”På jobb med stor vana - där är ju jag normen” 

2022-12-06 05:57 Mattias Lahti Davidsson  
– Nja, någon enstaka gång har det känts i magen att det där var nog en diskriminering. Men det skulle ju ingen arbetsgivare tillstå, säger Erika Wermeling.

FUNKTIONSNEDSÄTTNING. Journalisten och kommunikatören Erika Wermeling utstrålar självförtroende, viljestyrka och gott humör. Hon funderar kanske mer på vilka begränsningar hon skapar för sig själv än på de hinder andra sätter upp. 

Erika Wermeling tar emot på föreningen Stils kontor i Farsta centrum i södra Stockholm. Lokalerna ligger på tionde våningen och i alla väderstreck är det milsvid utsikt. Vi passerar förbi köket på väg till ett mötesrum. 

– Vill du ha kaffe? 

Erika Wermeling, som är rörelsehindrad till följd av en CP-skada, fiskar upp muggar och glas ur ett underskåp. På den här arbetsplatsen är det flera som inte når kökets överskåp. Kaffebryggarens knappar är kompletterade med punktskrift. 

Stil är både ett kooperativ för anordnande av personlig assistans och en förening för bland annat påverkansarbete. Erika Wermeling är kommunikationschef. 

– Det här är ett långsiktigt arbete. Stil är med i en utredning om personlig assistans och har tagit fram egna förslag. Nu jobbar vi att ta kontakter med nya ledamöter i riksdagens socialutskott. 

Hon säger att hon trivs med en arbetsplats där funktionshinder inte är något ovanligt. Hon har inte alltid arbetat på sådana arbetsplatser. Efter examen på Journalisthögskolan var Erika Wermeling nyhetsreporter på dagstidning. Journalistik av det mer nyhetsjagande slaget är verkligen inte anpassat efter de enskilda reportrarnas behov. Man förväntas kunna springa i trappor, se och höra bra för att snappa upp allt intressant och om det är nödvändigt att vänta utanför en dörr obestämt länge utan att kunna gå på toaletten – ja, då är det också en sådan sak som reportern ska kunna greja. 

– Jag jobbade en del med politikbevakning fast jag var inte den som kunde springa efter ministrar. Det är dock ingen som har sagt något om det. Jag kunde använda färdigheterna som jag var bra på i stället: intervjua, lyssna, koppla ihop frågor, skriva texter. 

Dessutom har hon perspektiv som andra saknade och som kunde vara värdefulla för fler att få insikt i. Erika Wermeling har arbetat på Dagens Nyheter, Barometern, Sändaren, dåvarande Invandrartidningen och Skolvärlden. 

– På Barometern fick jag frågan om jag ville bli helgchef, det tog jag som ett kvitto på att de såg vad jag kunde. 

På den fackliga tidningen Skolvärlden skrev hon om lärarutbildning, pedagogik och utbildningspolitik, bland annat. Utgivning varannan vecka visade sig passa henne bra. Det fanns utrymme för bra och dåliga dagar. 

– Orken kan variera. 

För att pröva frilansyrket och se om hon kunde bestämma sina ämnen själv, begärde hon tjänstledigt en tid. Det skulle visa sig bli nio år. Erika Wermeling har även prövat att kombinera deltidsarbete som journalist med deltidsarbete i anställningar. Ett tag var hon webbredaktör, ett arbete som är bundet vid datorn. 

– Jag fick väldigt ont i händerna. Kroppen förändras med tiden, så är det för alla. Det gäller att hitta en väg så att arbetslivet funkar med de kroppsliga förutsättningarna. 

Så hon har sökt nya jobb och ofta fått dem. 

– Jag upplever inte att jag fått ”nej” en massa. Men ibland har det förstås hänt och då har jag nog sökt jobb som varit svåra för vem som helst att få. 

Diskriminering då? 

– Nja, någon enstaka gång har det känts i magen att det där var nog en diskriminering. Men det skulle ju ingen arbetsgivare tillstå. 

För Erika Wermeling ligger det närmare till hands att reflektera kring hur hon själv lägger begränsningar på sina möjligheter. Det händer att hon tänker att en arbetsgivare inte kommer att tycka att hon är attraktiv att anställa. Men det händer också att hon tänker positivt. 

– Jag kan ibland tänka att de kommer att se mig som ett tillskott i verksamheten med perspektiv som inte så många andra har. Vi är trots allt inte så många, vi som har tagit oss igenom en utbildning, haft ett gäng fasta jobb och som har en funktionsnedsättning. För det finns så många hinder på vägen. 

I perioder av sitt liv har Erika Wermeling haft sjukersättning på 25 procent. Det har hon inte längre. Men hon funderar över hur olika arbetsvillkor påverkar hennes arbetsförmåga. 

– Ta bara detta med veckoarbetstidens längd. Det är en jättestor grej. Här, där jag jobbar nu, har vi 37,5 timmar och det är ganska stor skillnad jämfört med 40 timmars arbetsvecka. Men i Försäkringskassans värld är det där ingen skillnad. 

I hennes nuvarande jobb som kommunikationschef på STIL känner Erika Wermeling att arbetsuppgifterna funkar fint ihop med arbetstiden per vecka. 

– Men om jag hade varit på en dagstidning med 40-timmarsvecka, då tror jag att jag hade haft en nedsatt arbetsförmåga. För jag har inte den uthålligheten för de arbetsuppgifterna under den veckoarbetstiden. 

