”Jag vill skapa irriterande objekt”

2020-12-04 00:00 Kamilla Kvarntorp  
Sandra Wasara Hammare hoppas att hennes konstprojekt ska göra att det blir lättare att anmäla fel och brister på arbetsplatsen och att fler med arbetsmiljöansvar ser hur arbetsvillkoren faktiskt är. Foto: Simon Sjöström

Konst. Mellan 50 och 60 människor dör i olyckor varje år på sina arbetsplatser. Vad beror det på och vad händer efteråt? Det vill Sandra Wasara Hammare gestalta i sitt examensverk vid Umeå konsthögskola.

För tre år sedan började Sandra Wasara Hammare gestalta att människor avlider på sina arbetsplatser. Bakgrunden var att hon under perioden 2006–2017 arbetade som driftare i ett av Kirunas pelletsverk, där kulor tillverkas av järnmalmskoncentrat i en stor ugn. Under sin tid på verket fick hon själv ljumskbråck, klämskador och brännskador – och hon såg kolleger bränna sig i ansiktet och skada sig på andra sätt.

– Många arbetsmoment är farliga, och sommaren 2017 stod jag inte ut längre, säger hon och berättar hur en kollega i Svappavaara föll igenom en rostig gångbrygga året efter att hon själv hade slutat.

Kvinnan dog.

– Det tog mig så hårt att hon fick sätta livet till. Jag mådde väldigt dåligt av det fast jag inte kände henne, säger Sandra Wasara Hammare och är märkbart berörd.

Med sitt examensprojekt vid Umeå konsthögskola vill hon förändra synen på arbetsmiljöfrågor.

– Vi föds till den här världen och det dyrbaraste vi har är våra liv och vår hälsa. Om jag drabbas av en olycka drabbas även mina syskon, föräldrar och kolleger. Därför är arbetsmiljön en så viktig och spännande fråga, säger hon.

Hon vill också ta reda på vad som händer efter att någon har mist livet på en arbetsplats.

– Företagen blir ofta inte dömda för arbetsmiljöbrott. Jag vill visa att man inte ska ha så mycket tillit till att någon annan ska lösa ens arbetsmiljöproblem. Om vi ser något som är fel måste vi lära oss att inte låta det vara.

Men det är cheferna som har det yttersta ansvaret för arbetsmiljön. Förhoppningen är därför att projektet leder till att de tar sig mer tid till att besöka arbetsplatserna, för att lära känna arbetarna och de faktiska villkoren på golvet. Sandra Wasara Hammare hoppas också att säkerhetsutbildningar börjar ske där arbetet utförs.

– Jag har gått säkerhetsutbildningar i dammfria rum inne på ett kontor. Men det vi fick lära oss där gick inte alltid att applicera på verkligheten, där allt är sönderrostat.

Hon vill även att examensprojektet leder till att det blir lättare att göra en felanmälan på arbetsplatserna, att det tas fram tydliga lathundar – och att muntligt framförda synpunkter från arbetare värderas lika högt som skriftliga.

– Den som har skjutit bort slagg i en ugn i sju timmar har kanske inte orken att sätta sig i två timmar och skriva en riskrapport.

För att det tydligt ska framgå vad hon vill med sitt projekt uttrycker hon sig med skulpturer och text. Hon är mitt uppe i processen och har köpt in uppskattningsvis 50 kilo brons.

– Brons förknippas med statyer som i sin tur förknippas med monument. Jag har velat göra fragila moment över de här personerna.

Hittills har hon gjutit åtta blommor i brons. Tanken var från början att de skulle bli 120, en för varje person som avlidit på arbetsplatsen under de två år masterstudierna har pågått. Men Sandra Wasara Hammare är osäker på om det är etiskt försvarbart.

– Jag är extremt rädd för att familjerna ska tolka det som att jag försöker göra profit på deras sorg. Min enda intention är att lyfta frågan om tragiska olyckor och hedra dessa människor.

En annan idé är att samla in trasiga verktyg som har använts i industrin.

– Jag vill trigga fantasin. Vad kan ha hänt med verktyg som spadar och hackor, var har de varit, vilka krafter har böjt järnet?

Verktygen ska sedan göras om i andra material. Ett böjt spett i metall ska till exempel bli ett bronsspett.

– Det är en provocerande onödig handling. Jag vill skapa irriterande objekt, irrationella i sitt väsen. Lika onödiga som människors död på arbetsplatsen, säger Sandra Wasara Hammare.

Hon hoppas också komma i kontakt med människor som har varit med om arbetsplatsolyckor, och samla deras berättelser i en antologi.

– Många har inte arbetat på golvet och kan nog inte föreställa sig hur det är. Jag skulle vilja få med det i det offentliga samtalet.

Sandra Wasara Hammare darrar flera gånger på rösten under vårt samtal och berättar att det svåraste med projektet är att hålla uppe energin.

– Ibland gör det mig ledsen och matt, men jag får också mycket kraft tillbaka genom att gestalta frågorna och samtala med andra som engagerar sig på olika sätt.

Kamilla Kvarntorp

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Arbetsmiljö