Döden på jobbet: Det var som att tiden stod stilla

2015-02-16 05:00  

53 personer gick till jobbet förra året och kom aldrig hem igen. En av dem var Stefans lillebror Robert, lastbilschaufför och en social och omtyckt kille från Söderbärke.<br/>– Ingenting de kommer fram till i utredningen kan ge oss Robert tillbaka. Men jag hoppas att man tar lärdom av det som har hänt, säger Stefan, som tog en fika med sin bror bara timmar innan han försvann.

Dödsolyckorna 2014 ökade jämfört med året innan, då 48 personer miste livet i arbetsolyckor. Och ett nytt yrke har blivit Sveriges farligaste: lastbilschaufför. Närmare var fjärde person som dog i jobbet 2014 var lastbilschaufför. Det gör yrket dödligare än byggnadsarbetare, industriarbetare och lantbrukare, som brukar vara hårt drabbade av dödsolyckor.

En av de tolv lastbilschaufförer som dog i jobbet var Robert Svensson. Han hann inte fylla 31 år innan hans liv plötsligt tog slut.

Den 4 augusti skulle Robert köra timmer från skogen i Ängelsberg i Dalarna. På vägen dit åkte han förbi sin bror Stefan Svensson för att ta en fika. De pratade om skogsbranden, som då hade härjat i fem dagar.

– Det var det stora samtalsämnet. Vi kände röklukt här och man blev påmind om den hela tiden, säger Stefan Svensson.

Ängelsberg låg en bra bit norr om branden, så ingen av dem såg någon fara med Roberts jobb. På vägen till skogen stoppades Robert av en polis, men släpptes igenom när han sa vart han skulle. Polisen hade precis som Roberts åkeri fått uppgifter om att branden var två mil längre söderut.

Men när Robert och hans chef körde in på skogsvägen såg de hur det lyste mellan träden. De insåg att elden var nära och försökte backa tillbaka. Men den starka vinden förde med sig stora eldklot, och på bara några sekunder hade även skogen bakom dem börjat brinna. Träd rasade och blockerade vägen, och Robert och hans chef tog sig ur skåpbilen för att försöka fly till fots.

Hemma i Söderbärke såg Stefan Svensson på nyheterna att en man hade hittats svårt skadad av branden och förts till sjukhus. Men Stefan kopplade aldrig ihop det med Robert, mannen var betydligt äldre och hade enligt nyheterna jobbat med räddningsarbetet.

Inte förrän halv elva på kvällen förstod Stefan att något var fel. Han fick ett samtal från sin mamma, som berättade att en transportledare hade ringt henne och frågat om Robert hade kommit hem.

Han satte sig i bilen och körde mot Fagersta där Roberts åkeri ligger. På vägen dit ringde han transportledaren, som berättade att det var Roberts chef som hade hittats tidigare. Samma chef som han skulle köra timmer med den dagen. De fick inte tag i Robert.

– Då började jag tänka att det inte var bra. Men man visste inte vad som hade hänt, det fanns fortfarande ett hopp om att han kanske hade lyckats ta sig ut ur branden eller gömt sig någonstans.

Men vid halv två ringde polisen och berättade att de hade hittat en kropp. De kunde inte säga med säkerhet att det var Robert, men de hittade hans plånbok.

Stefan kände att hoppet var ute. Han satte sig i bilen och körde hemåt igen, och på vägen ringde han det svåra samtalet till föräldrarna. Det blev ingen sömn den natten.

– Tankarna snurrade, jag var uppgiven och ledsen. Sedan skulle man berätta för barnen dagen efter.

Robert och hans chef hade inte kommit långt efter att de tog sig ut från bilen. Roberts chef fastnade under ett träd, där räddningstjänsten senare hittade honom. Ett tiotal meter därifrån låg Robert.

Tiden efter olyckan har varit tung för familjen. Roberts kropp var så svårt bränd att polisen inte kunde identifiera honom med hjälp av tandkort. I stället fick Stefan lämna ett dna-prov som skulle jämföras med kvarlevorna.

Det tog nio veckor innan svaret kom, och under tiden räknades Robert fortfarande som levande. Räkningar i hans namn fortsatte att komma, avgiften för huset skulle betalas, bilen likaså.

Begravningen sköts upp. Familjens sorgearbete sattes på paus.

– Man gick bara och väntade och kunde inte göra någonting. Det var som att tiden stod stilla på nåt vis, säger Stefan.

Först den 17 oktober, två och en halv månad efter olyckan, kunde familjen säga farväl på riktigt. För Stefan rörde begravningen upp många känslor.

