Låt inte unga lära sig den smärtsamma vägen

Eftersom jag befinner mig i vad pessimisterna kallar medelåldern vet jag i dag att i själva verket vet jag fortfarande mycket lite, men det lilla jag vet vill jag gärna föra vidare.

Som till de kids som nu går ut i ett arbetsliv de förmodligen är rätt skraja för, som de kanske inte alls längtat till, men också för att bli vuxna och ta vuxnas ansvar. För att komma upp på morgonen, göra vad de blir tillsagda och betala sina räkningar. Och i många fall är de klart bättre för­beredda än vad jag var när jag slutade skolan.

De kommer visa sig på styva linan. Ställa upp, bära mer än gamlingarna, inte gnälla på arbetstider, ta jobb långtbortsomfan bara för att kunna jobba. Som ungdomar alltid gjort. Och de kommer att ta risker. Har de inte gjort sig illa under sina sommarjobb tidigare kommer de att göra det nu, sanna mina ord. Allt från hörselskador till benbrott. Nästan alltid för att de inte tänkte efter före, nästan alltid för att nån erfaren inte stoppade det hela.

Skyddsarbetet har blivit avgjort bättre under min yrkesverksamma tid. Från att bara handla om död och öppna blödande sår tar man upp mental stress, hot, arbetstider och så vidare. Det har blivit mycket bättre. Men vi är fortfarande usla på att ta hand om de oerfarna, och det gäller alla branscher. Allt från min emellanåt påfrestande machomiljö – ”låt den jäveln bära själv, så somnar han gott i natt” – till kontorsmiljöer där den nya får sitta ensam på fikarasten.

Jag tjatar om glasögon och hörselkåpor så lärlingarna blir alldeles trötta. Men jag vet – vet! – att saker händer, även när man är försiktig. Jag vet också att monotona arbetsmoment även sliter på unga kroppar, och att man kan få tinnitus när man är tjugo. För att sedan lida av det resten av sitt liv.

Det är alltid sämst på de minsta företagen. Där finns sällan nån inskolning, där gör man som man alltid gjort. Där ser man hjälpmedel som en kostnad. Och det är där de yngsta hamnar, utan att ha en aning om vare sig trygghet eller arbetsmiljö. I värsta fall blir de likadana själva.

Därför måste vi hjälpas åt. Ser ni ett villabygge där folk hänger på taket utan linor så ska ni säga till. Om jag ser folk som kånkar tungt utan skyddsskor säger jag till. Om man kommer in i en butik sent på kvällen ska man fråga varför tjejen i kassan är ensam. Om man anlitar en tjänst själv kan man gärna fråga hur företaget löser arbetsmiljön, i stället för att bara njuta av att det var så billigt. För det hänger ihop.

Så låt inte en ung generation till lära sig den smärtsamma vägen.