Barnmorskan: Jag har sett fler barn dö än födas

2015-10-21 15:50 Lena Gunnars  

Barnmorskan Astrid Börjesson befinner sig mitt i flyktingkatastrofen på Medelhavet – ombord på Läkare utan gränsers båt Dignity.<br/>– Det är helt otroligt att de här människorna orkar vidare. Det fyller mig med energi, säger hon.

I söndags morse förlöste barnmorskan Astrid Börjesson det första barnet som fötts på ett av Läkare utan gränsers räddningsfartyg på Medelhavet. Den höggravida kvinnan räddades ur en gummibåt.

– När vi hade tagit ombord kvinnorna förstod jag att en av dem hade värkar. Hon var ju höggravid och gick runt och pustade. Jag undersökte henne och förstod att hon kommit igång med sitt förlossningsarbete, säger barnmorskan Astrid Börjesson till Aftonbladet.

– Jag kände en enorm glädje och lättnad över att vi hann få henne ombord på båten. Om vi hade kommit dit några timmar senare så hade Divan fötts i en överlastad gummibåt, säger hon till tidningen.

När Arbetarskydd träffar Astrid Börjesson är det bara dagar kvar tills hon ska gå ombord på båten som patrullerar längs Libyens kust. Det är andra gången hon gör resan på kort tid. Redan i somras var hon ute på Medelhavet under tre veckor för att hjälpa till i flyktingkatastrofen. Den här gången ska hon vara borta ungefär en månad och kommer hem den sista oktober.

– Då bedömer de att flyktingströmmarna minskar på grund av ogynnsammare väder, säger Astrid Börjesson.

Tillsammans med en läkare och en sjuk­sköterska bemannar hon en vårdcentral ombord. Mycket av arbetstiden går åt till att bära vattenflaskor, filtar och mat. Allt måste upp till de hundratals nödställda på båten. Bärandet känns i kroppen efter tag. Men psykiskt är det inte lika tungt som hennes första uppdrag, i Sydsudan.

– Där såg jag fler barn dö än födas.

På Medelhavet har hon hittills inte sett några döda kroppar. Det hon gör är väldigt ”hands on”.

– Det går lugnt till. Vårt arbete går ut på att förebygga att människor drunknar, vi hjälper dem på båtarna och tar upp en del på vår båt.

För Astrid Börjesson känns det självklart att ge sig ut i världen för att hjälpa till under katastrofer. Hon har aldrig varit den oroliga typen. Väl i situationen är hon den som handlar. Hon känner sig alltid lugnare på plats än hemma i Sverige framför tv:n. Bara när hon befinner sig där, mitt i skeendena, kan hon göra något.

Längtan efter att arbeta internationellt med en hjälporganisation har funnits länge. Men det är först nu, när sonen är vuxen, som tiden kändes mogen.

– Det är nog så att antingen gör du detta innan du skaffar familj eller så gör du det efteråt.

Under uppdragen för Läkare utan gränser är hon tjänstledig från sin anställning på Karolinska sjukhuset i Huddinge. På förlossningen i Huddinge har hon många gånger kämpat med otillräcklighetskänslor när hon velat ge mer till paren än tiden tillåter. På båten finns inte den mentala stressen. Den som ger henne metallsmak i munnen. Den farliga som hon tror leder till utbrändhet.

– Skillnaden är nog att jag inte har några förväntningar på mig. Jag undersöker gravida, ser till att de får järntabletter och pratar med kvinnor om saker som könssjukdomar och våldtäkter. De har ofta varit med om väldigt tuffa grejer. Sedan sitter jag där och beundrar och tänker att det är helt otroligt att de orkar gå vidare.

På sitt första uppdrag för Läkare utan gränser, i juni 2014, skickades hon till ett flyktingläger i Sydsudan. Organisationen hade öppnat en klinik för att ta hand om undernärda barn. Mitt i kaoset var hennes uppgift att bygga upp en akut förlossningsklinik nästan helt på egen hand, där kvinnor skulle föda sina barn.

– Jag kände mig helt överväldigad över den stora uppgiften.

Men det gick inte att genomföra planen. Det fanns ingen personal att rekrytera till kliniken. Det mesta av tiden ägnade hon i stället åt en liten mödravårdsmottagning som startats av hennes företrädare. Dagarna gick åt till att ta blod- och urinprover, lyssna på barnens hjärtljud och ge vissa mediciner som även gravida i Sverige brukar få.

