”Jag har svårt att tro att vargarna skulle attackera henne”

2016-09-12 00:00 Elisabet Örnerborg  

Hennes dröm var att arbeta med elefanter. Kolmårdens vargar satte stopp för den drömmen söndagen den 17 juni 2012. Djurvårdaren blev 30 år.

Det regnade. Djurvårdaren gick in till vargarna vid niotiden. Det ingick i hennes arbetsuppgifter. Klockan tio skulle hon ha varit vid parkens Zooskola. Men hon kom inte dit. Vid halv elva gick en kvinnlig kollega till varghägnet för att se var hon blivit av. Slussen till vargarna bestod av tre låsta grindar. Den som var inne i hägnet stängde grindarna men lämnade dem olåsta.

Först hittade kollegan en regnjacka. Det tyckte hon var konstigt, kanske var det för att vargarna intresserat sig för jackan som djurvårdaren hade kastat den ifrån sig. Två-tre meter därifrån låg regnbyxorna, det verkade jättekonstigt, varför hade hon tagit av sig dem?

Lite längre fram såg hon någonting mellan träden. Hon trodde det var lämnad mat och tänkte: Vad mycket de har lämnat. De hade matat vargarna på lördagen. När hon kom närmare såg hon att djurvårdaren låg på mage med armarna utsträckta. Hon förstod med en gång att vårdaren var död.

Kollegan lyckades ringa både sin chef och zoologiska chefen fast hon mindes inget av det. Zooläraren, som kommit till varghägnet, ringde 112, då var klockan 11.18. Fler djurparksanställda anslöt sig, räddningstjänst och ambulanser kom. Personal som var i chock skjutsades iväg till akuten. Först kollegan som gjort den hems­ka upptäckten och djurvårdarens sambo som hade ringts in till parken.

När polisen skulle gå in och hämta kroppen ville de att personal från Kolmårdens beredskapsgrupp för farliga djur, och som var utrustade med vapen, följde med in. Men vargarna höll sig undan vid andra sidan hägnet.

Samtidigt som krisbearbetning pågick började polisen utreda olyckan. Vad hade gått snett? Kunde den ha undvikits? Hade det funnits några varningssignaler? Och vem ansvarade för arbetsmiljön?

I ett kort förhör redan på olyckskvällen med kollegan som hittat djurvårdaren fick förhörsledaren veta att djurvårdaren dagen innan hade haft ont i huvudet vid höger öga och att hon kommit sent någon dag tidigare på grund av yrsel.

Att hon haft yrsel och dålig balans bekräftades av djurvårdarens sambo. Han berättade också att hon varit stressad den sista tiden. Kolmården skulle börja med lemurer som hon hade känt sig ansvarig för. Olycksdagens morgon hade hon varit trött och börjat gråta för att hon tappat tekokaren. Kanske var hon tröttare än vanligt på grund av fotbolls-EM. Hon älskade fotboll och det betydde sena kvällar för henne som annars var kvällstrött.

* * *

Hur hon mådde på olycksdagen kommer hennes sambo att höras om under rättegången i Norrköpings tingsrätt som börjar i slutet av september. Det är också en av de faktorer som experterna tar upp när de förhörs i utredningen. Etologen Patricia Goodmann, som arbetat med socialiserade vargar sedan 1974 på Wolf Park i Kalifornien, USA, har egen erfarenhet av att ha blivit biten av en varg när hon hade en skadad armbåge. De är alltid två när de går in till vargarna, men efter den händelsen går aldrig en person som har en skada eller sjukdom med in till vargarna i Wolf Park.

Runar Naess, som också har arbetat på Wolf Park, säger att en djurskötare med en sjukdom som migrän eller yrsel kan trigga en attack. ”Det är en rent predatorisk attack som på ett skadat bytesdjur.” Att en attack är predatorisk betyder att den görs utifrån en ren jaktinstinkt och att den inte har något med aggressivitet att göra.

Både Patricia Goodman och Runar Naess ska höras som sakkunniga i rätten.

* * *

Den förolyckades kolleger på Kolmården hoppades att djurvårdaren dött av någon sjukdom som hjärnblödning och att vargarna därefter hade släpat iväg hennes kropp. ”Jag har så himla svårt att tro att vargarna hux flux skulle attackera henne”, sa kollegan som hittat djurvårdaren. Hade någon haft problem med en varg hade signalerna varit så tydliga. Djurvårdaren hade aldrig haft några problem.

Men obduktionen visade att det var vargarna som hade dödat djurvårdaren.

