Debatt

Dags att sluta vara hjälte

Calle Fridén är ombudsman på SEKO och bloggare. Foto: Jörgen Appelgren

KRÖNIKA. Länge, länge hade jag svårt för det där att folk blev utbrända. Vadå överarbetade? Det är vi hela tiden i ackordsbranschen, tänkte jag, och många med mig: folk i stressyrken, i kontaktyrken, i människoyrken. Såna som vi blev minsann inte sjukskrivna, det var till för tjänstemän.

Publicerad

Det låg inte så lite klassförakt åt oväntat håll i det, och gör så fort­farande. Läkare som jag pratat med bekräftar det jag tänkte, det är mycket ovanligt att kassabiträden eller undersköterskor eller brevbärare sjukskrivs för utbrändhet.

Men det betyder inte att det inte finns.

Under de här åren på Arbetarskydd har jag träffat många som haft dolda arbetsmiljöproblem att tampas med, långt från mina egna ytterst påtagliga balkar som trillar eller maskiner som skär sönder en. Människor som helt enkelt har tagit för mycket ansvar. Ibland har det ingått i jobbet (fast mycket sällan uttalat, du måste jobba skiten ur dig), men allra oftast har det varit människor som faktiskt vill göra rätt för sig. Och som haft svårt att säga ifrån. Be om hjälp.

Och där hade jag inte varit förrän i höstas, när det mesta körde ihop sig och jag helt enkelt satt med för många saker som skulle bli färdiga samtidigt. Saker som jag lovat att göra färdiga trots att mitt dygn också bara har 24 timmar. Och jag räknade ut att om jag gick upp 03:30 så hann jag göra det färdigt, för att innan 09:00 bli klar med nästa, och sen skulle jag hinna si och så mycket före fredag ...

Ni vet. Och det dummaste var ju att om jag brutit nacken av min egen yrkes­stolthet så hade jag sagt, nä, det där får nån annan ta. Be Fille eller Patrik. Inte då. För jag har ju en gång i världen klarat allt. Då borde det gå nu med.

Så jag fick ont i magen, blev irriterad, slarvade med maten och sov för lite. För att efter en månad inse att det här går ju inte. Jag kommer gå sönder. Så jag fick säga ifrån – ni får sätta nån annan på det där, jag klarar inte av det just nu. Och det märkliga är att ingen blev besviken på mig. De sa OK, och sen var det inte mer med det.

Det här är något jag hört från många – det är inte arbetets krav som stjälper en utan de krav man ställer på sig själv. Man kanske har det med sig från början – klassiska duktiga-flickan-syndromet som i femtioårsåldern dricker vin för att bedöva sig, eller så får man det på vägen. Och ingen ser det, förrän man inte kommer till jobbet.

Några av oss måste börja lita på att andra gör sin bit, att de klarar det. Att lämna ifrån sig uppgifter och ansvar kan vara vansinnigt svårt för somliga av oss, men tro mig – det är både nyttigt och förlösande att göra det. Dessutom borde vi bli bättre på att se varningssignalerna, när nån inte hinner fika, äta, eller alltid jobbar över. Det kan inte bara ligga på företaget. I slutet är det ändå arbetskamraterna som måste sätta ner foten.

Sluta vara hjälte, helt enkelt.