När Ellen Lundström<br>gick i strejk

2013-06-16 23:00 Calle Fridén  
Calle Fridén är byggnadsarbetare, krönikör och bloggare Foto: Jörgen Appelgren

KRÖNIKA. De där somrarna i slutet av 40-talet brukade Ellen Lundström ta ett ”knäck” på nån sylta i landsorten, gärna en liten badort. Hon var ensam och heta sommardagar på Pilen i Klara hade hon nog av. Ingen karl heller. Knappt katt.

Källarmästaren var en liten sprätt som luktade sprit, förstår du, sa hon till mig trettiofem år senare. Gästerna var stillsamma på Statt, maten enkel – smörgåsbord, SOS, kaffeservering. Lönen givetvis usel, men vi hade fortfarande dricksen. Lördagar dans till orkester och större meny. Garderobiär i livré, så stilig. Hon bodde i ett rum med utsikt mot havet.

Men så var det trappsteget. Hotellet var gammalt, och kök och matsal låg olika högt. För att komma in till köket – den klassiska svängdörren – måste man gå upp för två trappsteg. Med fullastad bricka, vit blus, svart kjol och skor med hög klack – för så var det på den tiden – var det bara en tidsfråga innan Ellen Lundström skulle ramla omkull. Och man var livrädd för det, sa hon, för krossade glas drogs från lönen. Men som den Stockholmssnärta hon var sa hon ifrån till källarmästaren, som givetvis inte begrep problemet. Det hade ju fungerat ”utan mankemang” i många år.

Men han ljög, sa Ellen, det fick jag ju höra av de andra. Och då blev det krig.

Hon började med att falla handlöst ett par gånger, mitt framför gästerna. Och jag var ingen sylfid direkt, så det hördes. Men noga med att bara tappa sånt som tålde det – bestick, brickor. Satt där hjälplöst och blev hjälpt av tillrusande herrar, som nog mer än gärna hjälpte fröken Ellen. För man duade inte varandra på den här tiden.

Källarmästaren fnyste. Han var gjord av hårdare virke än så. Och arbetarskydd fanns det knappt. I varje fall inte om man ville behålla ett sommarknäck, och vakna till fågelsång och utsikt över havet.

Så Ellen skaffade sig kumpaner. Smörgåsnissen, skänkan – alla hade ramlat i den förbannade trappan. Hade krigsråd, och blandade in en stamgäst, en reporter med gott öga till Ellen. Gift, men trevlig. Men gift. Sa Ellen och blinkade med ena ögat trettiofem år senare.

De gick i strejk. Vägrade att gå i trappan. La brickorna på ett bord nedanför, där några ryggradslösa själar bar dem vidare till köket.

Ett sånt liv det blev, du kan knappt förstå. Och det skrevs i tidningen. Givetvis. Direktionen var upprörd, och kom för att sätta oss på plats. Men just den dagen hade Ellen blankpolerat trappstegen, och hotelldirektören gjorde en rejäl vurpa, in i bordet med disk. En sån konsert det blev. En underbar röra.

Dagen efter la man dit en ramp, satte ledstång och källarmästaren luktade mer än vanligt ett tag. Och Ellen Lundström flirtade med reportern, på den tiden gjorde man fortfarande det, och vaknade varje morgon till havsutsikt, ända tills hon tog sina väskor och åkte hem till storstan igen. .

Calle Fridén

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Tidningen