Djurvårdaren hade arbetat med Farkasflocken ända sedan de var nyfödda. De nio vargarna i Farkaskullen hade fötts upp med nappflaska hemma hos en manlig djurvårdare från att de var några dagar gamla till dess att de var åtta veckor. Han omnämndes som ”pappan” av de förhörda kollegerna. Valparna kom från tre olika kullar och sattes samman till en flock. Farkas, Vilkas och Ulfur kom från Borås djurpark. Ookami, Amaroq och Tchono kom från Nordens Ark, och Kurt, Volk och Lobo kom från Skånes djurpark. De nio placerades sedan i Sökahägnet som var skilt från de vargar som fanns i det så kallade Entréhägnet.

Den dödade djurvårdaren sågs av sina kolleger i förhören som ”mamman”, näst i rang efter pappan, och att hon var en av dem som hade bäst kontakt med vargarna.

Kollegan som hittade henne död berättade i förhören att de hade varit ”alldeles för många” som jobbat med Farkasflocken i början. Att det varit flera avhopp av olika anledningar, personer som känt att de inte hade tillräckligt bra relation med vargarna eller att vargarna varit rädda för dem. Andra hoppade av för att deras ledarskap hade ifrågasatts av vargar som försökt klättra i rang. Den senaste tiden hade de varit fem skötare; den dödade, hon själv och tre till.

Från början hade de guidat ensamma men sedan blev det bestämt att de skulle vara två, en som höll reda på besökarna och en som hade koll på vargarna. De incidenter som hade varit handlade om att besökare fått nyp i jacka eller i ben. Hon själv har ett ärr efter att ha fått en hörntand i handen. Hon hade tagit tag i underkäken på en av vargarna som då drog bakåt. Just den vargen hade hon haft problem med.

Kurt avlivades i augusti 2011 för att han var ”bitig”. Lobo var den som hade stödmatats senast. Han mobbades en tid under vintern. De andra lät honom inte komma fram och äta.

I många år hade Kolmården fött upp vargar på det här sättet för att besökare skulle kunna få komma i närkontakt med rovdjuren. Djurparkens vargar som inte fötts upp så, var skygga och höll sig undan när stängslet sågs över eller mat lades ut. Medan de som nappats som små och fortsatt socialiserats kom fram och ville vara tätt inpå djurvårdarna och besökare. De ville ha kontakt.

Närkontakt Varg var populärt och drog tusentals besökare till djurparken varje år. Ett besök i varghägnet kostade en tusenlapp.

Man frågade sig i förhören varför vargarna gav sig på just henne, deras ”mamma”. Vargarna gjorde aldrig något mot henne, ”de avgudade henne”, sa en. ”Hon var den som hade den bästa kontakten med vargarna”, sa en annan. ”Hon var den enda nästan som kunde ta alla, få fram alla till sig och de gjorde inte henne någonting!”

En som redan från början trodde att det var vargarna som dödat djurvårdaren var en av skötarna som slutat arbeta med Farkasflocken. Hon kom in som guide i flocken ganska sent, när de redan var ett halvår gamla. Hon hade ingen praktisk erfarenhet, fick i stort sett ingen introduktion. Hon gick in någon gång med ”pappan”, sedan fick hon gå in själv.

Den 7 maj 2011 hände något som fick henne att aldrig gå in till dem ensam igen. Skötarna hade diskuterat om det kunde bero på hennes klädsel att vargarna inte brukade komma fram till henne. Så den dagen gick hon in i privata kläder. Ulfur drog tag i hennes luva så att hon föll. Då började vargarna cirkulera runt henne. ”Jag hamnade på backen, det var den utlösande faktorn. De blickarna jag fick. Det var inte samma varg.” Det pågick ett tag, det var framför allt Kurt och Vilkas. Djurskötaren sparkade Vilkas i huvudet. Efteråt fick hon reda på att en kollega hört hennes skrik och visslat vid stängslet. Hon märkte att vargarna gick ifrån ett par gånger. Hon höll sig dock kvar eftersom man inte skulle ge sig, men hon var fruktansvärt rädd.

Djurskötaren återintroducerades sedan till flocken av ”pappan”. Hon fick en del bett efteråt, särskilt av en varg, Vilkas. Sedan bestämde hon sig för att sluta med vargarna. Hon kände att hon inte kunde garantera besökarnas säkerhet.

Enligt experten Runar Naess skulle hon inte ens ha försökt gå tillbaka till vargarna. ”Om du blir utkörd har du ingen möjlighet att komma tillbaka. Om du kommer in igen är du i en högrisksituation. Det är inte möjligt att göra det säkert igen.”

Runar Naess tror att den dödade djurvårdaren fick en dominansutmaning direkt hon kom in i hägnet morgonen den 17 juni 2012. Och att hon försökt putta iväg vargen. Därpå blev det en ”all-out-fight”, som han kallar det. Hon kunde inte komma upp igen efter att ha gått ner på knä – inte en chans, säger han. ”De är så tunga och starka. Hon var liten, 55 kilo och vargen kanske var 50–52 kilo. Det var 400 kilo varg därinne.”

