skjuter någon mot deras och några andras bilar. De befinner sig mitt i ett väpnat rån. Det är aggressivt och en chaufför skjuts till döds. När rånarna får se att två västerlänningar befinner sig i en av bilarna, håller rånet på att utvecklas till ett kidnappningsdrama. Rånarna drar Terese och Jonte ur bilen och försöker få in dem i bushen, men de börjar gräla om kidnappningen och kommer efter 10-15 minuter av sig. Då lyckas Terese och Jonte fly från situationen.

– Vi var en hårsmån från att bli kidnappade. Kidnappad vill man inte bli någonstans i världen. Och absolut inte i Nigeria, säger Terese.

Det faktum att Terese och Jonte är rutinerade, samt lyckas hålla sig lugna, tror hon räddar dem. Dessutom har de tur.

– Här fick jag bevis för vikten av en checklista, som talar om hur vi ska agera, och vilka vi ska kontakta i en krissituation. Vi lyckades larma Expressen mitt under krisen, som reagerade blixtsnabbt och direkt tog kontakt med alla på listan. Det var fantastiskt att känna ett sådant stöd, och att se vilken organisation som mobiliserades en fredagskväll. Efter den erfarenheten skulle jag aldrig slarva med en checklista. När jag reser som frilans, på egen hand, fyller jag i liknande checklistor och har regelbunden mobilkontakt med en person.

– Rädslor och chock kom efteråt. På hotellet påpekade Jonte att min röst var otroligt hög. Adrenalinet slog sky high.

Några månader senare ser vi SVT-korrespondenten Susan Ritzén huka sig i rutan. En missil slår ner precis intill teamet – i direktsändning.

– Jag och fotograf Anna Stålberg var förberedda på att det skulle kunna smälla i direktsändning. Vi hade tvingats ta skydd undan explosioner varje dag, det var vardag i Gaza. Flera gånger hade raketer skjutits upp och passerat vid sidan av balkongen, där vi gjorde direktsändningarna. Jag sa till Anna att ”smäller det i direktsändning tror jag inte ens att jag kommer att ducka”. Men det här var ingen raket, utan en missil, som detonerade precis bakom mig. Det var jag inte beredd på.

– Jag tänkte direkt att ”det här får inte hända igen”. Det klarar varken tittarna eller SVT av. Då får vi inte vara kvar och rapportera från Gaza. Tittarna ska inte behöva vara oroliga och fundera över om teamet kommer att överleva sändningen. Men så här i efterhand tycker jag att det som hände var bra. Det var en blixt­belysning av den situation som Gazaborna levde i under hela offensiven.

I mars 2014 sköts SR-journalisten Nils Horner till döds i Kabul i Afghanistan.

– Nils Horners död har nog gjort oss på Sveriges Radio ännu mer vaksamma. Vårt säkerhetsarbete ser ungefär likadant ut som innan Nils Horner dog. Det är svårt att säkerhetsmässigt skydda sig mot det han blev utsatt för. Men på ett känslomässigt plan har mordet fått mig att fundera mer ingående över vad jag kan få ut av vissa uppdrag. Jag tänker en extra tanke över varför jag vill åka till ett visst ställe, vilken historia jag egentligen vill berätta, säger Katja Magnusson.

Susan tycker att riskerna med att vara ut­rikesreporter ibland uppförstoras.

– Jag tvingas tyvärr hålla koll på var och varför journalister dödas på grund av sitt arbete. Men dödssiffrorna är rätt överdrivna, ofta ingår rena olyckor i statistiken. Ett sextiotal personer dödas i världen varje år just för att de är journalister. Knappt nio av tio är lokala journalister, inte utrikeskorrar. Och de flesta bevakar inte alls krig, utan politik.

– Jag vet inte varför sökarljuset ändå så ofta hamnar på krigskorrar när riskerna ska avhandlas. Att krig kan vara fatalt är ju mycket mindre oväntat än att politik är det.

Att journalister är måltavlor i krig är inget nytt, påpekar Terese. Så har det sett ut så länge hon har jobbat – snart ett decennium:

– Det är regimerna, inte extremgrupperna, som är det nya, stora hotet. Lokala journalister har länge varit utsatta, men för internationella journalister är det här nytt. Många journalister sitter fängslade i Egypten. Också Pakistan är ett tufft land att jobba i, där de anklagar journalister för att vara terrorister.

