”När vattnet kom på Gustaf ramlade huden av, det var fruktansvärt”

2017-04-18 00:00  

Kepsen skyddar de skadade ögonen och döljer lite av huvudets ärrvävnad. Händerna utan fingrar är stilla när han berättar om mardrömmarna som kom varje natt de två första åren, sedan varannan natt och nu när det gått fem år fortfarande dyker upp då och då.– Jag drömmer att jag brinner, brinner upp, sprängs, säger Gustaf Seppelin Solli.

1. Traumat

”Ångest, började dricka ganska mycket”

Kvällen den 1 november 2011 vällde het ånga och frätande kalk över dem. Svårast skadade blev Johan Löfroth och Gustaf Seppelin Solli. Johan Löfroth avled av sina skador. Gustaf Seppelin Solli vittnar om sina i Luleå tingsrätt i januari 2017.

Empowers folk hade anlitats för att utifrån ta upp en lucka i plåten runt ugnen, och Limabs folk för att mura. Gustaf Seppelin Solli, då 19 år, jobbade för Empower, Johan Löfroth, 23 år, jobbade extra för Limab. Men när de kom till kalkugnen på kvällen den 1 november var det inte längre fråga om murning. I stället skulle de försöka få bort en tillväxt nere i ugnen genom att spruta vatten och hacka på den med ett rör. De jobbade två och två.

När olyckan skedde och ångan och kalken sprutade ut ur ugnen någon gång efter kvällsfikat hade Gustaf Seppelin Solli tagit av sig handskarna som hunnit bli blöta. Han kröp mot utgången, slet upp t-shirten för att ha den som skydd att andas igenom, för varje andetag han tog blev han så bränd att tungan svullnade. När han inte orkade krypa längre la han sig ned för att dö. Han släpades av två personer till duschen.

– Jag halvsatt och Tarmo satt och höll i mig och hjälpte mig. Det kändes som att de hällde kokande vatten på mig. Jag ville sänka värmen fast det var kroppstempererat, men en brandman hindrade mig.

Den brandmannen vittnar senare: ”När vattnet kom på Gustaf ramlade huden av och köttet kom fram, det var fruktansvärt.” Brandmannen var i januari 2017 så skakad av att tala om sina upplevelser olyckskvällen den 1 november 2011 att han sprang ut ur rättssalen och fick hämtas tillbaka av protokollföraren.

Den nu pensionerade muraren Tarmo Niva, som arbetade tillfälligt för Limab under olyckskvällen och vars händer vid tillfället hade förvandlats till tennisbollar av den hemska värmen, minns att han satt i samma dusch som Gustaf.

– Jag satt där med Gustaf och höll honom uppe bakifrån. Huden på Gustafs händer hängde ner. Jag tänkte bara att det var rena helvetet.

Gustaf var då vid medvetande.

– Han skrek, det var säkert fler som skrek. Sedan kom ambulanspersonal och gav oss sprutor.

Tarmo Niva, som aldrig tidigare haft sömnproblem, fick efter olyckan svårt att sova, något som han fortfarande lider av. Han ser Gustafs händer framför sig.

Muraren Fredrik, då 25 år och anställd av Limab, vittnar om hur det var att först inte kunna se och inte andas och sedan komma ut i hisschaktet och när Johan också kommit dit inse att Gustaf var kvar inne i hettan och kalkångorna. Men de kunde inte ropa på honom.

– Vi visste inte ens vad han hette, säger han och rösten brister.

– Vi fick ringa 112.

Fredrik tog ut Johan för att han skulle få åka iväg i ambulansen. När den inte kom sprang Fredrik upp igen, och såg att de tagit Gustaf till duschen. När ambulansen äntligen kom fick den inte köra. Personalen på akuten ville först inte ta emot dem av rädsla för att bli kontaminerade av kalk.

– Det kändes som att vi fick stå där med ambulansen hur länge som helst, säger Fredrik.

Själv fick han brännskador i ansiktet, på halsen och handlederna och är fortfarande känslig för kyla när det blir kallt. Men de fysiska skadorna är väl okej, säger han. Värre är det med de psykiska.

– Det har varit tungt. Ganska mycket ångest. Rädd att träffa folk. Ville inte gärna fara och jobba. Började dricka ganska mycket.

Fredrik kräver inget skadestånd för egen del. På frågan ”Vet du varför två av er råkade mer illa ut än ni andra?” svarar han:

– Gustaf blev ju kvar ganska länge. Johan kom ut efter oss. Det är väl det man funderat på i fem år nu.

Gustaf Seppelin Solli, som skrek av smärtorna där i duschen, sa till ambulanspersonalen att han ville ha allt smärtstillande de hade.

– De sa att jag hade fått det jag kunde få. Sedan minns jag inget förrän kring jul.

Han förklarar att när du blir nedsövd i kaos vaknar du i kaos.

