”För mina arbetsuppgifter är min diagnos en tillgång”

2015-12-06 23:00 Anna Wahlgren  
Rasmus Sandsten, som nyligen fått sin adhd-diagnos, arbetar i Landstings­huset på Hantverkargatan i Stockholm. Han råder arbetsgivare att fokusera på det positiva med adhd. Foto: Jörgen Appelgren

Han lunchar sällan med kollegerna, och har avböjt uppmärksamhet på födelsedagar. Rasmus Sandsten, 42 år, är pressansvarig på landstinget, och har diagnosen adhd.– Du hittar mig sällan i fika­rummet.

Rasmus Sandsten ingår i presstaben i Stockholms läns landsting (SLL). Han har varit på SLL i snart två år. För ett år sedan fick Rasmus Sandsten diagnosen adhd.

Det första han gjorde var att berätta för sin chef.

– Det var inte särskilt dramatiskt. Jag tror vare sig min chef eller mina kolleger var speciellt förvånade. På ett utvecklingssamtal ett par veckor senare tog jag återigen upp min diagnos, och föreslog ett par saker som arbetsgivaren kunde göra för att underlätta för mig.

Han tvekade aldrig att berätta på jobbet om sin adhd.

– Nej, jag var rätt säker på att min diagnos skulle funka på arbetsplatsen.

Rasmus Sandsten hade själv aldrig funderat på att han kunde ha adhd. Men när en person inom sjukvården gav honom rådet att göra en utredning så nappade han.

– Jag är ganska ny i den här diagnosen, jag försöker fortfarande förstå den. Men mycket föll på plats när jag fick min diagnos. Jag fick en förklaring till varför saker hade blivit som de blivit. Tack vare diagnosen förstod jag att problem som jag hade upplevt i livet inte enbart var kopplade till min personlighet eller till min karaktär.

– Samtidigt är jag noggrann med att inte skylla allt på diagnosen. Jag har ett ansvar att förstå vilka behov en adhd-diagnos ger mig. Till exempel ser jag numera till att lägga in pauser i vardagen. Och jag undviker att boka upp saker lång tid i förväg. Jag har bättre lärt känna mig själv, min rytm och mitt tempo.

Rasmus Sandsten har jobbat med press­frågor och skrivande i hela sitt vuxna liv. För det mesta som anställd, och han har faktiskt inte haft problem med någon arbetsgivare. Där­emot var det värdelöst att säga upp sig från en fast anställning och bli frilansande copywriter.

– Det är ett ganska typiskt exempel på hur mitt liv såg ut innan jag blev diagnosticerad. Jag var impulsiv och hade noll konsekvenstänk. En kompis undrade om jag inte skulle starta eget, dagen efter hade jag sagt upp mig och tecknat en firma. Den gick visserligen bra, men jag fick kämpa hårt. För många människor med adhd kan det nog vara en stor utmaning att köra eget. Som egenföretagare är det ju svårt att sätta gränser, och man är tvungen att skapa sin egen struktur.

Teoretiskt har Rasmus Sandsten alltid haft lätt för sig. Han lärde sig läsa som fyraåring, och fick höga betyg i grundskolan. Han avskyr att bli uttråkad och läser gärna tjugo böcker samtidigt, och följer en rad olika tv-serier – parallellt. Han beskriver sig som ”en sån som kan lära sig ett nytt språk på några månader”.

Men mitt i allt det teoretiska har han varit extremt impulsiv.

– Fick jag för mig att jag borde börja styrketräna, gick jag in på nätet och beställde ett helt hemmagym. Dagen efter kunde jag ångra mig, men då var paketet redan på väg.

– Jag har också haft svårt att avsluta saker. Jag betalade hyra varje månad för en vhs-bandspelare långt efter att dvd:n hade gjort sitt intåg. Jag orkade helt enkelt inte avsluta vhs-abonnemanget. Länge var jag medlem i både Sats och Friskis & Svettis – för jag kunde inte besluta mig för vilket gym jag skulle välja. Och jag glömde ett par dyra glasögon på en restaurang på Södermalm en gång. Det skulle ha varit världens enklaste grej att åka dit och hämta dem, men jag orkade inte.