Men hennes erfarenhet är att Försäkringskassan ser mer stelbent på frågan om partiellt nedsatt arbetsförmåga. Antingen föreligger den eller så gör den det inte. Men frågan är mer delikat, insisterar Erika Wermeling. Den beror på en stor mängd faktorer som måste vägas samman. 

Arbetsanpassning är en skyldighet enligt arbetsmiljölagen. Det betyder att arbetsvillkoren ska anpassas efter vars och ens förutsättningar, i såväl fysiskt som psykiskt hänseende. En vacker skrivning, tycker Erika Wermeling, men en smula utopisk. Det behöver dock inte vara raketforskning att åstadkomma arbetsanpassning, hävdar hon. 

– När jag kommer till en arbetsplats där det finns en stor vana vid personer med funktionsnedsättning, då är ju jag normen. På det här jobbet är vi ganska många som har funktionsnedsättning. Då är det verkligen inget märkvärdigt. 

På en sådan arbetsplats utgår arbetsgivaren ifrån att folk har alla möjliga slags behov, tar reda på vilka de är och vidtar åtgärder. Men på arbetsplatser där funktionsnedsättning är ovanligt, där kommer en sådan som Erika Wermeling att vara först, vilket ofta har varit fallet. 

– Då bygger det mycket på att det finns ett intresse, en förståelse. Det kan bli frestande att anställa någon annan som man tror att man vet funkar. Fast det vet man ju aldrig ändå. 

Erika Wermeling konstaterar att hon alltid har varit avvikande. 

– Men jag har inte varit avvikande i mina prestationer. Ibland har jag säkert jobbat mycket mer än andra för att prestera bra och visa att jag kan. Det tror jag är ganska vanligt bland människor som avviker på något sätt att de jobbar mer fastän ingen bett dem om det. 

Hemarbetet som etablerat sig efter pandemin har varit till hjälp för många som sliter på sina kroppar genom att åka till jobbet i skumpiga färdtjänstbussar och bära datorväskor. 

– Det är en bra grej, men baksidan kan ju vara att arbetsgivaren bygger om till kontorslandskap och tänker att den och den kan fortsätta jobba hemifrån för det har ju funkat så bra. 

En parallell idé är att det ska vara lätt för personer med funktionshinder att starta eget. Men då finns baksidan att de blir uppdragstagare och sin egen arbetsgivare och själva får svara för sin arbetsmiljö. 

– Där tycker jag att fackföreningarna borde vara mer intresserade. Det handlar inte bara om personer med stora behov, tydliga funktionsnedsättningar. Utan de anpassningar som man gör är ofta bra för väldigt många andra. Ett klassiskt exempel är rampen för rullstolar. Den är ju också bra för barnvagnar och för cyklisten som ska parkera i cykelrummet. Det där blev visst ett litet brandtal, säger Erika Wermeling och skrattar. 

Fördomar har hon naturligtvis stött på. Till exempel har hennes formella examen efterfrågats ibland där hon märkt att kollegerna inte fått motsvarande frågor. En annan fördom är att en person med CP-skada inte kan vara den som har mandat att bestämma. 

– Min erfarenhet är att en person som jag, med mina förutsättningar, inte är den som man tänker är en person med makt. Det är förstås inte något man behöver manifestera jämt, men det kan finnas situationer, förhandlingar exempelvis, då det behövs. 

Just nu är Erika Wermeling verksam inom rörelsen för personer med funktionsnedsättning, eller normbrytande funktionalitet, som man säger inom STIL. Det ligger henne varmt om hjärtat och är naturligtvis viktigt rent praktiskt. Men här finns också en slags hat-kärlek till funkisrörelsen. Hon kan samtidigt känna sig som en del av andra rörelser. 

– Arbetarrörelsen är en ganska bred rörelse. Kvinnorörelsen också. Jag kan naturligtvis tillhöra flera rörelser. Därmed inte sagt att det skulle vara osunt att driva frågor som rör sin egen grupp, det kan verkligen vara nödvändigt. Men för min egen del har jag gått in och ur det där lite. 

  

 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Erika Wermeling 

Ålder: 45 år 

Yrke: Journalist och kommunikatör 

Bor: Sätra i södra Stockholm 

Familj: Man och nioårig son 

Fritidsintressen: Tycker om att ta det lugnt och umgås med familjen och vänner. 

Dold talang: Ganska bra på att fickparkera.

Normbrytande funktionalitet 

Stiftarna av Independent Living i Sverige, Stil, är en förening och ett assistanskooperativ som bildades 1984. Stil är en del av den internationella IL-rörelsen (Independent Living) vars mål är allas rätt att bestämma i sitt liv. Stil var med och drev igenom reformen om personlig assistans på 1980-talet. Rättigheterna regleras i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade samt i socialförsäkringsbalken.
Synen på vad som är normalt är stark. Till exempel ska man kunna gå i trappor eller föra ett telefonsamtal i ett kontorslandskap. Det är normalt att bära glasögon, men kanske inte lika accepterat att sitta i rullstol. Begreppet ”normbrytande funktionalitet” visar att det är samhällsnormen som sätter gränserna. Begreppet påminner också om att vad som är normalt förändras över tid.

Källa:Stil 

Mattias Lahti Davidsson

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Arbetsmiljö