– De väckte mig successivt och sa varje gång var jag var. Först fick jag lära mig att hålla huvudet rakt, sen lära mig att sitta, lära mig att gå igen, lära mig att gå på toaletten igen, som ett barn.

På frågan hur han mår psykiskt säger han att ingen väl mår bra av att först nära på dö och sedan vakna upp i det kaoset. Han beskriver sina bestående men; en nervskada i vänster ben med droppfot, nedsatt syn, åtta amputerade fingrar, ärrad vävnad på huvudet. Med de skadorna har han inte så lätt att fortsätta med sina stora intressen som är motorcyklar och bilar.

Sedan berättar han om sina mardrömmar.

2. Psykologin

”Mardrömmar kan vara posttraumatisk stress”

Vittnesmålen från kalkugnsolyckan påminner om beskrivningar från krigsplatser. Det är viktigt att de som är inblandade i ett sådant trauma får en ”emotionell första hjälpen”. Det säger psykologen och psykoterapeuten Fredrik Garpe, chef för Kris- och traumacentrum i Stockholm.

– Inledningsvis och i nära anslutning till en sådan händelse är det viktigt med ett omhändertagande genom avlastande samtal, en emotionell första hjälpen. Den kan ges av professionella eller av utbildade kamratstödjare på arbetsplatsen.

Är det en arbetsplatsolycka är det arbetsgivaren som ska se till att de drabbade blir omhändertagna på rätt sätt.

– Har det gått längre tid kan mardrömmar vara tecken på posttraumatisk stress, i så fall behöver man professionell hjälp.

Fredrik Garpe förklarar att posttraumatisk stress kan ta sig uttryck i återupplevelse av den hemska händelsen i form av mardrömmar, flashbacks eller påträngande bildsekvenser i huvudet. Det kan också leda till ständig rädsla och vaksamhet eller att personen i fråga för­söker undvika allt som påminner om olyckan.

– Ett sådant undvikande håller kvar personen i traumat.

Med en traumafokuserad psykoterapi finns det ganska god chans att bli bättre, anser han. Fast det finns inte någon enskild metod som hjälper alla.

– En viktig ingrediens i behandlingen är att det alltid ska finnas någon exponering, det vill säga att man närmar sig det som väcker obehaget i stället för att undvika det. Det räcker inte att man gör det i mardrömmen varje natt, säger Fredrik Garpe.

Efter olyckan bildades ett kristeam. I det ingick representanter för Nordkalk och för entreprenörsföretagen, berättar Nordkalks kommunikatör Eva Feldt.

– Kristeamet förklarade att varje bolag skulle ta hand om sina egna anställda. Alla ska ha blivit erbjudna krisstöd, både individuellt och i grupp. Jag kan inte svara för hur det gick för de andra, bara för Nordkalks anställda.

Hon tillägger att även om tingsrätten anser att de var inhyrda under olyckskvällen var de de facto anställda av entreprenörerna Limab och Empower.

3. Vittnesmålen

”För första gången får de åtalade höra vad de gjort”

Det har gått mer än fem år sedan olyckan när de inblandade får vittna om den.

– Det är fruktansvärt jobbigt att vara här nu. Allt kommer tillbaka, säger Tarmo Niva i en paus inför sitt förhör.

Muraren Fredrik, som inte vill att vi skriver ut hans efternamn i tidningen, säger att han tryckt ned alla minnen från olyckan så långt som möjligt.

– Det hade varit bättre om det hade varit rättegång tidigare. Det är många år att stänga allt inne.

I förhören var målsägarbiträdena noga med att fråga de drabbade om hur de mådde nu, både fysiskt och psykiskt. Förbundsjuristen Olov Östensson, Gustaf Seppelin Sollis mål­­­s­ägande­biträde, berättar att det har att göra med den yrkade kränkningsersättningen och för att kunna visa att det är fråga om ett grovt brott.

– Men det ger också en möjlighet att få berätta sin historia. Det här är första och enda gången som målsäganden får berätta det som hänt dem inför domstolen och inför de åtalade, och som de åtalade får höra vad de har gjort, säger Olov Östensson.

Gustaf Seppelin Solli berättade i rätten om nätter när han drömde att han brann, brann upp eller sprängdes.

– Att få säga det till Nordkalk och till platschefen och att de måste lyssna är viktigt. Det betyder att han kan få ett avslut, säger Olov Östensson.

Att det tagit så lång tid är väldigt olyckligt för alla inblandade. Det påverkar minnesbilderna och det betyder i sig att platschefen slipper fängelse, påpekar målsägandebiträdet.

– Gustaf ville ju att platschefen skulle få fängelse, inte för att han har något emot honom som person, utan för att skicka ut en signal. Det här är ett allvarligt brott, då ska man också hamna i fängelse för det.

