”Vi försöker, men vi kan inte”

2019-09-06 00:00 Marika Sivertsson  
Förskolläraren Flaminia Andersson Corvo deltog i forskningsstudien om dilemman i förskolan med förhoppningen om förbättring. Hon anser att statusen och kraven i jobbet har ökat, men inte resurserna. Foto: Marika Sivertsson

Mismatch. Förskolans allt större uppdrag matchas inte med ökade resurser och känslan av otillräcklighet är stressande. Det konstaterar förskolläraren Flaminia Andersson Corvo.

– I den nya läroplanen betonas undervisningen. Men vi har knappt någon tid att förbereda undervisning. Samtidigt som man för in begrepp som ska stärka förskolan så gör man förutsättningarna för att genomföra vad vi åläggs allt mindre. Det blir missvisande, tycker jag.

Det säger Flaminia Andersson Corvo, som arbetar på Valdemarsro förskola. Hon är en av de förskollärare i Malmö som har deltagit i studien om dilemman i förskollärarens vardag, som Arbetarskydd skriver om på föregående sida. Hon gjorde det med förhoppningen att den situation som råder ska bli synlig.

– Förskolan är en komplex miljö. Vi möter allt som finns i hemmen – ofta får vi gå direkt från barngruppen in i ett svårt samtal, och sedan tillbaka igen. Det finns en stor diskrepans mellan vad skolverk och politiker uttrycker ska göras och vad vi har möjlighet att göra. Vi försöker, men vi kan inte, det går inte. Och det är väldigt stressande, den otillräckligheten.

Läs mer: Klämda – mellan resurser och lojalitet

Flaminia Andersson Corvo påpekar att hennes egen planeringstid på sammanlagt tre timmar i veckan – hälften i personalgrupp, hälften enskilt – är beroende av att personalen är fulltalig. Behöver hon täcka upp för någon i personalen, så försvinner den enskilda planeringstiden. Hon berättar att personalgruppen har mycket lite tid att sitta ned tillsammans och prata om arbetet, och väldigt lite genomförs efter noggrann planering i enlighet med läroplanen. Hon påpekar att barnen ändå har ett ständigt lärande på förskolan, ett slags spontanundervisning, utifrån vad som råkar hända under dagen.

– Vi planerar jättemycket i farten, på väg, i huvudet. Vi behöver vara med barnen och vi kan inte dra oss undan för att planera. Vi vill göra det som styrdokument, chefer och läroplaner säger att vi ska. Det är vårt yrke. Men vi känner att vi inte räcker till för att kunna genomföra allt som vi är ålagda, berättar hon.

Förutsättningarna på olika förskolor är vitt skilda, liksom mellan kommunerna. Gemensamt för förskolorna i Malmö är att det inte går att få extra resurser för barn om de inte har dubbeldiagnos, vilket Flaminia Andersson Corvo upplever som särskilt stressande.

– De flesta barn som får en diagnos får den tidigast vid sex års ålder. Och barn som behöver extrastöd men inte får det påverkar arbets­miljön jättemycket. Det blir svårt rent praktiskt för oss: Vi kan inte välja att inte ta hand om utagerande barn. Och behöver ett barn mycket hjälp, blir det mindre resurser över till de övriga.

Hon beskriver hur hon utför sitt uppdrag efter bästa förmåga, givet förutsättningarna. Men att känslan av otillräcklighet har ökat under de tjugo år som hon har funnits i yrket. Barngrupperna har blivit större, liksom uppdraget. Och även de barn som ständigt behöver en vuxen vid sin sida ska gå från förskola till förskoleklass med vissa färdigheter.

– Vi vill ju inte att de här barnen bara ska klara sig, eller överleva, här hos oss. Vi vill att de ska utvecklas. Vi har sett att det brukar gå bra för barn som får hjälp, och vi blir så förtvivlade för dem som inte får det. Det är helt absurt att det är så här.

Marika Sivertsson

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Tidningen