Alla konflikter har sin egen dramaturgi, och kräver därmed olika uppbackning och säkerhetsrutiner såväl av hemmaredaktionen som på fältet. Men några regler följs i princip alltid av SVT:s medarbetare: Teamet har kontakt med redaktionen vid alla förflyttningar i en konfliktzon. Jobben diskuteras löpande med utrikeschefen, som också är den som tar slutgiltiga beslut i säkerhetsfrågor. SVT har dessutom en säkerhetsavdelning som arbetar specifikt med säkerhetsbedömningar och evakueringar. I förebyggande syfte deltar utrikesredaktionen varje år i diverse säkerhetsutbildningar.

Kommunikationen med hemmaredaktionen är viktig, också när man som Terese är frilansreporter. Men bedömningarna görs av henne – på plats.

– Jag är bestämd med att det är jag, och inte en redaktör, som tar besluten runt säkerheten. Ansvaret för mitt liv kan jag inte lägga på en redaktör som aldrig har rest i en konfliktzon. Jag litar mest på mig själv. Men det är förstås en ständig dialog. Expressens redaktörer har gått säkerhetskurser, och de tar ibland in externa analyser för att göra egna bedömningar på redaktionen.

Säkerhet är färskvara, och alla inblandade måste dagligen ändra sin inställning till säkerhetsläget. En bra regel är att se till att man snabbt kan fatta ett nytt beslut. Att aldrig måla in sig i ett hörn, att alltid ha en plan B. Så att teamet snabbt kan evakuera. Kvickt kan byta hotell. Att det finns en plan för en stad som plötsligt belägras. Men säkerhet är ingen absolut sanning. Olika nyhetsredaktioner gör ofta olika säkerhetsbedömningar.

– När vi kom in i Gaza i somras hade offensiven precis inletts. Då hade SR och TV4 fått besked om att de skulle lämna. När vi kom, åkte alltså de andra. Där gjorde SVT en annan värdering än andra redaktioner. Det kan vara slumpen som avgör. Att någon byter redaktör som gör en annan säkerhetsbedömning, säger Susan.

Hennes grundregel är: ta aldrig några onödiga risker. Konkret innebär det att de aldrig åker omvägar med bilen. Det gör precis det som de kommit överens om. De åker aldrig runt på måfå. Om något hakar upp sig tar de sig tillbaka till hotellet för att fatta nya beslut. De sitter inte i en bil och funderar över vad som ska hända härnäst. Ibland måste de utbilda fixarna: ”Nej, här stannar vi inte och köper Coca-Cola.”

– Jag söker mig inte alltid till frontlinjen. Helt enkelt för att jag inte tycker att det är där som de mest intressanta berättelserna finns. Jag vill inte bara berätta om flygattacker och bombningar, utan söker ögonvittnesskildringar och vill träffa människor som kan berätta om sin vardag, säger Katja.

På Sveriges Radio skiljer de på ”riskresor” och ”högriskresor” och planerar dem på olika sätt.

– Jag har gjort högriskresor till bland annat Bagdad och Damaskus. En ”riskresa” planerar jag och Sveriges Radios utrikeschef Per Eurenius. Men under en ”högriskresa” är också Sveriges Radios säkerhetschef och ibland också vice vd med och fattar beslut. Alla inblandade gör separata bedömningar, sen görs en samlad säkerhetsbedömning i olika frågor, till exempel om vi överhuvudtaget ska resa dit. Då tar vi hänsyn till frågor som: ”Med vilken fixare ska jag resa?”, ”Var ska jag bo?”, ”Vilka förkunskaper har jag?”, ”Vilken utrustning som är lämplig för uppdraget har jag?” säger Katja.

Riskutvärderingen på plats sker fortlöpande, i samråd med korrespondenterna. En korrespondents uppgift är ju att förmedla vad som händer, där det händer. Men det gäller att avgöra när riskerna är större än värdet av att vara på plats.

– Om jag befinner mig i ett högriskområde, har vi daglig kontakt. Vi gör förstås ständigt nya bedömningar om säkerhetsläget. Ibland går allt inte enligt planerna, jag måste kanske avvakta, eller slänga om i planeringen. När jag väl är på plats litar de på min bedömning. Jag och utrikeschefen har planerat så mycket det går i förväg. Han har nummer till eventuella kolleger, tolkar och chaufförer som jag sam­arbetar med. Han vet var jag ska bo, och exakt hur jag ska resa, säger Katja.

Terese skiljer på säkerhetsvärderingen för nyhetsreportage och för grävjobb. Ett akut nyhetsläge följer en ganska given agenda: samla in så mycket information som möjligt, få tag på tolkar och fixare, diskutera säkerhetsläget med fixaren, stämma av med uppdragsgivaren. För grävjobb är det långsiktighet som gäller. Terese har gjort flera uppmärksammade gräv – iklädd burka har hon intervjuat talibaner till exempel.

