"Hoppas de är med i facket"

Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

– Men så hörde man hur de sprang, när dörren hade åkt igen.

Lugna, lugnande och vänliga röster varvade medl judet av springande fötter i långa korridorer är en del av vad min mamma kommer ihåg från när jag föddes. Från de förlossningar jag själv gått igenom minns jag knappt något. Det var fullt på operation sist, och jag fick vänta så länge att läget blev väldigt akut. Den upplevelse jag bär med mig då min yngsta son kom till världen är hur sjukhussängen stötte emot dörrkarmar när personalen, ackompanjerade av larm, sprang med sängen och mig till ett operationsrum. Det och hur fina och vänliga alla var, trots den tydliga stressen; precis en sådan som kommer av ohälsosam arbetsbelastning, underbemanning, oklara prioriteringsordningar, skiftarbete med långa arbetspass med mera. Med andra ord: Långvarig dålig arbetsmiljö.

Jag minns den fackliga anslagstavlan, där på förlossningen på Södersjukhuset. –Hoppas de är med i facket, hann jag tänka. Det sitter i ryggmärgen. Jag var och är fackligt aktiv och för all del relativt insatt i och intresserad av politik - men man behöver knappast varken föda barn eller vara minsta facklig-politiskt lagd för att se arbetsmiljöproblemen i vården. Då var det 2013 och Moderaterna hade styrt Stockholm länge. Nu är det 2022 och en valrörelse har passerat. Förbättra-läget-i-vården-löftena har ekat tätt. Om lite drygt fyra år lär de höras igen. Det är väl det enda man kan räkna med när det gäller arbetsvillkoren och arbetsmiljön i vården i Sverige: Att det lovas saker vart fjärde år.

Nyligen fick jag uppleva de där dörrkarmarna igen, när de slog mot sjukhussängen, om än förvisso under lugnare omständigheter än vid en förlossning. Den parkerades vid ett tillfälle i en korridor där den fick plats, precis under en lapp där det stod ”inga patienter vid denna vägg” – ett resultat av myndighetskrav om överbeläggning och placering av patienter i korridorer. I väntan på att mitt barn skulle vakna efter narkos pratade personalen lågmält om sin arbetsmiljö. En var deltidssjukskriven för utmattning men försökte komma tillbaka, dock utan nödvändiga anpassningar och stöd. De stöttade varandra i alla fall, kollegorna emellan. Så som kollegor av nöd och kamratskap gör när arbetsgivaren inte sköter sin del.

Sjukhussängar som knappt kommer i och ur hissar för att dem och byggnaden inte matchar, personal som får klämma sig förbi, manövrera och svänga om när ytan inte räcker med risk för klämda fötter och fingrar är inte naturlag. Utbrända anställda, värkande ryggar, knän och axlar är varken slump eller otur. Föregående två år gjorde region Stockholm nära 8 miljarder i vinst samtidigt som vårt sjukhus fått besparingskrav på hundratals miljoner kronor.

När vi kom hem och jag öppnade en nyhetsapp lyste skärmen emot mig: ”Personalen larmar: Ohållbar situation på barnsjukhuset”: Precis där vi just varit. Under en tid tillbaka hade hälften av personalen på avdelningen sagt upp sig. Resten arbetade kvar i vad som beskrevs som en fullständigt ohållbar arbetsmiljö. Min första tanke var att försöka att inte tynga ner dem ännu mer, med en massa samtal och frågor. Den andra var att det är helt jävla orimligt, för alla, att ha det så här.

Det finns en särskild plats i helvetet för alla som tomt lovat vårdpersonal bättre villkor och arbetsmiljö.