Pensionen handlar ju om att orka leva också

2018-02-09 00:00 Calle Fridén  
Calle Fridén är byggnadsarbetare, krönikör och bloggare. Foto: Jörgen Appelgren

KRÖNIKA. Vi kom att snacka om pensionen, jag och några andra grabbar, sådär som grabbar gör (när man kallar sextioåringar för grabbar). Det var om pensionsåldern, och hur mycket stålar man skulle få ut, och några tyckte att det kunde vara kul att få jobba lite längre, och några ville sluta direkt. För vi är ju såna.

Och de där med tunga jobb skulle minsann få sluta tidigare, det var alla överens om, och tittade medlidande på mig, ungefär som jag bara slitit med handgrävning i leriga diken hela livet. Som det var på trettiotalet. Men varför skulle just kroppsarbetare vara de som behöver gå i pension tidigt? Vad säger att en bankanställd, eller servitris, eller lantbrevbärare skulle vara så rackarns pigga i kroppen? Mentalvårdare? Bilmekaniker? Och varför pratar vi bara om de fysiska yrkena? Varför skulle inte mental stress kunna vara ett lika gott skäl för att kunna få gå i pension tidigt? Räddningstjänst? Kuratorer. Socialsekreterare – herregud.

Jag kan förstå de kvinnor – framför allt – som blir förbannade över att det alltid ska handla om traditionella mansyrken när man pratar om vilka som – eventuellt – skulle kunna få gå i tidig pension. Skogsarbetare, byggnadsarbetare, folk med stadiga nävar och vintersnoret rinnande. Den klassiske jobbaren. Och sen petar man, ibland, lite pliktskyldigt in, ja, de i hemtjänsten också naturligtvis.

Läs mer: Skräcken, skammen och rädslan finns alltid kvar

Tyvärr är det ju så att när vi pratar pensionsålder landar vi väldigt stereotypt för ofta. Vi värderar vissa yrken som värre än andra, trots enorma framsteg i arbetsmiljö. Och vi pratar alldeles för sällan om vilka som kommer ha råd att gå i pension tidigt – precis som alltid, de som haft det tyngst, slitigast, jävligast kommer få jobba in till målsnöret och sen blir de fattiga också. Sådär snackade vi. Grabbar till grabbar.

Det tragiska är att jag tycker att arbetsmiljöarbetet går bakåt. Företag skiter i det, anställda vet inte ens om det, beställare har inte en aning. Det betyder att trettio år senare kommer någon att få betala priset för evig övertid, för bråttom för hjälpmedel, springa mellan jobben, ta med jobbet hem, svara i telefon 24/7.

Läs mer: Värken biter sig fast i kroppen

Dubbelmoralen frodas när stora företag har enormt ambitiösa arbetsmiljöplaner men samtidigt tar in underentreprenörer som struntar i sånt. Dessutom är det som jag skrivit förr väldigt billigt att strunta i arbetsmiljön, det är inte ens dyrt om någon dör eller blir krympling.

I slutet kommer vi stå där med lika många värkbrutna fattigpensionärer som förr. Om vi inte alla tar itu med riskerna, säger ifrån, tar del, engagerar oss. För ingen kan säga vem av oss som blir den med värk, och tro mig, har man konstant värk hjälper det inte om man så har en miljon om året i pension – för det handlar ju inte bara om att sluta jobba, det handlar ju om att orka leva också.

Calle Fridén

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Tidningen

Kampen

Arbetsmiljö