Syndabocken slutade och så blev allt bra

2017-09-11 00:00 Calle Fridén  
Calle Fridén är byggnadsarbetare, krönikör och bloggare. Foto: Jörgen Appelgren

KRÖNIKA. Det började på den där kickoffen. Två män, i bister fyrtioårsålder, blev av en aningslös lekledare sammanförda i någon sorts tävling som spårade ur med blodvite och hot om polisanmälan som följd.

Personalavdelningen fick smått panik och hade små möten, bistra, där välmenande folk försökte få vuxna män att släta över, ta i hand. Det gick inget vidare. Den ene, kanske den argaste, fick flytta på sig. Lokalkontor. Nära till veteranhockeyn.

Kvar blev den andre, ifrågasatt av vänner till den som fått flytta. Åt detta gjorde personalavdelningen inget. Saken var ju utagerad. Ingen polis, ingen skandal. Bara massa dålig stämning.

Det slutade naturligtvis inte där. Det som var menat som en trevlig kväll fick upp en massa groll till ytan, saker som de där nere visste om (det kommer aldrig sluta väl, sa flera av dem redan när de såg vilka som skulle tampas i den där tävlingen), men som ledningen inte hade en susning om.

Det blev som vanligt – folk sjukskrev sig, presterade sämre, resultatet (det enda som räknas) sjönk. Ledningen funderade och frågade runt, men ingen ville ju bli inblandad. Kvar satt den bistre som inte blev flyttad och verkade må rätt bra, kvar fanns de som inte gillade honom.

Och ingen begrep någonting.

Konsult kom, skulle göra djupintervjuer. Folk deltog, ovilligt, och svarade bara mycket neutralt. Man ville ju inte bli inblandad. Dessutom – ingen tror någonsin på det där med att man är anonym när företaget frågar saker. Så är det bara. Sedan hade man utvärderingar och jodå, arbetsplatsen var ”dysfunktionell” men fortfarande var det ingen som ville säga det där obekväma, peka ut någon, ta en konflikt rakt av med den som nu alla var överens om var liksom orsaken, han som inte begrep det själv utan verkade trivas rätt bra...

Så här höll de på – ledningen slet sitt hår, det gjordes orosanmälningar, skyddsombud var inkopplade, människor slutade, nyanställda begrep ingenting, och resultatet sjönk. Man ersatte ledning, man möblerade om (populärt) och inget blev bättre. En jävla lunk mot avgrunden, som en sa på en AW (dit bara några ändå kom).

Sedan en dag beslöt sig den bistre mannen, numera i femtioårsåldern, för att byta jobb. Han borde ha funderat över vilket entusiastiskt stöd han fick för detta av sina kolleger, men han var inte de små nyansernas man. Oj, vilka vitsord han fick, oj så saknad han skulle vara.

Plötsligt spred sig ett lugn över kontoret, resultatet gick upp, folk började prata med varandra. Ledningen mös – här hade ju man gjort rätt, fått ordning på det hela.

Jo tjena.

Om nu någon haft kurage nog att faktiskt peka ut problemet, ledningen orkat ta en konflikt, konsulten gjort lite mer för sitt arvode, någon talat klarspråk – så hade det inte tagit nästan tio år att lösa något så trivialt som två halvfulla karlar på en kickoff.

Calle Fridén

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Kampen