Debatt

Att skälla ger ingen segerkänsla

Lennart Kriisa är chefredaktör för Arbetarskydd

LEDARE. I ögonvrån upptäcker jag hur killen filmar mig i smyg. Konstigt, tänker jag och trampar vidare längs Götgatan. Kamerakillen börjar då flaxa med armarna, han signalerar till en uniformerad polis i nedförsbanken. Jag blir stoppad av en handflata.

Publicerad

”Du har cyklat snabbare än gånghastighet”, säger polisen. Tusen kronor kostar det i böter, beviset sitter i laserkameran. Jag har tydligen missförstått skylten som upplyser att Stockholms mest intensiva cykelstråk i själva verket är en gågata.

Skyltningen är skit, säger jag, och föreslår en stor skylt med hastighetsbegränsning för cyklisterna. ”Bra idé, framför den till politikerna”. svarar polisen och antecknar mitt personnummer. Det är då jag tappar humöret och förpestar hennes arbetsmiljö. Jag säger att hon borde skämmas som ägnar sig åt detta trams. Hon blir förbannad och skäller tillbaka.

Efteråt skäms jag. Varför skällde jag ut polisen? Hon gjorde bara sitt jobb. Om jag inte var nöjd med hennes insats, då finns juridiska lösningar. Normalt skäller jag inte ut folk i tjänsten. Visst kan man råka ut för usel service, bli störd av en telefonförsäljare eller inträngd i ett hörn av en övernitisk tjänsteman, tillfällen när man vill blåsa omkull vederbörande med ett vrål. Problemet är att man aldrig får rätt med den tekniken, inte heller ger utskällningen någon segerkänsla. I stället kokar man vidare, långt efter att situationen är överspelad.

Tänk dig att ha ett arbete där utskällningar är en naturlig del av arbetsmiljön. I kommande nummer av Arbetarskydd, pappersupplagan, kan du läsa om hur utsatta yrkesgrupper agerar när de blir utskällda.
Vi som skäller behöver lära oss att ta ett djupt andetag. Sämst är att läxa upp fotbollsdomare, då får alla barn lära sig att det är helt i sin ordning att skälla ut den som försöker göra sitt jobb.