Arbetsmiljö

”Arbetsbyte” av Sven Lindqvist

Hur får man järnbärare att öka produktiviteten från 12,5 ton lastat stål per person och dag till 47 ton? Och hur gör man det utan att sätta igång strejker och utan att behöva höja lönen i motsvarande mån?

Publicerad

Frederick Winslow Taylor lyckades med bedriften under tre år på Bethlehem Steel Company i Pennsylvania i slutet av 1800-talet. Han är den rationella arbetsledningens fader. För att lyckas fick han gå hårt fram:

I förväg hade han studerat järnbärarnas arbete noggrant. Bland annat hade han klockat tidsåtgången för varje arbetsmoment vid lastningen av stål på järnvägsvagnar. Därefter avskaffade Taylor arbetarnas självstyre och ersatte det med arbetsledningens kontroll av varje arbetsmoment. Han ersatte det traditionella lagarbetet med individuell bedömning och började belöna varje arbetsprestation.

”A-exemplar” bland arbetarna fick stå modell för de övriga. De intellektuella sidorna av arbetet skiljdes från de manuella, det vill säga arbetarna tillfrågades inte längre om sin syn på hur man bättre kunde lösa de problem som uppstod. Slutligen höjdes arbetarnas löner, men bara precis så mycket som behövdes för att de inte skulle slå bakut.

När Taylor var klar återstod bara 9 av de från början 75 järnbärarna.

I boken ”Arbetsbyte. Tre essayer om demokrati och arbetsfördelning.” berättar Sven Lindqvist taylorismens tidiga historia. Men egentligen börjar boken med en fråga. Hur kommer det sig att fabrikerna ser ut som de gör? Sven Lindqvist söker svar med hjälp av hypotesen ”fabrikerna ser ut som de gör eftersom den som bestämmer deras utformning aldrig kommer att arbeta där”.

Pedagogiskt och nästan präktigt prövar Lindqvist hypotesen. Stilen är starkt präglad av tidsandan. Alla ska förstå. Men ”Arbetsbyte” kvalar lätt in som en arbetsmiljöklassiker. Boken kom 1975 på Aldus förlag. Den trycktes som pocket redan från början.

Sven Lindqvist ger en mycket bra skildring av hur Frederick Winslow Taylor blir den person han blev. Han ger oss också en bild av Taylorismens framväxt i USA. Att modellen med framgång kopierats också i Sverige vet vi, men Sven Lindqvist uppmanar läsaren att själv gräva där hon står. I mycket väntar det svenska arbetets historia fortfarande på att bli utforskat.

Sven Lindqvists bok har ambitionen att ge läsaren verktyg till förbättringar. Han drar erfarenheter från sina resor och studier i Kina. Där innebar kulturrevolutionen på 1960-talet att akademiker, chefer och högre tjänstemän tvingades pröva industri- eller lantarbete. Sven Lindqvist, som hade sett detta med egna ögon, var skeptisk till idén. Inte var väl arbetsmiljön bättre i kommunistiska länder?

Men resor till Indien, ett land präglat av enorma klassklyftor, fick honom att tänka om. Det djärva med ”Arbetsbyte” är att lärdomarna från det som då kallades u-länderna plockas hem till Sverige. I boken föreslår Sven Lindqvist att högsta chefen då och då bör ge sig ner på verksamhetsgolvet och arbeta där en tid.

Invändningarna mot förslaget då är sannolikt desamma i dag:

”Chefen har så hög lön att det är slöseri med resurser.”

”Att det skulle finnas värdefull kunskap som endast kan erövras genom arbetsbyte är bara romantik.”

Sven Lindqvist bemödar sig om att bemöta kritikerna och att mejsla ut ett underbyggt förslag. Arbetsbyte kom aldrig att praktiseras i den omfattning som författaren hoppades. Men helt död är väl inte idén.

Lindqvist, Sven

Arbetsbyte. Tre essayer om demokrati och arbetsfördelning.

Stockholm: Aldus, 1975. 101 s. Originalpocket.