Ett slarv leder till nästa

2014-01-19 23:00 Calle Fridén  
Calle Fridén är byggnadsarbetare, krönikör och bloggare Foto: Jörgen Appelgren

KRÖNIKA. Jag gillar höjder. Ju högre desto bättre. Det finns en frihetskänsla i att stå på nittonde våningen, lutad mot skyddsräcket och se hur pyttesmå människor och fordon stressar runt långt därnere. Över huvudet finns bara himlen, och kanske en kranförare som för en gångs skull syns tydligt.

Ofta är det just de där höjderna som skrämmer folk utanför byggsvängen. De tror att det är det som är det farliga, störta från hundra meter rakt ner i betongen. Jo, det har hänt, men oftare kläms folk ihjäl eller får nåt i huvudet. Faller från kanske tio meter. För det är ju så att ju högre vi är desto försiktigare blir vi.

Jag saknar svindel. Har aldrig haft det. Aldrig känt det där som Olsson beskrev, som vägrade kliva upp på en stegbock. Stod med slutna ögon i den skramlande bygghissen, och gick sedan oerhört fort in på säker mark. Pulsen på max. Likadant när vi skulle ner. Jag har inte ens känt det där ”suget”, att man dras mot avgrunden. Andra säger att de har det. Jag är rätt obekymrad när jag är framme vid takfoten, hur högt det än är.

Om jag är säkrad, vill säga. Fallskyddssäkrad. Annars går jag inte fram till kanten, så enkelt är det. Jag vet vad som kan hända. Det ska finnas ett godkänt skydd eller så ska jag vara kopplad med sele. Man har inte en chans att rädda sig om man slinter. Man måste, måste, måste! sitta fast.

I en avlägsen ungdom, fylld av dödsförakt och rätt mycket övermod, klättrade även jag ut på taken utan sele. Fnös åt försiktiga gamlingar, hoppade mellan balkongplattor. Smög som en katt över ishala plåttak, klättrade utanpå byggställningarna. För att det var kul. Kittlade en massa endorfiner. Nog för att det var nära ett par gånger, när paniken slog till som en yxa när greppet släppte. Och jag vet inte när jag blev klokare – om det inte var när jag såg ett slags sammanhang: att om jag skiter i säkerheten så blir det svårt att få företagen att ta den på allvar.

För så är det ju. Om vi bryter mot säkerheten, struntar i arbetsmiljön, när det gäller höjdjobben så kommer det att slå över på andra delar – buller, tunga lyft, hjälpmedel. Det blir liksom inte bra nånstans.

Det är alltså inte för att jag är feg som jag använder sele, som jag vägrar jobba med dåligt skydd. Annars är det ett återkommande argument man fått emot sig när man skällt ut nån takskottare utan lina, eller grabbar som spikar tak och bara är lite god vilja från att rulla ner arton meter. De är kort sagt som jag var.

Det kan vara bra att tänka på det när snön ligger, och taken fylls av skottare. Vi kommer få se – som ett brev på posten om nu nån skickar sånt längre – nya bilder på dödsföraktande dumskallar som hänger över taksprånget.

Säg till dem. Ring polisen i värsta fall.

För man kan faktiskt njuta av den ändlösa himlen utan att riskera livet...

Calle Fridén

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Tidningen