Poliser vågar inte kritisera

2013-08-25 23:00 Lena Gunnars  
”Det var som vi misstänkte. Det är väldigt lågt i tak”, säger Polisförbundets ordförande om resultatet på medarbetarundersökningen. Foto: Christian Rehn

En polis isolerades från sina arbetskamrater i två år, en annan blev av med sin vapenlicens och omplacerades. Båda efter att ha kommit med förbättringsförslag. En undersökning från Polisförbundet visar att sex av tio poliser inte vågar framföra kritik av rädsla för repressalier.

Ingrid omplacerades efter att personal på roteln där hon jobbade ansåg att hon var ett arbetsmiljöproblem. Det framkom efter en anonym enkät som ledningen hade gjort med medarbetarna. Själv tror Ingrid att allt startade med att hon som relativt ny på roteln tog upp en incident med sin närmsta chef där hon tyckte att några medarbetare agerat på ett sätt som skulle kunna betraktas som tjänstefel.

– Då tittade chefen på mig och sa: det ska du veta, att på den här roteln är alla människor vuxna och fattar sina egna beslut.

Ingrid och en kollega som också nyligen blivit placerad på samma rotel började lyfta fler frågor som de tyckte behövde diskuteras. De tog bland annat fram prejudikat från Högsta domstolen.

– Det var väl vad vi trodde behövdes. Men det blev inte populärt, säger hon.

Hon upplevde att chefen hellre såg mellan fingrarna än gjorde något när det uppstod problem.

Efter att resultatet från den anonyma enkäten hade presenterats omplacerades Ingrid till en byggnad sju kilometer från polishuset. Där fick hon sitta i ett rum i en korridor som gick mellan två av polisens mest hemliga verksamheter.

Ingrid visste inte vad hon hade gjort, hon fick bara höra att några medarbetare tyckte att hon var obehaglig. I två år satt hon helt isolerad utan att kunna vara med i några sociala sammanhang med kollegerna.

– Jag blev tillsagd att jag bara fick vara i mitt rum. Jag fick använda toaletten och vara i lunchrummet, men inte gå in i de andra lokalerna eller vara med på min rotels morgonmöten och arbetsplatsträffar.

En gång i veckan kom chefen ut till byggnaden där hon satt och gav henne arbetsuppgifter. Ingrid skulle jobba med mängdbrott men tilläts bara göra det via telefonsamtal. Hon fick inte träffa misstänkta för att hålla förhör, kontrollera beslag eller göra fotokonfrontationer.

– Då går det inte att utreda mängdbrott.

Ingrid lämnade in en arbetsskadeanmälan för att hon mådde så dåligt över situationen, men fick inget gensvar. En tid senare fick hon veta att arbetsgivaren hade anmält henne för dataintrång, ett halvår tidigare.

– Jag hade varit kritisk mot utredningsverksamheten på min rotel. De här medarbetarna trodde att jag hade gått in i deras ärenden och brutit sekretessen. Men åklagaren lade ner ärendet med vändande post. Han kunde inte se att något brott hade begåtts enligt Brottsbalken. Jag hade inte gjort det som påstods, säger Ingrid.

Huvudskyddsombudet Peter Lindbergh vid Polismyndigheten i Uppsala protesterade mot behandlingen av Ingrid redan när han först fick veta att hon skulle omplaceras. När arbetsgivaren klargjorde att det inte fanns några planer på åtgärder för att förbättra hennes psyko­sociala situation lämnade han in en anmälan till Arbetsmiljöverket.

Myndigheten fick bakläxa för att ingen skriftlig riskbedömning av Ingrids psykosociala arbetsmiljö hade gjorts. Arbetsgivaren hade inte heller gjort någon bedömning av Ingrids arbetsanpassningsbehov. En HR-konsult från ett annat polisdistrikt togs in för att genomföra riskbedömningen som Arbetsmiljöverket krävde.

