How not to riskera livet on the arbetsplats

2013-09-22 23:00 Calle Fridén  
Calle Fridén är byggnadsarbetare, krönikör och bloggare Foto: Jörgen Appelgren

KRÖNIKA. Jag pratar en hyfsad semesterengelska. Kan beställa öl på ett par andra språk, svära en smula på ryska. Får jag lite tid brukar jag kunna begripa en del tyska också. Men sen är det stopp.

Ungefär som de flesta andra, i landet där det näst största språket är dålig engelska. Så när det för ett par år sen dök upp ett gäng polska byggnadsarbetare på arbetsplatsen tittade vi på varandra och tänkte att, hur ska det här gå? Det var snälla, lite blyga killar, som absolut kunde yrket.

De satt i sin egen bod, hade sina egna tider. Jobbade många, många timmar i veckan. Det gick rätt bra, ända tills vi stängde av en del av tomten för att lyfta tunga saker. Ingen skulle gå där – tunga grejor i luften. Arbetsmiljö. Jag dirigerade med radio till tornkranen, där kranmaskinisten inte såg marken, utan litade på mig. Då kom han gående, den där polske grabben. Mitt under lasten. Jag stoppade lyftet, och vrålade åt honom att flytta sig. Han flinade och fortsatte obekymrat, medan jag i brist på språk började vifta som en galning. GÅ INTE HÄR!!!!

Och han tittade uppåt, och pekade och skrattade. Fortsatte sin promenad tills han var ur farozonen. Efter lyftet travade jag in på kontoret och ville reda ut saken. Alla blev ruskigt upprörda men den ende som var polskspråkig var inte där. Och vi insåg att det inte längre räckte med semesterengelskan. Så här har vi det.

Varje dag måste byggnadsarbetare försöka kommunicera på språk de inte har en aning om. För när man till sist lärt sig några polska ord så möts vi av letter eller greker eller spanjorer. Som inte pratar engelska alls. Som borde ha minst en arbetsledare som tolk, men som inte har det.

Byggsvängen i ett nötskal. På arbetsplatser där risker handlar om liv eller död, inte om att man kan få musarm. Jag har suttit i möten med beställare och platsledning. Fått garantier om tolkar, om föreskrifter på alla möjliga språk. Det funkar nästan aldrig. Det går timmar för att förklara oerhört enkla saker. Och man är arg som fan, mest för att man är rädd.

Alla byggnadsarbetare jag känner tycker samma sak. Förutom att usla språkkunskaper också ofta hänger ihop med lönefusk och annat elände, så vill vi inte att nån ska dö på jobbet. Hur det skulle funka i andra yrken, ha kollegor som man inte kan prata med, som inte kan läsa instruktioner eller som inte förstår varningsskyltar. Där en kassaapparat som trasslar blir en timme av missförstånd?

Flera av de här grabbarna har varit här länge nu, jobbar kvar, kan svenska. De tycker samma sak som jag – att det var hemskt att inte kunna förstå, att det var läskigt att inte begripa varningstexter. Ändå fortsätter det, nya länder, nya språk. Nya risker. Hur många till måste råka illa ut innan det blir nån ändring?

Calle Fridén

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Tidningen