"Att inte få vara med kan vara förödande"

2012-10-21 23:00 Calle Fridén  
Calle Fridén är byggnadsarbetare, krönikör och bloggare.

KRÖNIKA. Okey, Josefsson var inte det charmigaste vi träffat. Som en isbjörn med blåskatarr, som en kollega sa. Satt ensam och åt, jobbade mest ensam. Jag hade ingen närmare kontakt, olika arbetsuppgifter. Men mot mig var han alltid trevlig. Snäll.

Han tog livet av sig. Meddelandet kom som en bomb en måndagsmorgon. Först tystnad, sen ett ansträngt ”typiskt honom, sabba en måndag sådär” från en av de ständiga lustigkurrarna i hörnet. En vi kallade Hönan eftersom han kacklade så förbannat.

På eftermiddagen kom platschefen in, bister min. Bakom kom personalansvarig och lite annat folk från huvudkontoret. Josefssons dotter hade hittat pappans brev, och tigande överlämnat det till företaget samma morgon. En ganska lång, detaljerad lista med övergrepp. Från början rätt harmlösa, på slutet rent sadistiska. Saker som ”INTE var förenliga med företagets policy”. Lagbasen bleknade. Några i laget böjde huvudet, förstod, skämdes. Jag med. Och sen från hörnet, Hönans röst: ”Men herregud, får man inte skoja med folk längre??”

Nog finns vuxenmobbning i alla branscher - från ganska handfasta gamla knep på bygget, att spika fast någons skor, kapa två millimetrar på någon tumstock och sätta tillbaka mässingsskyddet, till att någon inte får följa med och fika. Eller bli medbjuden på fester eller bowling. Och frågan är ju - när blir det kamratliga kivandet ett påhopp? Var går gränsen? VEM sätter gränsen?

Ibland när man frågar någon nyanställd hur det var på förra företaget (givetvis efter att ha frågat vad de tjänade där; byggjobbarnas främsta mantra) är det sällan nån säger att han vantrivdes. Man går i cirklar, hittar på orsaker. Lönen. Resorna. Och sen frågar jag inte mer. Vill de inte berätta så vill de inte. Bara en gång minns jag att nån kort svarade: De var taskiga. Och sen lämnade vi ämnet.

Arbetet handlar ju om så mycket mer än att bara skrapa ihop pengar åt chefen. Man vill känna gemenskap, att man är en del i något. Inte minst gör man det genom att samlas mot en förmodad fiende, ofta i form av ägaren eller ledningen, vilket brukar utmynna i pinsamma medarbetarsamtal och teambuilding.

Att inte få vara med i skitsnacket kan vara förödande. Just det där att inte bli inbjuden. Bli exkluderad, med ett onödigt modeord. Vi är nog många som minns rädslan för att bli vald sist till brännbollen i plugget. Eftersom man aldrig skulle ha valts först var det viktigaste att inte väljas sist.

Jag tror inte Hönan någonsin kommer fatta. Vald bland de första i brännbollen. Trygg i sitt jobb. Engagerad i grabbens lag. Facklig, men totalt tondöv för när han blev elak. Och det är då vi som valdes i mitten måste våga säga ifrån. Det är helt enkelt vår förbannade skyldighet - säga till den högröstade: Det där är inte roligt längre, det räcker nu!

För Josefssons skull.

Calle Fridén

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer