Snällare arbetskläder och mer dömande kollegor

2018-09-06 00:00 Calle Fridén  
Calle Fridén är ombudsman på SEKO och bloggare. Foto: Jörgen Appelgren

KRÖNIKA. Jag minns en bygghiss där det stod ”maxlast 1 500 kg” och under hade nån lagt till ”eller 12 ombudsmän” i en nån sorts vanvördig hyllning till den stora magen. För så var det förr – män hade stora magar, och var stolta över dem.

Den sorts stolthet som i dag är reducerad till lite tragiska t-shirts med texten ”öl byggde denna kropp” eller ”riktiga män har egen airbag”.

Det kan man fnissa åt, för det ser ju inte ut så i dag, vare sig på byggen eller i resten av samhället. Man ska inte ha stora magar längre. Eller stora rumpor. Man får helt enkelt inte se ut som fan längre, som en trött kollega muttrade en morgon så tidig att andra kallade det natt.

Mitt yrkesliv har utförts i arbetskläder, praktiska, och oftast illasittande, byggda för atletiska män med smala höfter och långa ben. Vi med taxben har fått lida, och andra har haft byxor som inte bestämt sig om de ska vara uppe eller nere – och därför visat myntinkastet när de böjt sig framåt. Jackor, mössor, västar, skor – allt har varit arbetsanpassat. Tills i dag, vilket jag upptäckte när jag prövade arbetskläder senast, för nu fanns det dammodeller, det fanns mönster och olika anpassningar så det stod härliga till.

Och det är ju bra, för alla, även för de som inte längre är tjugofem. Och sen tittar man misstänksamt på den där galningen som cyklar eller springer till jobbet, för det är suspekt i byggbranschen. Det dåliga samvetet för att man valde byxor som var lite större i midjan blir man inte av med. I andra branscher är det naturligtvis värre, både med träningshets och modehets. Bekanta till mig räknar kalorier i matlådan, tjatar om triathlonjobb och – naturligtvis – skadar sig. Eftersom en fyrtioåttaåring inte kan eller ska träna som en tjugotreåring. Här ryker ledband, här inflammeras det och här har man dåligt samvete för en chokladbit (mörk givetvis) efter maten i lördags.

En stor mage är inte längre en statussymbol utan alltid en tyst uppmaning till omgivningen att diskret lägga fram diettips eller ta med på nybörjarträning. Det blir rätt tråkigt, hörni. Den som har en stor mage vet oftast om det, tack så mycket, och i dag är det nästan skottpengar på den som har lite extra hull, och inga kan mobba så effektivt som friskhetsfanatiker. Bara synen av dem kan ju provocera vem som helst. Sen ställer de fram hela kruskapaketet, kollar pulsklockan och ser så där vitala ut att man själv vill lägga sig framför tåget.

Det där kan skapa usel stämning på jobbet, har det visat sig. I synnerhet på företag som gärna premierar fysisk aktivitet på fritiden (ofta påhitt av nån triatlet på personalavdelningen), och inte alls bara friskvård. För det är inte friskvård att dra på sig stressfrakturer eller vara så mager att alla baciller biter. Och inget får människor så ovilliga att ändra sina kost- och motionsvanor som fanatiker.

Calle Fridén

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Tidningen

Kampen