Peter Lindbergh hade många sömnlösa nätter under den här tiden. Han säger att han föredrar att ha en dialog med arbetsgivarsidan.

– Får jag en signal om ett problem försöker vi hitta gemensamma lösningar. I det här fallet gick inte det. Då får man inte vara rädd att driva ärendet till Arbetsmiljöverket, säger han.

Samtidigt konstaterar han att 6.6:a anmälningarna som rör hans distrikt är mycket lätträknade och att det beror på att dialogen för det mesta fungerar.

I fallet med Ingrid var det inte den närmsta chefen som hade ansvaret för det som hände henne. Besluten hade tagits högre upp.

– Egentligen ska ju den närmsta chefen ha ansvar för arbetsmiljön. Här blev det svårt. Samtidigt kan jag tycka att han skulle ha agerat tidigare i konflikten, säger Peter Lindbergh.

Arbetsmiljöverket krävde att myndigheten skulle göra en fördelning av arbetsmiljöuppgifterna och cheferna har nu gått kurs för att lära sig mer om arbetsmiljö.

– Det bästa som kommit ut ur den här historien är att situationen för Ingrid har förbättrats, säger Peter Lindbergh.

En annan kvinnlig polis som råkat ut för kränkande särbehandling, men i ett annat polisdistrikt är Eva. När Eva hade avvikande åsikter om hur arbetet skulle bedrivas och framförde det till den högsta chefen slutade det med att hon blev fråntagen sin vapenlicens, omplacerad och ombedd att genomgå en psykiatrisk utredning.

Eva berättar att hon alltid brunnit för sitt jobb. Hon har varit på flera utlandsjobb och fick fina vitsord från sina chefer, berättar hon. När hon kom tillbaka till Sverige igen erbjöds hon ett jobb på en polisstation i en mellanstor stad. Redan innan hon började hade hon hört att det fanns problem i polisledningen.

– Men jag är sådan att jag vill bilda mig en egen uppfattning om människor.

Eva upptäckte snart att det fanns vissa saker som fungerade mindre bra. Det framförde hon till chefen. Snart kallades hon in till honom på möten, där hennes närmsta chefer också satt med. Under mötena pressades hon hårt av chefen. De övriga sade, enligt Eva, inget till hennes försvar. När chefen vrålade att både Eva och cheferna skulle lämna rummet gick de tysta ut.

”Du vet hur han är”, sa de bara, enligt Eva.

Chefen påstod att hon inte klarade av jobbet och hennes tjänst utlystes på nytt. Eva sökte om tjänsten och visade då upp flera referenter. Ändå fick hon lämna sitt rum omedelbart och låna rum som var lediga i stället. Sina saker hade hon i kartonger i korridoren. Hennes vapen togs ifrån henne. Arbetsgivaren beordrade henne till företagshälsovården, där det visade sig att hon fått tid hos en psykolog.

Psykologen konstaterade att Eva inte hade några problem, men att det fanns frågor kring den psykosociala arbetsmiljön.

– Det återkopplades till min arbetsgivare.

Men trakasserierna fortsatte. Eva ombads att genomgå en psykiatrisk utredning. Det ställde hon inte upp på.

– Det mesta som har presterats under de här åren är intrigmakeri. Verksamheten har kommit i andra hand. Jag blev fråntagen arbetsuppgifter och fick inte vara med på möten. Men jag bet ihop och fortsatte sköta de arbetsuppgifter jag fick. När jag trots det blev omplacerad till mindre kvalificerade arbetsuppgifter var det den ultimata förnedringen.

Folk på stationen har enligt Eva känt ett obehag och oroat sig för att själva drabbas.

– Det här har också allvarligt drabbat mig som person, både i yrket och privat. Min familj har farit illa, säger Eva.

Hon tycker att stödet från speciellt huvudskyddsombudet varit otillräckligt. Kanske beror det på att fack och skyddsombud är rädda om sina karriärer, funderar Eva. Den aktuella chefen jobbar inte längre kvar så Eva har hopp om att klimatet på stationen ska förbättras.

