Debatt

Det ska finnas liv även efter sommaren

Calle Fridén är ombudsman på SEKO och bloggare. Foto: Jörgen Appelgren

KRÖNIKA. Kompisens grabb har fått sommarjobb. Han är själaglad, och inte alls förtjust i att äldre farbröder morrar om kollektivavtal och lön. Han ska jobba sex veckor i en bransch känd för att vara si och så med både löner och arbetstider. ”Man jobbar väl om någon ger en jobb”, säger grabben, och både hans pappa och jag stönar.

Publicerad

Jag minns mina egna sommarjobb, det var si och så med säkerheten, och ofta tillsammans med en klase finniga tonårsgrabbar med för stora maskiner eller för höga höjder, och en valpig självsäkerhet som bara fick sig en liten törn när någon annan gjorde sig ordentligt illa. Säker som en katt på foten och med den här dödsföraktande lusten att testa gränser. Och detta i en tid när det liksom också var okej; ni vet, grabbar är grabbar, och dör gör man lika fullt.

Numera stänger ju inte Sverige under semestern, det är full kommers i köptemplen och varenda krog vid en avgasgata måste ha en uteservering, där unga människor jobbar för att de vill, måste. Och inne i diskrummen står flyktingar och jobbar för ännu sämre villkor. Så jobb finns det, för den som vill.

På många ställen försvinner den ordinarie personalen, de går på sina semestrar, hänger in arbetskläderna och släpper varenda tanke på jobbet (hoppas man – ta inte med mobilen hem, hör ni det) och verksamheten hanteras av glada amatörer, förhoppningsvis uppstyrda av några kvarvarande med rutin.

För det behövs, folk gör sig illa på sommarjobben, gör fel, blir illa behandlade eller till och med riktigt lurade. De provjobbar gratis, har aldrig hört talas om övertid eller OB, har ensamjobb i farliga miljöer. Och så vidare.

Har det då verkligen inte blivit bättre? Jo, för somliga. Rätt många vet vad som gäller men sedan handlar det om att orka stå emot, att vara principfast eller arbetslös, som en ung kille sa. Kräva sin rätt, inte ta skit. Numera finns det dessutom alltid någon stackars ansiktslös sate som kommer ta det där jobbet, det livsfarliga, illa betalda.

Så fråga gärna på jobbet – vem sköter det här om vi nu ska ha öppet i sommar? Vem kommer göra riskbedömningar, ta ansvar, se till att nödutgångar inte blockeras eller att farliga ämnen hålls inlåsta? Finns det ens en plan? Erfarenheten från mina branscher säger mig att det finns det inte. Jobbet måste flyta bara.

Sen kommer man tillbaka i augusti, lite semesterloj sådär, och får börja med att röja upp efter sommarjobbarna. Man förvandlas till den griniga gubbe man själv var lite halvskraj för när man var ung, som muttrar, plockar undan, svär och gör om. Och man har synpunkter på den av kollegerna som minsann skulle hålla ordning på torpet.

Nöj er inte med att chefen har en ”plaaan”. Kom ihåg era egna sommarjobb – det brukar räcka för att man ska börja fundera. Det ska finnas liv efter sommaren..