Platschefen vill inte uttala sig eller vara med på bild. Men i matkön i lunchrestaurangen säger han att det varit jobbigt med den långa tiden från olyckskvällen den 1 november 2011 fram till rättegången i januari 2017.

Familjen Löfroth vakade hos Johan i sju veckor. Varje dag var kritisk.

– Under den tiden hörde ingen från Nordkalk av sig. Jag ringde upp dem till slut och frågade av vilken anledning. De hade inget telefonnummer, blev svaret, säger Johans pappa.

Det var den jobbigaste tiden i mitt liv, säger Peter Löfroth. Han såg sin bror åka iväg på ett extrajobb och fick sedan aldrig säga adjö. När Peter och föräldrarna kom till akuten efter olyckan var Johan redan nedsövd. När de sju veckorna var över och Johan inte fanns mer blev det tomt.

– Jag hade bara en bror, säger han.

Platschefen säger att han i början förträngde det som hänt genom att inte prata med media och andra. Men ingen annan från Nordkalk hörde av sig.

– Det är tyvärr så att det är sant, säger Eva Feldt.

Hon anställdes som kommunikatör på Nordkalk tre månader efter att olyckan inträffade.

– Jag ringde runt till alla. Det skulle förstås ha gjorts tidigare. Jag pratade med Johans pappa strax efter att jag hade börjat. Då frågade jag honom om det fanns något vi kunde göra. Det var för tidigt då, men de återkom några månader senare.

De ville besöka arbetsplatsen, olycksplatsen, vilket hon såg till att de fick göra.

I föreskriften Första hjälpen och krisstöd, AFS 1999:07 står det att chefer och arbets­ledande personal ska ha tillräckliga kunskaper om krisstöd för att kunna planera och ordna det på lämpligt sätt.

Den föreskriften kom till efter Estoniakatastrofen, då över 800 människor dog i en fartygsolycka på Östersjön, berättar docent Maria Steinberg, expert på arbetsmiljörätt vid Örebro universitet.

– Arbetarskyddsstyrelsen insåg att det inte bara behövdes plåster på såren, utan också ett mer psykiskt och socialt omhändertagande av personer, säger hon.

Den då nya föreskriften, som bland annat ersatte föreskriften Första hjälpen vid olycksfall och akut sjukdom från 1984, gäller all verksamhet som omfattas av arbetsmiljölagen.

Inhyrda omfattas av lagen. Här finns ett delat ansvar mellan de som hyr in och de som hyr ut. Maria Steinberg förklarar att föreskriften syftar till att arbetsgivare ska ha beredskap och rutiner för första hjälpen och krisstöd. Nordkalk har ett visst ansvar för att ge kris- stöd och uthyrningsföretagen har ett visst ansvar för de överlevandes rehabilitering, anser hon.

– Min erfarenhet är att vissa arbetsgivare och uthyrare inte hör av sig till de anhöriga, som ett led i att de inte anser att de har något juridiskt ansvar för en tragisk olycka. Gällande föreskrifter innebär att alla arbetsgivare, inklusive de som hyrt in eller hyrt ut, omedelbart ska höra av sig till dem som skadats och till de anhöriga. Annars kan de psykiska skadorna fördjupas, säger Maria Steinberg.

4. Överklagandet

”Det känns som ett hån mot oss anhöriga”

Luleå tingsrätt fällde Nordkalk och platschefen för grovt arbetsmiljöbrott. Nordkalk döms till 3 miljoner i företagsbot, platschefen till villkorlig dom och 200 dagsböter.

Gustaf Seppelin Sollis svärmor Åsa Lövgren kände under rättegången oro över att det skulle bli tyst kring kalkugnsolyckan när tingsrätts­domen fallit. Oro över att det olyckan förde med sig och som ändrade livet för så många skulle falla i glömska.

Att både Nordkalk och platschefen bestämde sig för att överklaga, och det i sista stund, kom som en överraskning för Tarmo Niva.

– Jag tycker att de kom så bra undan. De straff de dömdes till var ju nästan ingenting. Det är jobbigt för oss att det här fortsätter, att behöva vänta och vänta, säger han.

Vid en uppmärksammad rättegång hösten 2016, om en dödsolycka på Kolmården där en djurskötare dödes av vargar, fälldes djuparken och den zoologiska chefen till ansvar av Norrköpings tingsrätt. Rättegång och dom dröjde fyra och ett halvt år efter olyckan. Domen överklagades inte. De fällda ansåg att lidandet för alla inblandade hade pågått länge nog.

Domen mot Nordkalk och platschefen meddelades den 1 mars 2017, fem år och fem månader efter kalkugnsolyckan.

Johan Löfroths föräldrar är överraskade över överklagandet till hovrätten.

– Det känns som ett hån mot oss anhöriga. Man hade hoppats att det hade kunnat bli ett avslut och att vi hade kunnat gå vidare. Nu är vi på ruta ett igen, säger Lars-Erik Löfroth.

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Kampen