Hon kände skam över att inte orka

2015-01-18 23:00 Calle Fridén  

KRÖNIKA. Tänk er att vakna en morgon och inte kunna röra sig. Man har inte ont, man är inte sjuk men kroppen vill bara inte. Inte en vanlig måndagskänsla, utan man vet omedelbart att det är något annat. Man orkar bara inte resa sig upp.

Efter ett tag blir man orolig, försöker få tag i telefonen, ser att nattens mejl rullat in, några jobb-sms, två missade samtal – när ringde de? Ligger i sängen, stirrar på mobildisplayen, känner hur dagens viktiga arbetsupp­gifter bara växer i inkorgen och på bordet. Man borde gå upp. Nu! Fixa sig, kasta i sig en kaffe, och redan i bilen börja ringa folk, styra, ställa. Fråga efter offerter, bistert ringa igen till nån lat drulle som inte svarar, skriva sms samtidigt som man kryssar mellan andra bilar.

Man kommer inte ur sängen. I stället rusar man in på toaletten och kräks. Våldsamt. Fast man är inte sjuk.

Det här hände en kvinna jag känner. Ambitiös, dubbelarbetande hemma (trippelarbetande om man räknar in omsorgen om sin egen mamma, som är på väg in i demensdimman), ärtig, uppdaterad, välavlönad (nåja). En dag kom hon bara inte iväg. Satt i morronrocken och stirrade på en överraskad, lite skrämd make, som la ner sin egen jobbmobil, och därefter körde henne till doktorn, som konstaterade skenande blodtryck, oregelbunden hjärtrytm och en hel katalog med andra saker, och därefter sjukskrev henne.

Hon klädde knappt på sig på en månad. En budfirma hämtade jobbdator, telefon och pärmar. Personalchefen ringde, erbjöd psykolog, försökte visa medkänsla men hon kände kraven. Kom tillbaka. Fort.

Hon kräktes direkt efteråt igen.

Hon kunde ligga still i timmar, titta i taket. Dum förmiddagsreklam på tv:n. Det var en plåga att ta ut hunden som de köpt för de utflugna barnen. Hon ljög ihop en historia för nyfikna grannar. Ärftligt hjärtproblem. Upptäckt i sen ålder.

Efter ett tag började hon inse vilken arbetsbörda hon haft. Visst, hon hade alltid jobbat mycket. I varje fall mer än de där odugliga karlarna, som skulle ha assistenter till allt. Mer än sina jämnåriga. Och ändå hunnit med afterwork, segelbåt, dotterns gymnastik.

Men nu gick det inte längre. Hon hade gått in i väggen. Utbränd. Hon kände en viss skam. I hennes bransch existerar inte det. Man jobbar och får resultat. Punkt.

I dag mår hon bättre. Känner igen varningstecknen. Träffar folk, skrattar, men hon har inte börjat jobba igen, fast hon har börjat söka så smått. Fast i en annan bransch – den hon funnits i kommer inte vilja ha henne, ryktet går fort.

Jag funderar kring arbetslivet. Vad det gör med oss. Under perioder av livet arbetar de flesta av oss så mycket att vi inte hinner leva. Modern teknik är inte ett hjälpmedel, utan en tyrann. Ursäkter accepteras inte.

Ingen väljer att bli utbränd. Arbetet väljer åt oss. Sen kräks man. Om man kan.

Calle Fridén

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Tidningen