Övriga Nyheter

De är säkerheten på spåret

Godstransportföretaget Green Cargo har 1 900 anställda och fraktar varor både inom Sverige och i övriga Europa. Det nya sättet att arbeta med säkerhet påbörjades 2015. Foto: Elsa Frizell
”Men totalt har kostnaderna för självrisken i samband med incidenter gått från 50 miljoner till 12 miljoner på denna tid. ”, säger Håkan Sjöström, rådgivare på Green Cargo. Foto: Elsa Frizell
”Det är de som är där ute som är experter på sina egna risker, som vet vilka små avsteg man gör”, säger Håkan Sjöström, rådgivare på Green Cargo. Foto: Elsa Frizell

Investering. Med beteendeanalytiskt säkerhetsarbete lyckades Green Cargo sänka kostnaderna för skador med miljonbelopp. Receptet? Att låta medarbetarna själva identifiera sina risker och belöna säkra vanor.

Publicerad

Text & foto

”Alla är intresserade av att förbättra säkerheten, men man ser kanske inte att man riskerar något genom att göra ett litet slarv.”

Loket rullar sakta över bangården i Tomteboda och kör ut på själva spårområdet där 20–30 spår går parallellt i en vidsträckt bredd. Det är en lugn morgon. Andra dagar kan det köra både truckar och bilar kors och tvärs över området.

Växlaren Fredrik Stanger står vid sidan av och styr det 1 600 ton tunga ekipaget med en radiosändare. Två manuella spårväxlingar behövs innan tåget kommer ut på linjen och vidare till Jordbro. Det är i stort sett tomt på spårområdet. Men så plötsligt glider ett tåg förbi på rälsen bredvid. Det är lätt att förstå varför uppsikt är en vana som är bra att ha – och varselväst.

När tågen kör på linjerna finns automatiska och avancerade tågskyddssystem, men på bangårdarna bygger säkerheten till stor del på den mänskliga faktorn. Hos de som växlar tågen men också hos de som snöröjer och kör truckar och bilar över området. Godstransportföretaget Green Cargos medarbetare har många säkerhetsbestämmelser och rutiner att följa. Annars kan det bli livsfarligt. Medarbetare har fått amputera armar och ben, blivit klämda mellan vagnar och påkörda av bilar.

Vintern 2018 fick en medarbetare en urspårad timmervagn över sig och dog. Statens haverikommission har kommit fram till att det sannolikt var dålig snöröjning som orsakade olyckan, och i december lämnade Arbetsmiljöverket in en polisanmälan för arbetsmiljöbrott. Lyckligtvis är denna typ av personolyckor ovanliga och sker inte oftare än vart tionde år. Men det behöver inte handla om urspårade tåg för att olyckan ska vara framme. Om man missar en bromssko bakom sista vagnen kan den börja rulla, och om farten är lite för hög är det lätt att köra in i vagnen bakom. Förutom potentiell risk för medarbetarna innebär skador på växlar och tåg stora kostnader.

Trots att Green Cargo kontinuerligt arbetat med utbildningar och information och under åren ständigt förbättrat säkerheten lyckades de inte göra det riktigt stora säkerhetssprånget som de önskade. Det säger Håkan Sjöström som de senaste 18 åren varit säkerhetschef på Green Cargo men som nyligen klev av för att fortsätta som rådgivare inom företaget.

– Är man ensam och växlar på en bangård mitt i natten är det lätt hänt att vara lite mindre noggrann, köra lite för fort, inte ha tillräcklig uppsikt, göra en chansning. Att tycka att man vet bättre än säkerhetsbestämmelserna just den gången. Det har också funnits en kultur av att de som blivit hjältar på de olika växlingsorterna varit de som jobbat snabbast, kanske inte säkrast.

Håkan Sjöström började undersöka hur man inom bygg och industri arbetat med så kal­lad ”behaviour based safety”, ett sätt att nå förbättrad säkerhet genom säkrare beteenden. Det fanns dock en stor skillnad i förutsättningarna: på bangårdarna jobbar medarbetarna ofta helt ensamma och alla orter har olika risker beroende på hur det ser ut just där. Med hjälp av Ulf Dennholt, konsult och specialist inom beteendeanalytisk organisationsförändring, startades arbetet 2015 med att skapa en bild av hur säkerhetskulturen såg ut och hur den skulle kunna påverkas.