Polisförbundet har nu lämnat in en stämningsansökan till Arbetsdomstolen på grund av hur Eva upplever sig ha blivit behandlad på jobbet.

Men Ingrid och Eva är inte de enda poliserna som anser att de råkat ut för repressalier efter att ha kommit med förbättringsförslag eller kritik.

En polis gjorde en JK-anmälan för att han blivit utsatt för repressalier efter att han uttalat sig i media om myndigheten. Han skriver om hur polismyndigheten bedrev en utredning mot honom för att eftersöka vem som läckt till pressen och för att sätta dit honom för att han uttalat sig kritiskt både internt och i media. Själv uppfattar polismannen det som repressalier för att han utnyttjat sin meddelarfrihet. Vid ett tillfälle spelade han in sin närmsta chef under ett möte där han berättade att han skulle bli intervjuad i tv dagen därpå. Under mötet blev han varnad av chefen för att sätta sig i blåsväder. ”Till sist påpekar hon att illojalitet mot arbetsgivaren kan vara en uppsägningsgrund”, skriver polismannen. I svaret som Rikspolisstyrelsen skickat till JK anser rikspolischefen Bengt Svenson att det inte är visat att polismannen utsatts för några repressalier eller andra kränkningar av sina fri- och rättigheter för att han uttryckt sina åsikter internt och i media. Men han håller med om att chefen som polismannen refererar till inte uttryckt sig på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till yttrandefriheten. JK räknar med att kunna fatta beslut i ärendet i höst.

De flesta som Arbetarskydd talar med vill vara anonyma. Polisinspektör Peter Fredriksson vid polisen i Dalarna är en av få som vågat gå ut med namn. Det gjorde han nyligen i en debattartikel i Dalarnas Tidningar efter att en chefstillsättning som länspolismästaren gjorde skapat rabalder bland de anställda. Peter Fredriksson beskriver en kultur som sitter i väggarna inom polisen och som inte beror på någon särskild person. Snarare orsakas den av svag chefs- och ledningskultur, enligt honom. Peter Fredriksson frågar sig vad som gör att poliser genom hela hierarkin inte törs säga sin åsikt. Han svarar själv på det; poliserna ser en risk för konsekvenser, som att löneutvecklingen hämmas eller att de ska bli bortsorterade i rekryteringen till olika tjänster. Själv planerar han att lämna polisyrket. Det är därför han vågar gå ut med namn.

– De som har en önskan om att vara kvar inom polisen vågar inte göra det. Det har hänt både mig och andra att vi fått lämna tjänster för att vi inte varit lojala mot ledningen, säger han.

Peter Fredriksson har arbetat många år inom försvaret och har studerat ledarskap på högskolenivå. Enligt hans egen analys saknar många polischefer förmågan att omsätta sin erfarenhet och kunskap till att bli ledare.

– Om du är osäker i ditt ledarskap är det lätt att omedvetet halka in i ett diktatoriskt ledarskap. Många tror att man kommer långt genom att peka med hela handen och vara bestämd. Men så enkelt är det inte att vara ledare.

För Polisförbundet är rädslan för att bli utsatt för repressalier ett välkänt problem. Förbundet har fått starka signaler om att den finns på flera håll i landet. En medlemsundersökning som förbundet gjorde i höstas bekräftade dem.

– Det var som vi misstänkte. Det är väldigt lågt i tak. Och rädslan för repressalier gäller både personal och chefer. Vi har ställt krav på arbetsgivaren om att åtgärda problemen. Det här kommer vi att följa upp, säger Lena Nitz, Polisförbundets ordförande.

Även hon anser att oron som många poliser känner bottnar i en chefs- och ledningskultur - som det kommer att ta lång tid att ändra på.

