Yrkeshygieniker på detektivuppdrag

Yrkeshygienikern Håkan Tinnerberg oroar sig över att kunskapen om arbetsmiljö vittrar bort. Nya ämnen börjar användas utan att företagen vet om de är skadliga. Kända risker faller i glömska.

– Plötsligen är människor jättehögt exponerade för sådant som man tidigare visste hur man hanterar.

Det gäller det farliga kvicksilvret som kom tillbaka i och med återvinningen av lysrör. Det gäller kvartsen, som kommer att orsaka ännu fler stendammslungor i och med gruvboomen. Det gäller asbesten, som totalförbjöds i Sverige för över trettio år sedan, men skadar och dödar när man river i den.

Ett nytt bekymmer är nanomaterial. Där är utvecklingen explosionsartad; nanomaterial används i allt från solkrämer till golfklubbor. Vissa nanostrukturer, som kolnanorör, är små och vassa och passerar lätt kroppens barriärer.

– Samma varningsklocka som för asbest ringer. Därför tittar vi extra mycket på dem. Vi vet lite om olika typer av nanoprodukter, som att vissa är farligare än andra och hur man ska hantera tillverkningen så att exponering blir så låg som möjligt.

Det finns ganska mycket nanokunskap på Arbets- och miljömedicinska kliniken i Lund, där Håkan Tinnerberg jobbar. Verksamheten är kopplad till universitetet, där det finns ett speciellt nanokonsortium. Men det är ändå så lite man vet om egenskaper och risker, jämfört med andra ämnen. Och den kännedom som finns är baserad på djurdata, det finns inga humandata.

– Hur ska man göra regler och sätta gränsvärden, när det inte gäller en kemisk substans, utan en form? Ännu vet ingen hur man ska hantera detta. Det är väldigt intressant ur det perspektivet.

När Håkan Tinnerberg utbildade sig till civilingenjör i kemi på Lunds tekniska högskola ville han ha ett jobb där han kunde göra nytta. Så han valde inriktning mot yrkeshygieniker. Det arbetet har han haft i tjugofem år nu.

– Det är en enorm ego-boost när man vet att man har gjort så att det blir bättre för en annan människa.

Jobbet som yrkeshygieniker är något av ett detektivarbete. Patienterna kommer från vårdcentralen eller företagshälsovården, som tror att åkomman har något med jobbet att göra. På arbetsmiljömedicin ska de hitta sambandet.

– Vi letar efter någonting. Det kan röra sig om vad som helst. Det är en härlig känsla när man förstår vad som ligger bakom ett problem.

En sådan solskenshistoria handlar om rörläggaren som hostade i åratal, utan att någon kunde hitta orsaken. Tills Håkan Tinnerberg och en läkare på Arbets- och miljömedicin fick ögonen på slipskivan i slipmaskinen, som mannen hade använt i alla år. Den formligen skvätte isocyanater, långt över gränsvärdena.

Hostan blir rörläggaren inte av med, men sliprondellerna säljs inte längre någonstans i världen.

– Patienterna som kommer till oss är en viktig kunskapskälla när det gäller nya substanser. Man skulle bara önska att företagen kontaktat oss och bett om hjälp innan de börjar hantera något som de inte använt tidigare. Det händer, men man skulle önska att det skedde oftare.

Han säger att det är jätteviktigt att ge sig ut i fält och se hur det går till på problemarbetsplatsen. Det kanske är något som patientens kollega gör som orsakar besvären.

– Det kan vara svårt att upptäcka om sambandet finns eller inte. Vi som kommer utifrån som experter ser saker som de på arbetsplatsen är hemmablinda för.

När detektivarbetet är utfört gäller det för företaget att plocka bort exponeringen eller åtminstone minska den. Det kan vara för sent för patienten som fungerade som varningssignal, men de som jobbar kvar ska också slippa.

– Man ska inte behöva bli sjuk på jobbet, konstaterar Håkan Tinnerberg.

Han tycker att det är frustrerande med arbetsskador och sjukdomar som ökar, fastän det är känt att man ska undvika exponering. Det gäller bland annat vibrerande verktyg, som skadar allt fler och yngre personer.

– Det är obegripligt hur folk utsätter sig för vissa saker. Alla vet att det är farligt. Men det är produktiviteten som räknas, allt måste gå fortare och vara mer effektivt.

Men mycket blir bättre också, det vill Håkan Tinnerberg gärna framhålla. Till exempel följderna av isocyanater, hans särskilda expertämne som han har doktorerat på. Gränsvärdena för denna grupp vätskor och pulver som används vid plastframställning har sänkts. De som jobbar med isocyanater måste gå på regelbundna läkarkontroller.

– Det har lett till en minskning av antalet som drabbas av astma på grund av isocyanaterna. Den som har astma får för övrigt inte jobba med dem alls.

Som senior på kliniken och numera även chef för hela verksamheten blir det inte lika mycket egen forskning som förr.

– Jag finns med på ett hörn som rådgivare och diskussionspartner.

Håkan Tinnerberg tycker att det nya jobbet som verksamhetschef ska bli jättekul.

– Jag trivs superbra, säger han entusiastiskt.

Han sitter kvar i samma lilla gråa modul som han hade innan han blev chef. Det känns lite typiskt. På svenskt helyllemanér vill han inte framhäva sig själv. Han hänvisar till sina medarbetare när det gäller svar på vissa frågor, som han anser att de kan mycket bättre, hämtar till exempel en nanoexpert från två rum bort.

Håkan Tinnerberg ägnar sig åt att ha speciell koll på Reach, EU:s kemikalieförordning. Den trädde i kraft 2007 och implementeras sedan dess steg för steg. Nu är det inte längre myndigheterna som ansvarar för kemikalierna, utan företagen som importerar och hanterar dem. Dessa ska själva ge instruktioner om användningen.

– Reach är jättestor och krockar i mångt och mycket med våra egna arbetsmiljöregler. Men trots att den har direkt påverkan på svenskt arbetsmiljöarbete vad beträffar kemiska hälsorisker har ingen tittat på vilka effekter den får, om den är bra eller dålig.