– Vi kunde se att vi fokuserade mer på vad som gjordes fel än det medarbetarna gjorde rätt. Vi behövde vända på det och belöna alla bra beteenden som medarbetarna gör. Vi förstod också att detta inte var något som vi kunde ändra från ett huvudkontor. Man kan inte pressa fram en säkerhetskultur genom att göra en policy som man skickar ut, som alla kvitterar att de har läst. Vi behövde involvera alla och gå innanför skinnet på var och en, så att de förstår varför det var viktigt för just dem.

En viktig utgångspunkt styrde arbete: det skulle vara lokalt fokus, det fick inte bli fler regler uppifrån att förhålla sig till. Det går ändå inte att kontrollera så att reglerna efterlevs på alla de 200 orterna där Green Cargo finns.

– Vi var tvungna att vända på hierarkin. De är de som är där ute som är experter på sina egna risker, som vet vilka små avsteg man gör. Och eftersom många jobbar ensamma behövde de vara uppmärksamma på sina egna beteenden.

Metoden ”Säkra vanor” arbetades fram. På varje ort ska det finnas en så kallad kärngrupp som består av frivilliga och där deltagarna roterar. I kärngruppen identifierar medarbetarna vilka risker de ser i det egna arbetet. De får också tänka efter vad i riskerna som handlar om deras eget beteende och vad som handlar om andra faktorer. Utifrån detta tar gruppen fram två eller tre beteenden, vanor, som förbättrar säkerheten på just denna ort. Det kan till exempel vara att använda hörselkåpor, sätta bromssko bakom vagnen eller att inte hoppa av vagnen i farten. Varje dag får alla medarbetare fylla i ett kort om man gjorde vanan eller inte. Ett enkelt kryss, ja eller nej. Om man inte gjort vanan fyller man i vad som hindrade. På så vis noterar man sitt eget beteenden men sätter också ljuset på det som hindrar. Var arbetstiden för kort, passade hörselskydden dåligt eller vad det något annat som hindrade?

Om gruppen klarat av att göra sin vana i 21 dagar får de en belöning som de själva har bestämt. Det kan vara att gå ut och äta, ett gott fika eller få en powerbank till mobilen. Sedan arbetar man efter nya vanor. Det som följs upp av ledningen är hur många vanor som uppfylls, men inte statistik för varje medarbetare.

– Det handlar om att vända risker till en säker vana. Det här blir också ett bra sätt att få in rapportering om det som behöver förbättras, det som hindrar säkerhetsarbetet. Det blir ett bra komplement till rapporteringen som redan finns.

När ”Säkra vanor” introducerades på orterna i början av 2016 fanns det ett motstånd. Att detta var ett sätt att jaga dem som gjorde fel. På de inledande workshopparna var det många armar i kors och skeptiska kommentarer.

– Men efter en halv dag bröt det igenom och diskussionerna tog fart när medarbetarna förstod vad det gick ut på. Alla är intresserade av att förbättra säkerheten, men man ser kanske inte att man riskerar något genom att göra ett litet slarv. Man måste se sig som en del i systemet, säger Håkan Sjöström.

Pernilla Ryfjord är skyddsombud i Norr­köping. Hon tror att det hade blivit ett väldigt motstånd om vanorna som skulle följas hade kommit från ledningshåll.

– Jag tror att reaktionerna hade varit att ”de vet ju ändå inte vad vi gör”. Nu är kärngruppen runt och frågar om beteenden och engagerar. Vissa har varit motsträviga, de tycker att vi redan gör allt det där, varför ska de då fylla i ett kort också? Samtidigt är det många som tycker det är bra att vi belyser det. Det handlar ju om att vi ska komma hem hela och levande, säger Pernilla Ryfjord.

Efter två års arbete, 2017, kunde Green Cargo se effekt på arbetet. Antalet incidenter gick ned markant.

– I år är statistiken inte lika bra men det har dragits ned av en del stora urspårningar på grund av en ovanligt sträng vinter och sommarens värmebölja. Men totalt har kostnaderna för självrisken i samband med incidenter gått från 50 miljoner kronor till 12 miljoner på denna tid.

En viktig förutsättning under hela arbetet har varit ledningens engagemang, betonar Håkan Sjöström.

– Man måste visa att säkerhet är något som efterfrågas. ”Säkra vanor” är inget projekt, det är något vi måste jobba med jämt.