– På ett sätt var det skönt att ha det klart, det var en sådan maktlöshet att inte kunna göra någonting och hela tiden ha begravningen framför sig. Men det blev också jobbigare, allting kommer över en igen.

Robert bodde liksom Stefan kvar i den småstad i södra Dalarna där de växte upp. Att plocka ut hans saker ur huset har varit särskilt svårt, tycker Stefan.

– Det känns som att man raderar hans liv på något sätt.

Det skiljer fem år mellan Stefan och Robert, men trots det stod de varandra nära och sågs ofta. Robert hade ingen egen familj, men gillade att umgås med Stefans. Han lekte gärna med barnen, ritade, spelade spel eller bara var med dem.

Ända sedan Robert var liten hade han haft ett stort motorintresse. Det var därför ingen överraskning för familjen när han valde transportlinjen på gymnasiet, och nästan direkt efter studenten fick jobb som lastbilschaufför.

– Att köra lastbil var en stor del av hans liv, han tyckte det var kul. Han jobbade också extra som busschaufför, säger Stefan Svensson.

På fritiden körde Robert gärna skoter, och han hade även provat på rally och folkrace. Snart skulle han få en ny lastbil av åkeriet, det såg han fram emot.

Men Robert var också en väldigt social person. När han inte jobbade satt han sällan hemma, utan var ute och träffade kompisar, fikade och snackade.

– Han var känd av alla här i Söderbärke, säger Stefan Svensson.

Stefan gick till skillnad från Robert bygglinjen i gymnasiet, men började sedan jobba som brandman och skolade så småningom om sig till ambulanssjuksköterska. Som utbildad räddningsledare är han väldigt kritisk till hur räddningsledningen hanterade branden. Även om situationen var unik hade de helikoptrar, de visste hur nära elden var och hur extremt torrt och blåsigt det var den dagen.

– I början struntade man i varför olyckan skedde, men ju mer distans man får och ju mer insatt man blir... Man blir minst sagt irriterad. Robert och hans chef borde inte ha fått vara i området den eftermiddagen, säger Stefan.

Stefan vill inte peka ut någon enskild person som ansvarig, utan tycker att det är själva organisationen som inte har fungerat.

Utredningen av olyckan pågår fortfarande, och familjen har inte fått veta någonting av polisen. Men Roberts chef mår i dag bättre, och har berättat vad han och Robert upplevde.

– Även om det är obehagligt att höra så är det på ett sätt skönt att få veta vad som har hänt, säger Stefan.

Det pågår nu en utredning av hela insatsen vid skogsbranden i Västmanland, på uppdrag av regeringen. Resultatet ska presenteras i september.

– Ingenting de kommer fram till i utredningen kan ge oss Robert tillbaka. Men jag hoppas att man tar lärdom av det som har hänt, säger Stefan.

Olyckan som tog Roberts liv är unik. Men att lastbilschaufförer dör i jobbet är inte längre ovanligt. Tolv lastbilschaufförer finns bland förra årets dödsolyckor, fler än någon annan yrkesgrupp.

Martin Miljeteig, central arbetsmiljöombudsman på Transportarbetareförbundet, är förvånad över att lastbilschaufförer hamnar högst.

– Generellt sett har det varit andra yrkesgrupper som är hårdare drabbade. Varför det här sker just nu vet jag inte, men vi ser det som en förlängning av de villkor som har varit. En hårdnad konkurrens har lett till att man ibland har börjat tumma på säkerheten.

De flesta av chaufförerna har dött i trafiken, visar Arbetarskydds kartläggning. Men även vid lastning och lossning sker dödsolyckor.

Det är just de momenten som är farligast, enligt Martin Miljeteig. Och de blir ännu farligare om chaufförerna är hårt pressade.

– Jag tror att den organisatoriska stressen är problemet. Man har mer att göra i dag, och det blir i de här världarna ett trafikproblem. Ytterst är det ett arbetsmiljöansvar.

Han skulle vilja se en ny lagstiftning där beställare också får ansvar för arbetsmiljön. Det skulle få företagen att ställa större krav på bra arbetsmiljö i upphandlingarna, tror han.

– De åkerier som lägger mycket pengar på riskanalyser och arbets­miljöarbete kan känna sig som förlorare i de här situationerna. Ibland kan man se åkerier som får en körning de knappt går runt på, någonstans måste de pressa kostnaderna så att det lönar sig.

 

 

 

Farligaste yrkena

De yrken där flest miste livet 2014:

Lastbilschaufför: 12

Jord- och lantbrukare: 7

Bygg- och anläggningsarbetare: 5

Skogsarbetare: 4

Elmontör/elektriker: 3 (varav en elev)

 

Elisabet Örnerborg

Anna de Lima Fagerlind

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer