En kamrat dör – och ingen ställs till svars

2014-05-11 23:00 Calle Fridén  
Calle Fridén är byggnadsarbetare, krönikör och bloggare Foto: Jörgen Appelgren

KRÖNIKA. Häromdagen fick vi veta att åklagaren lagt ner förundersökningen om olyckan i Solna 2011 när en byggnadsarbetare dog, och en skadades allvarligt.

Han stod på tionde våningen i ett av husen till kontorsbygget. En kran hade just lagt på en förtillverkad betongdel till en trappa då trappdelarna rasade, med en dominoeffekt. Han föll 28 meter och hamnade delvis under rasmassorna, och skadades så illa att han dog. Ytterligare en byggnadsarbetare blev allvarligt skadad i olyckan. Tio minuter innan hade ganska många av hans arbetskamrater gått på rast, och flera i just den trappan, som borde ha varit avspärrad.

Åklagare Gunnar Jonasson anser att ”man inte kan visa på något samband mellan raset och dödsolyckan”.

Såpass.

Om det uttalandet är ordagrant finns det en del jag skulle kunna tillägga, men jag gör inte det. Slutklämmen är att återigen dör en byggnadsarbetare utan att det är någons fel. Ingen straffas. Ingen ställs till svars. Jag kan höra lättnadens suck från styrelserummen. Samtidigt döms tjänstemän på socialförvaltningen i Krokom för att ha pressat en kollega att ta sitt liv. Jag har läst den domen och dessutom flera nedlagda utredningar där byggjobbare dör, och konstaterar att det är skillnad på beviskraven. Faktiskt.

I Krokomfallet lyckas åklagaren visa på kränkande behandling, vilket onekligen måste anses som en bedrift.

I Solnafallet lyckas inte åklagaren hitta tillräckliga bevis för att byggnadsarbetaren faktiskt dog av att hamna under flera ton trappa. Framför allt lyckas man i Krokom peka ut en direkt ansvarig, trots en minst sagt snårig ansvarsordning. Vid olyckan i Solna finns det ingen ansvarig, tydligen, trots att det måste ha funnits någon med direkt operativt ansvar.

Och jag tänker på den politiker som en gång frågade mig, med anledning av döden i yrket, varför vi ändå valde ett ”så farligt jobb”? Underförstått att man får räkna med att dö litegrann om man är korkad nog att bli byggnadsarbetare.

Det här är nämligen inte första gången det händer. Jag kan räkna upp tjogvis med döda kolleger vars död aldrig lett till åtal. Död som inte är stillsam, som inte bara är tragisk, utan som alldeles för ofta består av dunder och brak, blod och benpipor. Nästan alltid med vittnen, som ska bära det med sig resten av sitt liv. Som måste plocka upp bitarna. Somliga får inte ens räknas, de var ju inte svenskar. De bara dog liksom. Men det är ingens fel, tydligen. Juridiken hittar aldrig nån ansvarig.

Det som händer är i stället att de inblandade företagen fort som faen går i konkurs, så att de slipper betala eventuella skadestånd till familjerna. För att raskt återuppstå under annat namn, och få nya uppdrag åt kunder som inte vill höra talas om det här. Som en slutlig förolämpning mot de som dött. För de var bara byggnadsarbetare.

Calle Fridén

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer