Måns Wadensjö: "I januari är alla gräsmattor gråa"

Det heter att gräset är grönare på andra sidan stängslet, och att det är mycket lättare att vilja ha det någon annan har fått, än det man själv har fått på sitt bord. Jag tror att det är sant – för i mitt yrkesliv vistas jag på ett par olika gräsmattor, och hör vad människorna där har att säga om varann.

Jag har nämligen två olika jobb – å ena sidan sitter jag hemma i mitt kök och skriver böcker och texter som olika redaktioner beställer av mig. Det här är en sådan, och eftersom det är min allra första för Arbetarskydd är det väl lika bra att jag beskriver hur mina egna arbetsvillkor ser ut: Det är en grå söndagsförmiddag utanför fönstret, snön har just regnat bort och jag sitter vid datorn och läser varje mening jag skriver högt för mig själv för att slipa bort upprepningar och för att se till att rytmen blir rätt.

Det är min ena vardag, även om det just nu råkar vara helg. Min andra vardag är att jag under de senaste sju åren har arbetat som försäljare på Systembolaget, och tillbringar rätt många av mina dagar i en kassa och i grön uniform.

För mig är det så det har blivit. Jag behöver båda jobben, på lite olika sätt, och skulle inte klara mig utan något av dem. Men det lustiga är att varje gång jag pratar med mina kollegor inom något av fälten låter det andra jobbet alltid mycket bättre än det i själva verket är.

På Systembolaget säger mina kollegor ofta att det måste vara så skönt att bestämma sina egna tider, skriva vad man har lust med och att på det hela taget vara sin egen chef. Men när jag i gengäld pratar med mina frilansande kollegor får de ofta något drömmande i blicken när jag pratar om mitt butiksjobb – att ha arbetskamrater man pratar och dricker kaffe med, friskvårdsbidrag, ett schema som delar upp dagen i olika arbetsuppgifter för varje halvtimme som går, en förutsägbar lön och regelbundna pensionsinbetalningar.

Det är klart – i teorin skulle det kunna vara så att båda har rätt. Att det jag har lyckats med här är att plocka russinen ur kakan, och hitta den ultimata arbetssituationen. Men det är förstås inte så det känns. Även för mig är gräset nästan alltid grönare på den andra sidan, och det går knappast en månad utan att jag önskar att jag hade gjort något annat än det jag gör.

Kanske är det snarare som Thomas Mann säger, att det är människans lott att inte under några villkor eller förutsättningar vara helt bekväm på den här jorden; att ingen livsform lyckas passa eller tillfredsställa henne helt.

Men det innebär inte att formerna för vårt missnöje slutar vara relevanta, eller något vi inte behöver arbeta med. För kanske säger just den här ömsesidiga känslan av att gräset är grönare på andra sidan någonting om tillståndet i arbetslivet just nu – om hur olika anställningsformer blandas med varandra, och hur ingen av dem riktigt förmår ge den anställde det den önskar och behöver.

För hur skulle det egentligen se ut om ett på papperet enkelt butiksjobb kunde komma med lite mer av den frihet och det ansvar som mina kollegor på butiken ofta säger att de längtar efter – eller om en frilansande tillvaro kunde komma med den grundläggande trygghet så att dess utövare inte tror att de drömmer när de hör talas om pensionsförsäkringar och en gemensam kaffeapparat?

Det är när allt kommer omkring inga stora drömmar, och borde inte vara omöjliga att uppfylla. Ändå känns det rätt ofta som om de vore det – och så länge det är så, får vi nog acceptera att gräset alltid kommer att vara grönare på andra sidan stängslet ändå.

Skulle det verkligen inte kunnat vara annorlunda? Jag tror det. Men tillsvidare är det väl någonting man kan fundera över en regnig söndagsförmiddag i januari, när till och med gräsmattorna utanför fönstret är grå.