– Jag skulle aldrig åka in till talibanerna som nyhetsreporter. Då kan jag lika gärna skjuta mig själv. Ett sånt gräv kräver månader av förberedelser.

Alla tre pratar om fixaren och chauffören som sin ”livförsäkring”.

– De är de absolut viktigaste personerna för min säkerhet. Och jag tänker oerhört mycket på deras säkerhet. Vilka konsekvenser får det här jobbet för fixaren? Den personen ska bo kvar, jag lämnar när uppdraget är avslutat. Sånt diskuterar jag ofta med hen – för fixarna är precis lika ofta kvinnor som män. Jag skulle heller aldrig bära skyddsväst, om inte fixaren har tillgång till väst, säger Terese.

– I Bagdad jobbar jag med en chaufför som har en fantastisk koll på stan. Han vet exakt vilka gator vi ska undvika, hur vi ska göra för att inte fastna i vägspärrar, och vilka smågator vi kan ta in på om vi blir fast i en bilkö. Med honom kan jag prata om allt. Vilken sjal jag ska använda beroende på uppdraget. Hur jag ska klä mig för att allt ska flyta på smidigare. I den mån det är möjligt brukar jag försöka jobba med kvinnor. Med en kvinnlig fixare kan jag få tillgång både till mans- och kvinnosidan i en konflikt. Men ibland kräver uppdraget en manlig fixare. Det skulle anses konstigt att jag reser utan manlig beskyddare, säger Katja.

Susan har varit med om att förlora en nära medarbetare – fixaren Ali Abu Afash. Han dog när han för AP:s räkning följde några experter som skulle desarmera en bomb. Något gick snett och bomben exploderade.

– Det som hände Ali är det mest hemska jag har varit med om, jag har aldrig tidigare varit så drabbad av ett krig på ett personligt plan. Jag och Anna befann oss bara några kilometer från ett Isis-fäste i Irak när vi fick reda på vad som hade hänt Ali. Vi kunde inte ta in beskedet där och då – det var för farligt att tänka på något annat än vår egen säkerhet. Men när jag kom hem gick luften ur mig. Jag reste till Gaza för att träffa Alis familj, och för att visa respekt å svenska redaktioners vägnar. Jag hade ett långt möte med en av hans kolleger, som är bra på säkerhetsfrågor. Jag hoppas att vi på sikt kan ha en del gemensamma säkerhetsseminarier. Det är ett sätt att hedra Alis minne.

Bästa debriefingen, för att smälta intryck och upplevelser, är samtal med andra som befunnit sig i liknande situationer.

– Vi pratar med varandra. Jag kan inte börja berätta ”abc” för folk som aldrig har varit i en konfliktzon, säger Terese.

Säkerhetsbedömningar handlar inte enbart om missiler och gränsövergångar. Ebola­utbrott, kärnkraftsolyckor, skogsbränder – alltihop är minst lika farligt att bevaka som krig.

– Jag bevakade ju Fukushima i Japan. Jag käkade jodtabletter och hade med mig strålningsmätare. Det var en annat typ av hot, som inte går att ta på. Jag vet fortfarande inte, var det farligt eller inte? Jag var nojig då. Jag var inte sugen på att käka fisk. Pieter ten Hoopen, fotografen, skrattade åt mig. Jag kom precis från ett högriskområde i Afghanistan, och så gick jag på tå i Japan, säger Terese.

Hon menar att det är skillnad på faror och faror, och för henne är det inte självklart att bege sig till Västafrika och skriva om ebola.

– Bara för att man gör vissa farliga grejer behöver man inte göra alla farliga grejer. Om jag fick frågan att skriva om ebola skulle jag sätta mig in mer noggrant. När jag var i Kongo var det ett ebolautbrott, men det här är ju 500 procent större. Jag har inte försökt sälja in jobb om ebolan, vilket kanske är ett bevis för att jag inte vill dit.

Många redaktioner kräver att reportrarna har gått en säkerhetskurs innan de släpps ut i en konfliktzon.

– Kurserna är bra när man är färsk. På fältet är det viktigt att man känner trygghet med sig själv. Numera har jag min egen checklista, allt går på automatik. Väskorna är alltid packade, allt praktiskt är under kontroll. Småsaker som att ha dokument i ordning, att alltid ha passbilder så att jag inte försenar någon gränsövergång, att ha en bra förbandslåda – sånt sitter i ryggmärgen, säger Terese.