– Min problematik har handlat om struktur. Jag har behövt strukturer, samtidigt har jag haft ett stort behov av att känna mig fri. Jag blir nervös av långa möten, mardrömmen är när man ska gå laget runt och alla ska säga sitt. Då får jag nästan en ångestattack. Jag tycker att det är så tråkigt, vill bara gå därifrån.

Jobbet har alltid varit ”superviktigt” för Rasmus Sandsten. Här har han haft sin identitet, här har han fått utlopp för sin kreativitet, här har han kunnat omsätta alla idéer till något konkret.

– För mina arbetsuppgifter är min diagnos en tillgång.

Han poängterar att alla med adhd inte fungerar på samma sätt, men för just honom funkar det bra att växla mellan arbetsuppgifter. Han kan skriva en text om klamydiastatistik, för att en timme senare planera nästa års Pridefestival tillsammans med en kollega. Att växla tempo under dagen och skifta mellan fem-sex arbetsuppgifter av olika karaktär passar honom.

Däremot är han inte särskilt intresserad av det sociala samspelet på arbetsplatsen.

– Jag undviker oftast fikarummet och smiter ifrån de flesta sociala aktiviteter. Till exempel finns det på min arbetsplats en tradition att kommunikationsavdelningen sjunger och delar ut en blomma till den som fyller år. Jag sa på en gång att jag undanber mig sådan uppmärksamhet.

– Jag äter helst lunch ensam, framför datorn. Jag tycker om mina kolleger, det handlar absolut inte om dem. Men jag behöver vara ostörd vid ett par tillfällen under en arbetsdag så att inte hjärnan går på högvarv för länge.

– Om jag skulle beskriva mitt yrkesjag så landar jag i ord som: rolig, snabb, en person som förädlar saker, som gör att saker blir bättre. Dessutom är jag bra på att tänka i flera led, att se flera perspektiv på en gång.

Telefonen plingar till flera gånger under intervjun. Rasmus Sandsten kollar sms:en, och funderar över om han måste agera eller inte. Att ha fullt upp, att inte veta vad som ska hända nästa timme, stressar honom inte alls.

– Jag har stor nytta av min Iphone för överblick och struktur. Inför vårt möte la jag in två påminnelser. I telefonen skriver jag listor och idéer som jag kommer på sent på kvällen.

Rutiner är numera A och O. Rasmus Sandsten går upp en kvart före sambon, vill gärna lyssna på radio på väg till jobbet, och avskyr att behöva ta av sig lurarna och kallprata med en kollega på bussen.

– Ingen gillar väl det, men för mig är det som om hela förmiddagen blir uppfuckad. Mer än en gång har jag låtsats prata i telefon när jag möter någon som jag känner.

Hur tror du att du uppfattas av kollegerna?

– Kreativ, entusiastisk och snabb. Det är möjligt att de också uppfattar mig som lite ogripbar.

Med den här intervjun önskar han att arbets­givare ska förstå vilken tillgång människor med diagnoser kan vara på en arbetsplats.

– Att de fick kunskap och insikt, och inte såg diagnosen som ett hinder. Här finns ju pengar att tjäna! Tänk all kreativitet och all förmåga att tänka utanför boxen som ryms i en person med adhd. Jag förstår att det finns en massa människor med diagnos som har problem med sina arbetsgivare. Det är sorgligt. Jag råder dem att i samtal med arbetsgivaren fokusera på alla positiva aspekter med adhd. Att inte prata om utmaningarna med diagnosen.

Skulle du vilja vara utan din diagnos?

– Absolut inte. Så har jag aldrig tänkt. Den är en del av mig.

Anna Wahlgren

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Tidningen

Kampen

Arbetsmiljö