En annorlunda dag under ett smårutigt nät

Det är varmt och snart dags att uppsöka damrummet för att återigen tvätta av mig under armarna om jag ska stå ut med ångorna här innanför. Det är lättare att andas om jag håller huvudet lite böjt. Att titta på skärmen genom ett smårutigt nät gör att bokstäverna flimrar. Det är tur att jag kan skriva utan att titta på tangenterna för det är absolut omöjligt att se tangenterna samtidigt som jag försöker läsa vad jag skriver på skärmen.

Och att försöka läsa Arbetsmiljöverkets föreskrifter för användning av personlig skyddsutrustning genom det täta nätet är alltför ansträngande för ögonen.</p> <p>Efter bara en halvtimme i ett kontorslandskap är jag beredd att säga att det är omöjligt att jobba här som journalist iklädd burka. Skulle jag haft ett eget rum med lås kunde jag ha hängt av mig huvudklädnaden och bara behövt ta på den om någon knackade på dörren.</p> <p>På vägen till kaffeautomaten möter jag en kollega som mycket tveksamt säger "hej". Sen kommer hon också till automaten. Får man fråga vem som döljer sig därunder, undrar hon försiktigt. Här jobbar ett hundratal personer, de flesta försöker låtsas som ingenting, medan de kolleger jag måste kommunicera med tycker att det är obehagligt att inte se mitt ansikte och inte ens mina ögon när jag talar. "Usch vad obehagligt" får jag höra.</p> <p>Under mina år som reporter har andelen artiklar skrivna utifrån endast olika telefonsamtal ökat kraftigt. Då är burkan inget hinder. Men att anteckna samtidigt är svårt med det fladdrande skynket i vägen. </p> <p>Klockan 14.00 är det presskonferens i Rosenbad. Jag är där i god tid, visar upp min presslegitimation, men blir inte insläppt. "Jag kan inte släppa in dig om inte kan få se ditt ansikte, jag måste kunna identifiera dig", säger vakten. Jag är ingen wallraffare och ingen skådespelare heller. Tack vare burkan kan vakten inte se att jag rodnar. Jag finner mig. "Har ni en kvinnlig vakt", frågar jag. Vakten kontaktar sin chef som kommer så småningom och dirigerar om vakterna. </p> <p>Till slut visar en kvinnlig vakt in mig på handikapptoaletten så att jag kan visa henne mitt ansikte. Därefter är det okej att gå in, men för sent för att kunna ställa den där frågan om utredningen har tagit hänsyn till arbetsmiljön i sitt förslag till effektivare planering av järnvägar och vägar.</p>