Debatt

”Det som har drabbat mig ska inte drabba någon annan”

Tina Vilhelmsson fick rätt av JO om att Försäkringskassan brustit i hennes rehabilitering. Foto: Modellhuset.

DEBATT. Något liknande får inte hända igen. Det skriver JO i ett beslut från oktober i år och riktar stark kritik mot Försäkringskassans brister kring rehabiliteringen av Tina Vilhelmsson. Försäkringskassan beklagar och lovar bättring. För Tina Vilhelmsson, har allt redan hänt- här är hennes tankar.

Hur mycket är ett yrkesliv värt. Det är en fråga som ofta lyfts i samband med diskussioner om pensioner för de som har arbetat ett helt yrkesliv jämfört med dem som inte har arbetat en dag i sitt liv. För en person där samhällets stöd i rehabiliteringsprocessen brustit och en återgång i arbete gjorts omöjlig, vad är det förlorade yrkeslivet värt då? Är det ens möjligt att värdera den individuella personliga förlusten eller för den delen den samhälleliga förlust som blir då outnyttjad välutbildad arbetskraft försvinner från arbetsmarknaden i många fall i alarmerande bristyrken? 

Justitieombudsmannens, JO:s, beslut den 15 oktober i år beskriver just en sådan situation, min egen personligt levda verklighet. Beslutet analyserar min sjukskrivningstid utan att för den skull gå in på bakgrund eller händelseförlopp till sjukskrivningen och dess orsak. Bakom varje sjukskrivning oaktad orsak och längd finns människor med utbildning, drömmar och ambitioner som förutom sjukdom får se sina yrkesverksamma drömmar och ambitioner gå i kras. I syfte att minska sjukskrivningstalen och öka rehabiliteringsgraden finns det ett lagstadgat stöd i Socialförsäkringsbalken där det beskrivs att Försäkringskassan ska tillhandahålla ett övergripande samordnings- och tillsynsansvar i rehabfrågor till stöd för den enskilde individen. 

I det aktuella beslutet har Försäkringskassan förhållit sig passiva trots flera signaler, såväl muntligt som skriftlig från mig och min sjukskrivande läkare, om brister i samordningen av mitt rehabiliteringsbehov. Inte heller reagerade myndigheten när de skriftligen fick information om att arbetsgivaren därtill avsagt sig sitt lagstadgade rehabiliteringsansvar. Försäkringskassans samordningsansvar syftar givetvis till att den sjuke ska återfå sin arbetsförmåga och kunna återgå i arbete. Jag var nu inte bara sjuk och utförsäkrad utan ansvarade också för min egen rehabilitering.  

JO är kritisk till Försäkringskassans bristfälliga handläggning och beskriver tydligt den negativa inverkan detta har haft och att ”vägen tillbaka till arbete har fördröjts avsevärt”. 

Det finns flera olika bottnar i det som har hänt. För det första är varje sjukskriven individ en ekonomisk förlust ur ett samhälleligt perspektiv. Är sjukdomen dessutom arbetsrelaterad eller sprungen ur en förkastlig arbetsmiljö blir förlusten för samhället ännu större, inte bara på grund av långa sjukskrivningar utan också för att värdefull kompetens går förlorad. För det andra, det individuella perspektivet som så sällan lyfts fram, leder ofta det uteblivna stödet till en förlust som inte går att mäta i kronor. En förlust av arbetsförmåga, förmåga i stort, tron på sig själv, drömmar och ambitioner. Krossade individer. 

Det blir ett dyrt pris för mig personligen att betala, på flera plan. Jag har varit svårt sjuk och samtidigt försökt att rehabilitera mig själv utan stöd från någon organisation, en utmaning i sig. Jag har också lagt kraft på att anmäla missförhållandena. JO:s kritik har lett till förbättringar och åtgärder hos Försäkringskassan som syftar till att ingen annan ska drabbas på samma sätt som jag har gjort. Tänk om några av dessa positiva förändringar som Försäkringskassan nu arbetar med, kunde spilla över på mig, men nej, det är inte så det fungerar. Det som har drabbat mig ska inte drabba någon annan. Det är ju ändå bra om det blir så. Ordet solidariskt får en annan innebörd i kampen för rätten till ett värdigt yrkesliv. 

DEBATTÖREN: Tina Vilhelmsson JO-anmälde Försäkringskassan för brister i sitt rehabiliteringsansvar.