– Man har inga problem mellan medarbetare eller med den närmsta chefen. Det är inte där det låga taket ligger. Problemen börjar när man kommer upp på en annan nivå, säger hon och tillägger:

– Det finns så mycket yrkeskompetens som verkligen skulle behövas tas om hand. När man inte vågar komma med förslag på förändringar eller kritik mot beslut blir effekten att vi inte blir så bra som vi skulle kunna vara.

Men Rikspolisstyrelsens HR-direktör Elisabeth Bjar tonar ner problemet. Hon hänvisar till Polisens medarbetarundersökning som görs var tredje år och vänder sig till alla polisanställda, drygt 28 000. Svarsfrekvensen i den senaste medarbetarundersökningen 2013 är 81 procent. Den visar inte samma resultat som Polisförbundets undersökning.

– I medarbetarundersökningen, där även facket varit med och formulerat frågorna, svarar 70 respektive 75 procent att de vågar framföra kritiska åsikter till arbetskamrater och sin närmsta chef.

När Polisförbundet presenterade sin enkät i höstas tog rikspolischefen upp resultatet på ett länspolismästarmöte för att uppmärksamma att frågan behöver bevakas i den kommande medarbetarundersökningen, som skulle göras januari i 2013.

– Medarbetarundersökningen är ett material som varje polismyndighet jobbar vidare med, svaren ska analyseras. Det arbetet pågår nu, säger Elisabeth Bjar.

Hon menar att det finns andra områden som är betydligt mer angelägna att jobba med än rädslan för repressalier. Många poliser har till exempel svarat att de inte tycker att deras kompetens tas tillvara.

– När vi tittar på frågeområdet som handlar om att våga framföra kritiska åsikter utan att vara rädd för repressalier så är inte svaren alarmerande, säger Elisabeth Bjar.

Med utgångspunkt från medarbetarundersökningen kan hon inte heller se att det finns någon särskild ledarkultur som ”sitter i väggarna” på det sätt som Polisförbundet beskriver. .

Ingrid och Eva heter egentligen någonting annat.

Medarbetarundersökningen 2013

I Medarbetarundersökningen 2013 som Rikspolisstyrelsen gör i samverkan med Polisförbundet finns två frågor som rör rädsla för repressalier:

1. Jag vågar framföra kritiska åsikter till mina arbetskamrater utan att vara rädd för repressalier: 75 procent svarade ja.

2. Jag vågar framföra kritiska åsikter till min närmaste chef utan att vara rädd för repressalier: 70 procent svarade ja.

Undersökningen skickade ut till samtliga anställda vid Polisen, drygt 28 000 personer. Svarsfrekvensen var 81 procent.

Källa: Medarbetarundersökningen 2013, Rikspolisstyrelsen

Enkäten från Polisförbundet

  • 1 127 av Polisförbundets medlemmar besvarade enkäten i april-maj 2012. Enkäten skickades till totalt 3 000 medlemmar.

  • 75 procent svarade att de helt klart kan framföra kritiska synpunkter till sina arbetskamrater.

  • 50 procent upplever att de kan framföra kritiska synpunkter till sin närmaste chef.

  • 19 procent att de helt klart kan framföra kritiska synpunkter till enhets/avdelningschefen.

  • 15 procent kan helt klart framföra kritiska synpunkter till den högsta chefen.

  • 57 procent har avstått från att framföra kritik/synpunkter på grund av rädsla för eventuella repressalier. Kvinnor, nyblivna poliser och poliser utan chefsställning framför i relativt stor utsträckning inte kritiska synpunkter om arbetsmetoder till sina chefer.

Källa: Polisförbundet

Polisförbundets rapport (pdf-fil)

 

  • Skyddsombuden

Det finns 21 huvudskyddsombud inom polisen i Sverige. Ett på varje myndighet. Varje huvudskyddsombud har sedan flera skyddsombud under sig. Huvudskyddsombuden kan hålla daglig kontakt med varandra via intranätet. Två gånger om året träffas de för att delge varandra sina erfarenheter och få olika utbildningar.

Lena Gunnars

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Tidningen