Att vara besvärlig på jobbet skrämmer skyddsombuden

2014-12-07 23:00 Calle Fridén  
Calle Fridén är byggnadsarbetare, krönikör och bloggare Foto: Jörgen Appelgren

Härförleden försökte jag övertala en ung kille att bli skyddsombud. Inte på ett bygge, han jobbar på ett lager. Vi hade pratat om risker, om ergonomi – detta bortglömda begrepp – om att klämma sig under varor, om hala golv. Han visste inte ens vem som var skyddsombud, kanske nån på andra skiftet, som han sa.

Han ville inte. Blev lite försagd, nästan orolig. Hade han sagt för mycket? Det är ett stort lager, massor med folk, saker händer. Han hade själv skurit sig i handen på en glasburk, men det löste han med lite plåster. Inget att bråka om. Inget att anmäla.

Man ska inte tjata, det har jag lärt mig. I synnerhet inte på unga männi­skor, det kan bli fel då.

Jag är övertygad om att de har skyddsombud, men han hade ingen aning. Han visste inget om vilka försäkringar han hade, knappt vilket fack han tillhörde. Medlem var han, det hade hans mamma sett till, men där tog det slut.

Jag funderar en del kring det här. Att vara skyddsombud är nåt viktigt, nåt man gör för både sig själv och sina kamrater. Och egentligen också åt företaget, som kan råka rätt illa ut om de åsidosatt sina skyldigheter. Så varför är det så förtvivlat svårt att få människor att ställa upp? Är det för att man riskerar att betraktas som obekväm? Att det skulle finnas med som ett krångelmoln vid framtida yrkesbyte?

Nånstans känns det så. Och det är värdelöst. På alla – alla! – arbetsplatser snackar man om arbetsmiljön, hela tiden. Om fallrisker, halkrisker, rasrisker, ljudvolym, ventilation, lukter och arbetshöjd. Lyssna i vilket fikarum som helst. Vi är aldrig nöjda, som en kompis en gång sa, smått stolt.

Jag tyckte han kunde följa med på en skyddsrond. Det brukar aldrig vara nåt problem. Men nehejdå.

Han skulle hursomhelst bara jobba där ”ett tag”. Det var nog ingen fara.

Men jag vet ju att det där ”ett tag” faktiskt oftare än man tror blir både ett och två och tio år, med samma risker, samma trasiga burkar att skära sig på. Småsår som blir infektioner som blir sjukskrivningar, och inte bara för en lagerarbetare, utan för många andra. Småsaker som man inte påpekar blir rutiner som sliter på kroppen. Axlar och nacke, höfter och knän. Vi vet ju det.

Kanske han bara är så glad över att ha ett jobb. Vill inte vara till besvär. Och det är just det saken handlar om. Att våga vara besvärlig.

På vissa arbetsplatser är det uselt, det vet jag. Skyddsronder, om de genomförs, är ytterst slentrianmässiga. Skyddsombudet är ointresserat, kanske inte ens finns i den dagliga verksamheten. Ingenting ändras förrän den dagen något händer. Då – blixtsnabbt – uppdateras alla protokoll, det sätts ut brandsläckare, nödutgångar markeras.

Då blir skyddsombudet viktigt och nödvändigt. Jag sa allt det.

Han ville i varje fall inte, så jag lät honom vara.

Ett tag i varje fall.

Calle Fridén

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Arbetsmiljö