– Det kändes meningsfullt, för vi hittade saker som vi kunde åtgärda eller remittera vidare till ett närliggande sjukhus. För det mesta födde kvinnorna sina barn hemma i hyddorna med hjälp av traditionella barnmorskor. De uppsökte bara oss om de misstänkte att något var fel.

Att jobba för Läkare utan gränser innebär automatiskt vissa risker, eftersom det handlar om världens mest utsatta områden. Den som vill anta samma utmaningar som Astrid Börjesson måste ha stort tålamod och vara enormt flexibel. På organisationens hemsida finns en rad frågor som alla med sådana funderingar bör ställa sig. När Astrid Börjesson läste dem började hon faktiskt tveka. Men modet vann över rädslan.

– En av frågorna var ”Är du beredd att leva i ett område där du hör bomber smälla?”. Nu tror jag att jag vågar, men jag har ännu inte behövt bo så.

Hon litar på Läkare utan gränser som organisation. Hittills har hon aldrig känt sig rädd. Uppdraget i Sydsudan är det enda hon varit ute på som inneburit en säkerhetsrisk.

Där fick hon aldrig lämna området de anställda bodde på när det blev mörkt. Alla bar ständigt walkie-talkie med sig. Om någon ändå behövde ge sig ut på natten följde en annan person alltid med.

Efter hemkomsten från Sydsudan hamnade hon i ett stort vakuum som hon inte alls känt efter Medelhavsuppdraget. Där visste hon hela tiden att hon skulle komma tillbaka. I Sydsudan hade hon levt så tätt så länge med sina kolleger och delat både skratt och tårar med dem. Sedan tog allt plötsligt bara slut. Att landa hemma med upplevelserna hon hade med sig i bagaget kändes som att stå utanför ett fönster och betrakta omgivningen och problemen vi brottas med här hemma. Kontrasten blev för stor att hantera. Med hjälp av en psykolog som Läkare utan gränser erbjöd henne började hon må bättre igen.

– Det viktiga var att bara få gråta hos någon som jag kände förstod vad jag hade varit med om.

Avskräckt blev hon inte. Tvärtom.

En förmiddag ringde telefonen när hon var på jobbet i Huddinge. Det var Läkare utan gränser som bad henne att sätta sig på ett flygplan till Nepal. Den här gången skulle hon hjälpa till i efterdyningarna av jordbävningen som drabbade landet i våras. Allt gick väldigt fort, organisationen hade redan packat en väska åt henne med allt hon kunde tänkas behöva. Ingen visste om hon ens hade någonstans att sova när hon kom fram.

– De ringde klockan elva. Klockan 18 samma dag satt vi på planet, jag och en väninna som också är hjälparbetare.

I Nepal var Astrid Börjesson med och byggde upp en tältklinik i en bergsby tillsammans med två läkare. Det blev en månad i landet, där hon fick möta fantastiska människor och åka helikopter till olika bergsbyar för att vägarna hade rasat.

– Jag har bara goda minnen därifrån. Det är ett fungerande land. En stor skillnad jämfört med Sydsudan, där jag såg både barn och vuxna dö, säger Astrid Börjesson.

Övar säkerhet genom rollspel

• Astrid Börjesson har gått kurser före uppdragen för Läkare utan gränser. Kurserna har handlat om allmän sjukvård i fält, hur organisationen fungerar och om säkerheten.

• Deltagarna får öva på olika scenarion som kan inträffa i ett katastrofområde. Rollspel är en metod.

• Alla som ska arbeta på en båt där det finns passagerare, oavsett arbetsgivare, måste genomgå en särskild grundläggande säkerhets­utbildning. Den som genomgått den obligatoriska kursen blir certifierad.

• Enligt Läkare utan gränser prioriteras personalens säkerhet högt. Men som fält­arbetare kan du komma att bo och arbeta i miljöer där ditt liv kan vara i fara.

• Säkerhets­instruk­tioner, planer, rikt­linjer och protokoll har utarbetats för att hantera risker och ingår i alla projekt. Varje team har ansvar för att värna om sin egen och gruppens säkerhet.

Källa: Läkare utan gränser

Astrid Börjesson

Namn: Astrid Börjesson.

Ålder: 53 år.

Yrke: Barnmorska och sjuksköterska på Karolinska i Huddinge.

Bor: I Stockholm.

Familj: 22-årig son.

Fritidsintressen: Vänner, familj, musik.

Aktuell: Arbetar ombord på räddningsfartyg för Läkare utan gränser mitt i flykting­katastrofen på Medelhavet.

Lena Gunnars

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Tidningen

Arbetsmiljö