Om tid

Sökte på Google, ordet ”tid” ger 450 miljoner träffar. ”Stress” ger 166 miljoner träffar och det moderna ordet ”livspussel” ger endast 10 700 träffar.
Ska vi slå vad om att träffantalet på livspussel har flerdubblats om ett år?
Eftersom Arbetarskydd bevakar arbetsmiljöns aktuella problem är förstås tid ett bärande tema i det här numret.
Allt fler tjänstemän byter bort sin rätt till övertid mot en extra semestervecka. Problemet är att folk inte riktigt fixar att själva hålla koll på gränserna för sin arbetstid. Med övertidsregler har arbetsgivaren en naturlig anledning att hålla koll på övertiden. Dels måste övertiden noteras enligt arbetsmiljölagen. Dels kostar den ju pengar.
Men när människor tar över ansvaret själva flyter fritid och arbetstid ihop och bristen på regler leder till ohälsa, skriver Mattias Davidssoni sin genomgång på sidan 16.
De flesta människor tål stress. Många (jag till exempel) tycker till och med om det. Men förmågan att klara stress bygger på en möjlighet till återhämtning. Därför är regeln om elva timmars vila per dygn den viktigaste bestämmelsen om arbetstider, menar forskare, som kritiserar parterna för att nonchalera hälsan i sina avtal.
Och man kan ju undra, varför tjänstemännens fackförbund inte slåss hårdare för att bevara övertidsreglerna. Tänk tanken att facken skulle sälja ut andra skydd mot hälsan. Lite asbest för två veckors extra semester! Vi skiter i fallskydden om vi får 20 spänn mer i timmen.
Denna aningslöshet om sambandet mellan tidsbrist och ohälsa är märklig mot bakgrund av all debatt och diskussion i ämnet.
Skyddsombuden har inte heller tid, enligt LOs genomgång av deras arbete och erfarenheter.
Två av tre skyddsombud hinner inte med sina uppgifter. Samtidigt ökar skyddsombudens behov av utbildning i psykosociala frågor. Vilket förmodligen hör ihop med att många ombud tycker att stress och underbemanning hör till de svåraste arbetsmiljöproblemen.
Tid är ett abstrakt begrepp som uppfattas olika av olika människor. Barn begriper sig inte på tidens gång förrän långt upp i skolåldern.
På samma sätt uppfattar vi och reagerar olika på tidsbrist och tidsgränser. Det som är stimulerande för mig upplevs pressande av någon annan. En tidsgräns kan disciplinera vissa människor och förlama andra.
Någonstans där måste diskussionen landa. Annars finns det en risk att de som skadas minst står modeller för regler som drabbar dem som skadas mest. Det är inte rimligt.