Sämst arbetsmiljö

för kvinnor

Förändringarna i arbetsmiljön mäts vart fjärde år. Nära åtta tusen anställda svarar på 50 frågor som ställs av Statistiska centralbyrån.

– Vi trodde inte att förändringarna skulle vara så stora att det var motiverat att hålla presskonferens, säger LOs utredare Sten Gellerstedt.

Men åren mellan 2003 och 2007 har så gott som alla grupper som ingår i undersökningen fått sämre arbetsmiljö. Bland kvinnliga arbetare har dock de som arbetar i industrin fått bättre arbetsmiljö.

– De låg dock mycket dåligt till 2003. Vi tror att förbättringen i första hand hänger ihop med automationen inom industrin, säger Sten Gellerstedt.

De största försämringarna har drabbat dem som räknas som arbetare i den privata servicesektorn och kvinnorna är allra värst drabbade.

När resultatet delas upp i kön och de så kallade socioekonomiska grupperna – arbetare, lägre respektive högre tjänstemän – hamnar de kvinnliga lägre tjänstemännen längst ner och de manliga högre tjänstemännen högst upp.

En av frågorna är ny, den gäller arbetstidsförläggningen. Svaren visar att endast knappt 40 procent av de kvinnliga arbetarna jobbar enbart vardagar på dagtid, andelen bland de manliga arbetarna är 60 procent. Av tjänstemännen arbetar mellan 70 och 80 procent bara på vardagarna och på dagtid.

Svaren på frågan om man kan ta korta pauser enbart under delar av sitt arbetspass visar på en negativ utveckling under hela perioden 1991-2007 för alla grupper utom högre tjänstemän. Likaså visar undersökningen en negativ trend för repetitivt arbete. Även andelen som är uttröttade i kroppen varje vecka har ökat i de flesta grupperna, här är de manliga arbetarna det enda undantaget.

Tillgången till företagshälsovård är i stort sett oförändrad under perioden 1995-2007, utom för kvinnliga arbetare vars andel har minskat från drygt 70 procent till knappt 60 procent. Allra sämst tillgång har kvinnorna som arbetar inom handel, transport och service. Andelen bland dem är drygt 30 procent.

LO anser att undersökningsresultaten är en bekräftelse på de befarade följderna av utvecklingen inom arbetslivet.

– Det behövs förändringar på tre områden: arbetsmiljön, rehabiliteringen och sjukförsäkringen, säger Ulla Lindqvist.

Hon menar att alla tre områdena är beroende av varandra.

För att komma tillrätta med arbetsmiljöriskerna dålig arbetsorganisation och låg bemanning behövs, enligt Ulla Lindqvist, ökat inflytande från facket:

– Vi ska diskutera om det blir ett av de gemensamma kraven i nästa avtalsförhandling, säger hon.

Hon vill också att arbetsmiljölagen ska kompletteras med föreskrifter om arbetsorganisation och bemanning.

– Ensamarbete måste till exempel ifrågasättas mer, tycker Ulla Lindqvist.

Dessutom anser hon att neddragningarna av Arbetsmiljöverket är orimliga och att de har gått ut över både inspektioner och föreskriftsarbete.

Forskningen behöver också förstärkas, både med pengar och kunskap från parterna, tycker LO. Likaså företagshälsovården, där efterlyser Ulla Lindqvist lagstiftning.

Rehabiliteringsfrågorna är viktiga i de pågående huvudavtalsförhandlingarna, enligt henne. Hon vill se fler åtgärder på arbetsplatserna och politiska åtgärder som förhindrar att enskilda hamnar mellan stolarna.

– De som är sjuka ska inte behöva arbeta, ingen vill vara långtidssjukskriven. Det som inte fungerar i dag är rehabiliteringen, säger Ulla Lindqvist.