Debatt

Jag litar inte på chefen...

Calle Fridén är byggnadsarbetare, krönikör och bloggare.
Publicerad

KRÖNIKA. Det var ett ROT-jobb i en hyreskasern. Jag var mellan jobb och tog ett påhugg på en liten firma för att tjäna i varje fall något mer än a-kassa, i en av dessa ständiga berg-och-dalar i byggsvängen. Skitigt, bullrigt, dammigt. Bära och slita. När man snöt sig på kvällen var det alldeles grått...

I källaren hittade vi något som gjorde mig misstänksam. En böj på ett rör in i väggen. Ett klassiskt exempel på var man kan hitta asbest. För er som inte vet det är asbest ett ämne, som enkelt uttryckt, kan förorsaka cancer. Det finns ett rejält regelsystem för hur såna rivningar ska hanteras. Heltäckande dräkter, utbildning, slutna kärl. Alltså frågade jag chefen. Och han svarade direkt att man hade gjort en inventering, och det var bara att köra.

Sagt och gjort. Vi sågade sönder, bilade, bar ut resterna till containern – helt utan skydd.

Sen dök det upp ett annat jobb, jag tackade för mig och hade inte en tanke på det hela på flera år. Ett par år senare dök jag på en bekant från just det bygget, och han berättade att ”jodå, efter byggets slut hade man konstaterat att det var asbest...”

Chefen, som nu jobbade nån annanstans, hade helt enkelt ljugit. Asbestsanering tog tid, och dessutom – lite asbest hade väl ingen dött av?

Jodå. Visst, det fanns ett skyddsombud på firman. Chefens grabb. Ni kan ju tänka er...

Precis som förut vill jag att vi pratar om skyddsarbetet på det lilla företaget. Där man har chefen i knät. Hur viktigt det är att man ska kunna vara obekväm när det gäller skyddsarbetet – tror ni chefens son är det? Det är därför fler måste kliva fram och ta sitt ansvar – både för sin egen och för kamraternas skull. För när skyddsarbetet börjar kosta pengar drar chefen öronen åt sig, sanna mina ord. Det gäller för alla yrken – det skulle vara rent förlösande att en ENDA gång slippa höra vad ett dammskydd kostar, vad en bättre dataskärm kostar, vad ett överfallslarm kostar. Ännu bättre vore det om nya företag också från början visste att skydd kostar pengar, i stället för att man ska behöva tjafsa om sånt.

Jag har slutat tro på frivilligheten – det som behövs är lagstiftning och tunga böter för arbetsmiljöbrott. Att stora bygg- bolag med smarta advokater klarar sig undan, som vid Älandsfjärdsbro-olyckan, är en sak. Att som ägare kunna säga att ”du väljer själv om du vill jobba med skydd eller inte” är rent kriminellt, och ska hanteras därefter. Det finns en oerhört naivitet hos arbetsgivarorganisationerna och regeringen kring det här. De pratar bara om entreprenörskap, inte om ansvar. Jag vill inte tro att det är av ren illvilja de bara talar om sånt, men faktum kvarstår – fortfarande finns det chefer därute som bara fnyser och säger ”lite asbest har väl ingen dött av!”

Det är därför jag inte litar på chefen.