På hennes första utlandsuppdrag krävde Expressen att hon skulle resa med en erfaren fotograf – Torbjörn Andersson, som då var ute på sitt sista utlandsjobb. Att resa med någon som hade erfarenhet från så extremt många och olika slags konflikter var lärorikt: Vad är farligt? Vad är inte farligt? Hur ska man agera? Hur skapar man sig en bra magkänsla?

Att vara kvinna är nästan alltid en fördel som utrikesreporter, tycker alla tre.

– Som kvinna kan jag intervjua alla parter. Dessutom kan jag dölja mig med kläder, och resa runt i ett land utan problem. Det är en fördel också för min fixare, att det inte märks att han samarbetar med en västerländsk kvinna, säger Terese.

– Jag har stor nytt av att vara kvinna i de länder som jag bevakar. Jag får tillgång till tjejsidan på bröllopsfesten, och jag kan sitta på frisörsalongen och prata om världen på ett enkelt sätt. Ibland tror jag dessutom att kvinnliga utrikeskorrespondenter kan uppfattas som mindre provocerande, säger Katja.

– Krigskorrecirkusen är på många sätt fortfarande en mansvärld. Det betyder inte att män är bättre på krigsbevakning. ”Macho” är väldigt dåligt i krig. Jag går omvägar runt både män och kvinnor som är ”macho”. De visar sällan någon förmåga till lugn eller ett intresse av att samarbeta, egenskaper som är viktiga i krig, och som kan ta dig ur svåra situationer, säger Susan.

– I Gaza i somras, hamnade vi i många svåra lägen, framför allt då vi skulle korsa gränsen tillsammans med andra journalister. Vid ett tillfälle fastnade vi i ett ingenmansland mitt under kraftiga strider. Jag och Anna tvingades genomlida det ena panikartade initiativet efter det andra. Efteråt sa en av CNN-killarna: ”De enda som var lugna var ni tjejer”, säger Susan.

Samarbete på fältet är vanligt.

– Att vara osolidarisk, att försöka vinna tid och dra före de andra teamen är bara dumt. Svenska team brukar samarbeta, jag har sällan känslan av att det är en tävling. Många public service-företag tar ett stort ansvar för att informera andra reportrar om säkerhetsläget. Public service har större resurser, och är finansierade av allmänheten, så jag tycker det är fullt logiskt. BBC, som är störst av alla, har jag fått mycket hjälp av, säger Susan.

– Det väpnade rånet i Nigeria är det farligaste som har hänt mig. Råkar man ut för ett väpnat rån första gången man åker ut, så tänker man kanske, ”fy fan”. Man tror att rånen är vardag. Men jag har varit ute sedan 2006, jag vet att 99 procent av gångerna så går det bra, säger Terese.

– Vi pratar om hur farligt jobb vi journalister har. Men det är mycket lättare att vara journalist än civil i ett krig. Vi har säkerhetsutrustning. Vi har pengar och resurser. Det skulle bli uppståndelse om vi försvann. Vi har ett fokus, en uppgift, vi har inte så mycket tid att reflektera, jobbet blir en sköld. Vi kan till och med intala oss att det vi gör är viktigt. Och. Vi kan åka därifrån, det är hela skillnaden, säger Susan.

 

Checklistan är trygghetslänken

En checklista talar om hur reportern och hemmaredaktionen ska agera i en krissituation. Den är unik för varje uppdrag, och innehåller oftast viktiga telefonnummer, kontaktpersoner och en åtgärdslista, ”steg för steg”.

Terese Cristiansson

Arbete: Frilansande utrikeskorrespondent med uppdrag för Expressen, TV4, Dagens Industri, Fokus, Sveriges Radio, norska Dagens Näringsliv, och engelska The Times.

Ålder: 40 år.

Civilstånd: Singel.

Har bland annat bevakat: Kriget i Irak 2006, rebell­grupperna i Somalia 2012, terrorattacken i Kenya 2013, mordet på journalisten Nils Horner i Afghanistan 2013, inbördeskriget i Syrien 2014, Isis utbredning i Irak 2014.

Farligaste situationen som jag har befunnit mig i: När jag och fotografen Jonte Wentzel för ett år sedan utsattes för ett aggressivt väpnat rån och kidnappningsförsök i Nigeria.

Bästa lärdomen från en säkerhetskurs: De medicinska råden. Första hjälpen i krisområden. Konkreta tips som att man kan rena en petflaska med vatten genom att lägga ut det i solen mitt på dagen i en timme, och att öppna sår kan fyllas med socker – det hindrar baciller från att angripa.

 

Anna Wahlgren

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Kampen

Arbetsmiljö