På frågan hur olyckan i Kolmården kunde ha undvikits säger både Runar Naess och Patricia Goodmann att skötare inte ska gå in till vargar ensamma och att de ska ha med något som kan distrahera om det skulle behövas.

När hela sommaren 2012 hade gått utan att Kolmården hört av sig bestämde sig den dödade djurvårdarens mamma för att kontakta koncernchefen Jan Roy. Kolmårdens djurpark ingår i koncernen Parks and Resorts. Per telefon ifrågasatte hon varför skötarna gick in ensamma till vargarna och vilken riskbedömning som hade gjorts. Efter att Jan Roy flera gånger sagt att personalen hade underskattat riskerna med att gå in till vargarna ensamma frågade hon om arbetsgivarens ansvar. I ett mejl till Jan Roy några dagar senare skrev hon bland annat: ”För er är detta en händelse som personalen som arbetar med djuren själva får ta ansvar för. Går de in i varghägnet får de skylla sig själva.”

Återigen frågade hon om vilken riskbedömning som gjorts. Att Kolmården inte hört av sig och inte ens skänkt en minnesgåva till föreningen Försvara Elefanterna tyckte hon var konstigt. ”De många minnesgåvor som kommit in ska i min dotters namn gå till ett barnhem för föräldralösa elefanter i Kenya”, skrev hon. Ett mejl till hann gå iväg en månad senare, innan hon fick svar från Jan Roy: ”Eftersom olyckan hände kan man med sorg i hjärtat konstatera att den riskbedömning som gjorts av chefer, ledare, anställda och skyddsombud under trettio år med vargar och sjutton år med Närkontakt Varg på Kolmården varit felaktig.”

Jan Roy skrev att han inte visste att det skett en minnesinsamling, men att Kolmården självklart skulle ge ett bidrag.

Genom förhören med personer i ledande ställning om hur ansvaret för arbetsmiljön hade delegerats eller inte, ringade polisen in den dåvarande zoologiska chefen som ansvarig för arbetsmiljön bland djurskötarna.

Han hördes som misstänkt den 4 februari 2014. Han menade att Arbetsmiljöverkets inspektioner mest hade handlat om ergonomi. Zoologiska chefen kunde inte påminna sig att de hade något att göra med nära arbete med potentiellt farliga djur som exempelvis varg. Inget förändrades hos vargarna efter inspektionerna. Han kunde inte svara på om det återstod något att göra från inspektionerna fram till olyckan 2012. Han hade inte hört någon ifrågasätta att personal gick in ensam till vargarna och ville heller inte spekulera i om det hade kunnat förhindra olyckan. Att gå in ensam till vargarna var en förutsättning för att skötarna skulle ha en så stark relation att de kunde ta på sig ansvaret att ta med sig externa människor in, säger han.

På frågan om hur olyckan kunde ha undvikits svarade zoologiska chefen: ”Genom att inte arbeta med socialiserade vargar.” Efter olyckan togs också beslutet att inte gå in till vargarna mer. Zoologiska chefen förklarade varför: ”Vi begrep inte hur och varför det hände. Det var en ren försiktighetsprincip.”

Zoologiska chefen förnekar brott.

I augusti 2015 frågade polisen Kolmårdens huvudskyddsombud hur arbetsmiljöarbetet såg ut i juni 2012. Han berättade att Arbetsmiljöverket hade gjort inspektioner och ställt krav på rutiner för skyddsronder och riskbedömningar. Därefter anlitades en konsult för att ta fram rutiner för det systematiska arbetsmiljöarbetet. Nej, han tyckte inte att arbetsmiljö­arbetet kom i gång efter det. Det gjorde det först efter olyckan.

Kolmårdens nya zoologiska chef är Lovisa Häggström. Hon var 2012 en av de fem inklusive den dödade djurvårdaren som då arbetade med Farkasflocken. Hon förklarade i förhör några dagar efter olyckan att både hon och den dödade djurvårdaren ville jobba med vargar för den biologiska mångfalden. Och att de själva bedömde att de kunde läsa vargarna.

På frågan om någon av vargarna betett sig extremt sa hon: ”Nej, de är vargar. De har hela tiden ett inbördes spel. När de kommer till olycksplatsen där kroppen hittades stannar ledarvargen med svansen mellan benen och sedan går han inte längre. De andra börjar pipa och gnälla och vill inte gå förbi. Det har hänt något traumatiskt där.”

Elisabet Örnerborg

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Tidningen

Kampen