Debatt

De bästa hjälpmedlen kommer vi på själva

Calle Fridén är byggnadsarbetare, krönikör och bloggare. Foto: Jörgen Appelgren

KRÖNIKA. Även om mycket av det vi gör på ett bygge inte alls skulle vara obekant för en byggare från säg romartiden – färgsnöre, vattenpass, snickarvinkel (en förstorad modell av Pythagoras sats) – så är vi inte alls teknikfientliga, vilket en del verkar ha fått för sig.

Publicerad

”Blir det lättare att jobba så ta hit det”, som en kollega sa. ”Ta två eller tre”. Jag minns inte vad det rörde sig om, men det var en ny tids­besparande sak. Såna har vi sett många av. En del fungerar, en del fungerar inte alls trots goda intentioner och en del borde ha stannat på ritbordet.

De bästa hjälpmedlen är de som vi själva kommer på, genom att bolla mer eller mindre goda idéer med varandra. Som när vi skulle dra en stålbalk uppför en trappa och satte i gång med taljor och block och muskelkraft och kom halvvägs upp för trappan när nån kom på att den omöjligt kunde komma runt hörnet. Så ner igen och fundera mer och sen byggde vi en ställning utanpå huset, halade och drog balken den vägen och in genom fönstret för att upptäcka att den omöjligt kunde komma in genom avsedd dörr.

”Vi tar ner den igen”, sa jag.

”Hellre dör jag”, sa Stora Gotland. ”Ge mig en kofot.” Och sen rev han dörrkarmen och halva väggen och på det viset fick vi in balken och gick hem. Dagen efter var platsledningen lindrigt sagt upprörda, men balken var där den skulle vara. Genom vår uppfinning. Sen tog vi extrabetalt för att bygga upp dörr och vägg...

Vi testar gärna nya saker. Funkar det så är det jättebra, funkar det inte så får det ligga i lådan. I dag har vi en massa elektroniska saker – lasrar av olika sorter, elektroniska avståndsmätare, regelsökare, fuktprovare – men det skadar inte att kunna de gamla sätten den dagen nån inte har köpt extrabatterier eller glömt att sätta maskinen på laddning. När lärlingarna står lamslagna medan vi plockar fram måttband och linjaler och långpass – för det är så vår bransch är. Visst, det finns nya hjälpmedel, men kunskapsöverföringen från man till man kommer man inte undan, och så tror jag det är på de flesta arbetsplatser. Liksom det underförstådda ”det här lär jag inte ut till vem som helst”.

Jag minns min mammas kontorslandskap, med massor med skrivmaskiner och kvinnor i rader som skrev så det lät som automateld med pling samtidigt som de kedjerökte (inte alla, men många nog). Och jag minns hennes elektriska skrivmaskiner ända fram till ordbehandlarna och datorerna – med allt vad det innebar av trasiga axlar och syn.

Allt var skapat för att underlätta arbetet – men med ny teknik kom nya skador, nytt slitage. Precis som hos oss, där det var jättebra med bultpistoler som sköt flera skott på raken tills det började göra ont i handlederna. Vi är nog där igen – så mycket nya prylar, så lite kunskap om vad de nya prylarna kan göra med oss.