De mest utsatta hamnar på ungdomshemmen

"Det är inte vilka barn som helst som vi har här på Råby statliga ungdomshem. Vårt uppdrag är att minska deras återfall i brott och missbruk.” Det säger Maria Hulthé­n, institutionschef på Råby.

Sis ungdomshem Råby, som det formellt heter, ligger i utkanten av Lund. Här finns 43 platser på sex avdelningar för killar och tjejer mellan 13 och 20 år. Inramningen är idyllisk. Hus i gammalt tegel. Prunkande grönska och blommor i sprakande färger från eget drivhus. En äppelträdgård med Gyllenkroks astrakan, som är ganska små och rödstrimmiga äpplen.

På Råby har man i 180 år bedrivit ungdomsvård.

– Jag har jobbat här sedan slutet av 1980-talet och sett vårdpendeln svänga med jämna mellanrum. Just nu poängterar många de här ungdomarnas farlighet och att samhället måste skydda sig, säger Maria Hulthén.

Granskar man idyllen på Råby närmare syns också något annat: Ungdomarna som rör sig på området följs av personal. Höga gröna stängsel omgärdar rastgårdarna. Dörrarna till avdelningarna är låsta, och all personal bär larm, för eget skydd, och för att snabbt kunna ingripa om något händer.

– För ett tag sedan blev en i personalen tagen som gisslan och fråntagen sina nycklar efter att ha hotats med en slipad tandborste. Allt gick fysiskt bra för personen som utsattes, men denne har naturligtvis starka minnen från händelsen.

I incidentrapporter från de statliga ungdomshemmen kan man läsa:

”Ungdom kastar föremål mot dörren, bland annat skor, en tavla samt en glasskiva. När ungdom kastat glasskivan tar hon upp en skärva och uttrycker ’ser du detta?!, kommer du in får du smaka på detta!’”

”Klientens spott träffar personal A i ena ögat.”

”Klienten sliter sönder personal A:s t-shirt i tumultet.”

En av ungdomarna passerar på rastgården tillsammans med en behandlingsassistent. Han har sin vita kepa bakfram och hälsar glatt. Precis som många andra ungdomar på Råby har han invandrarbakgrund.

– Det är ju alltid de mest utsatta som hamnar på ungdomshem. Just nu är det många ensamkommande barn, berättar Maria Hulthén.

Sammanlagt slussas cirka tusen ungdomar varje år genom de statliga ungdomshemmen.

– De allra flesta av de här ungdomarna har påbörjat en resa som kan innebära ett liv i utanförskap, inom kriminalvården och psykiatrin.

På Hem för vård eller boende, hvb, fanns vid årsskiftet cirka 17 000 ensamkommande barn. Av dessa 17 000 barn och ungdomar dömdes 221 stycken, eller cirka 1,3 procent, till vård på ett statligt ungdomshem.

Relativt få ensamkommande barn begår alltså brott som innebär att de döms till ungdomsvård, trots att de ofta har en tuff bakgrund.

Brotten de begår är ofta vanliga ungdomsbrott som stöld eller narkotikabrott. Men ibland är det också fråga om grövre brott, som när ett ensamkommande flyktingbarn i vintras dödade en 22-årig kvinnlig vårdare på ett hvb-hem i Mölndal.

2015 anmäldes 1 494 incidenter på de statliga ungdomshemmen. 2012 var siffran 349. På fyra år innebär det en ökning med 428 procent.

Under samma tid blev de ensamkommande barnen på ungdomshemmen 425 procent fler. Det rör sig om totalt 221 barn av cirka 1 000 på Sis-hemmen förra året.

– Jag hade aktat mig för att påstå att det finns ett samband mellan ökningen av det anmälda våldet inom den statliga ungdomsvården och ökningen av ensamkommande barn, säger Gunilla Nötesjö. Hon är psykolog och ingår i en arbetsgrupp inom Statens institutionsstyrelse, Sis, med uppdrag att utbilda personalen i att hantera konflikter.

– Sis har så vitt jag vet inte gjort någon systematisk analys av hur sambanden ser ut, säger Gunilla Nötesjö.

Sis har även undersökt utbredningen av våldsbejakande extremism bland ungdomarna och anger i en rapport att maximalt ett 40-tal inskrivna ungdomar har en sådan ideologi. I rapporten pekas ungdomar från Nordafrika ut som mest mottagliga för en rekrytering, och de utgör cirka 60 procent av inskrivna ensamkommande barn. Men om hot och våld från den gruppen ligger bakom det ökade antalet anmälningar vet man inte, enligt Gunilla Nötesjö.

– Det låter inte sannolikt, eftersom det är en så liten grupp hos oss. Men vill vi veta mer om anledningen, behöver vi göra en systematisk analys av dokumentationen.

Gunilla Nötesjö tror att det snarare är en större benägenhet att anmäla hot och våld som är orsaken till att anmälningarna ökar, samt att de unga allmänt har en svårare bakgrund.

Utanför Trelleborg ligger Dalköpinge HVB. Hit kommer ensamkommande flyktingbarn som inte har funnit sig tillrätta på andra hvb-hem. De har kanske varit självdestruktiva eller hotat andra ungdomar eller personalen. Många är uppvuxna i Afghanistan, Algeriet eller Somalia.

– Vi tar emot dem som behöver en lugnare miljö, säger verksamhetschefen Rudina Luta.

Dalköpinge HVB, som ägs av Attendo Individ och Familj, har tio platser för ensamkommande pojkar i åldern 14 till 17 år. Hemmet har sju fast anställda och har funnits sedan 2010.

– Det finns barn hos oss som bär på ett trauma som gör att de mår psykiskt så dåligt att vi knappt kan föreställa oss det. Men med rätt stöd kan de genomgå en positiv utveckling.

Rudina Luta har själv en bakgrund från Kosovo. Hon har en tydlig vision om hur man skapar en trygg miljö för ensamkommande flyktingbarn.

– Det handlar om att bygga en personalgrupp som är trygg. Det jobbar vi jättehårt med. Alla ska vara delaktiga i besluten. Och vi diskuterar noggrant igenom alla rutiner som vi har, så att all personal agerar på samma sätt.

Struktur skapar trygghet, enligt Rudina Luta. Är man otydlig med vad som gäller blir det i stället utrymme för missförstånd och konflikter.

– Alla incidenter som inträffar diskuterar vi igenom på något av de två personalmötena som vi har varje månad. Dit är alla anställda välkomna, oavsett om de jobbar på timme eller är fast anställda. Vi satsar också på fortbildning av personalen.

De barn som är på Dalköpinge HVB väntar besked om huruvida de ska beviljas asyl. På dagarna ska de vara i skolan. Fritiden fylls med olika aktiviteter. Det är läxläsning, simning, styrketräning, fotboll och ett och annat tv-spel. Sedan lagar ungdomarna sin mat tillsammans.

– Vi försöker styra det lite. Annars skulle det bli hamburgare och pommes varje dag.

Hot och våld har förekommit också på Dal­köpinge, mest mellan ungdomarna, men även i form av verbala hot mot personal. Fast det börjar bli länge sedan.

– Jag minns det knappt. Så lång tid har det gått sedan något hände, säger Rudina Luta.