Marias spruckna röst: ”Lasse har hängt sig”

Arbetarskydds reporter Elinor Torp har nu skrivit en bok om Lasse och vad som egentligen hände. Här är ett utdrag ur nya boken ”Jag orkar inte mer”, Atlas förlag i samarbete med Dagens Arbete.

O viken, 10 juni 2010

Oskarp står han i sovrummet framför henne. Han viskar för att inte väcka Lina i sängen bredvid. Han vågar inte, viskar han. Det luktade så skarpt av målarfärg i Linas rum att hon inte kunde sova där. I går kväll fick han för sig att spika fast lister och stryka på färg. Väggarna i hallen skulle tvättas, kläder vikas och ett överbelamrat köksskåp städas ur. Maria känner kroppens tyngd mot madrassen. Lina som slutar nian, kakor och bullar, avslutningsfest på jobbet, Lovisa och Simon som flyttat in till Östersund, semestern som närmar sig och den kittlande känslan av sommar som brukar kasta henne ur sängen så här års om det inte vore för allt obegripligt som sker på Lasses jobb. Som en spillra av sitt forna jag står han där, tio kilo magrare och luktar dystert av cigarettrök. Ingenting hos honom är längre sig likt. Ältandet håller honom vaken om nätterna. Sedan en vecka tillbaka vill han vara i ett eget sovrum på övervåningen för att inte störa henne. Han har gjort något, säger han. Han har gjort något fruktansvärt. Om och om igen säger han samma sak, men när de frågar kan han inte förklara. Delar av en akt som skickats fel. Ett brott så hemskt att de kommer förlora hus och hem. Snart har de mist allt, och det är hans fel. Pappret som kom med posten, ombudsmannen som Maria ska möta i kommunhuset om bara några timmar. Hon borde gå upp, långt bak i huvudet vet hon det, men kroppen lyder inte, och hon blir kvar i sängen. Hon förmår inte ens lyfta handen och röra vid hans arm.

Ännu sover huset och Lasse syns bara som en suddig figur i utkanten.

”Jag orkar inte mer.”

Så många gånger har hon hört honom säga de fyra orden att innehållet tappat sin betydelse.

Solen strilar in i rummet och ger väggarna en klarare färg. Efter en blöt grå vår kanske sommaren äntligen kommit. Figuren som ännu inte tagit form har nu satt sig på sängkanten, alldeles nära. Hon ser att det är Lasse och vill sträcka ut en hand.

”Jag vågar inte”, säger han.

”Sluta nu. Prata inte sådär”, svarar hon lugnt.

Så försvinner hon in i sömnen igen. Lasse reser sig upp. Han rör sig långsamt ut ur rummet. I halvvaket tillstånd kraftsamlar hon för att säga något som får honom att fatta att hon är på väg.

”Vad är klockan?”

Vägguret sitter ovanför dörren i köket och syns från den position där han nu står. Halv åtta. Hon tycker att han säger halv åtta och hon vet att hon då måste gå upp. Strax ska hon få ordning på musklerna. Om bara några minuter är hon hos honom. De ska ta sig igenom den här dagen tillsammans. Kommunen kan inte mena allvar. Det kan inte stämma att Lasse har gjort något så fruktansvärt som cheferna påstår och sedan uttrycka sig så otydligt att inte ens facket begriper. Hon ska prata med kommunen. Allt kommer att bli bra igen. Hon ska ringa ombudsmannen också, som säkert redan är på väg.

”Kan du sätta på tevatten?” ropar hon efter Lasse.

Lina sover fortfarande stilla i sängen bredvid. I morgon slutar hon nian och efter sommaren börjar hon gymnasiet inne i Östersund. Hon har sett fram emot förändringen, friheten.

Maria hör att Lasse knäpper på vattenkokaren, hör honom röra sig i huset, slappnar av vid tanken på att han gör någonting. Så sugs hon åter in i sömnen och vaknar först efter en halvtimme.

En decimeter luft

Sängen är tom. Rummet där Lasse sovit och ältat är märkvärdigt tyst. Hela huset tiger. Ett dovt muller i magen leder henne ner till källaren. De vedeldar huset så Lasse kan ha fått för sig att han måste fixa något med pannan. Men källaren är släckt. Hon trevar runt ett varv i mörkret, snubblar över prylar men hittar honom inte. Kanske har han gått ut. Under de senaste veckornas förvirring har han smitit iväg ibland, till en skog eller en sjö eller bara ut på fälten i Oviken, men då brukar han ta med sig deras storpudel Ängla och nu sover hon på fårskinnspälsen på golvet. Ytterdörren är låst. Magen mullrar oroligt. Ett åskväder drar fram inom henne, det blixtrar och skär som stygn i den stickande varma försommarsolen. Hon går upp igen, till rummet där han sov i natt. Tystnaden skrämmer. Huset har aldrig känts så ilande tomt och ödsligt förut. Hon skyndar på stegen uppför trappan, undersöker sängen noga som om Lasse ändå gömde sig under de trassliga lakanen.

Så ser hon den lilla garderoben i snedväggen.

I en mikrodels sekund lugnar magen ner sig för Lasse är i garderoben.

”Men sitter du här?” säger en len röst som är hennes.

Orden fastnar. I mungipan, en sträng saliv, och mellan Lasse och golvet: En decimeter luft.

Ur munnen kommer istället ett skrik som omöjligt kan tillhöra henne. Skriket formas djupt nere i magen, väller upp och slungas mellan väggarna i huset som en egen vanvettig organism. Sax, tänker hon. Telefon, tänker hon. Upp och nerför trappan. Sax, telefon, sax, telefon. Sax! Sax! Sax! Hon kastar upp ytterdörren och vrålar ut i bygden, tänker att hela Oviken ska komma. Men ingen kommer och i badrummet hittar hon en nagelsax. Medan hon klipper loss spännbandet trycker hon på telefonens knappar. Lasse rasar ner. En bild från en livräddningskurs för många år sedan. En, två, tre gånger pressar hon händerna och hela sin tyngd mot Lasses bröstkorg samtidigt som hennes eget avgrundsvrål suger upp allt syre i rummet. En röst ropar i luren: ”Lugna ner dig! Du måste lugna ner dig!” Maria ser in i Lasses ögon. Hon ser in i Lasses ögon och vet att han inte är kvar.

”Alla dessa kallduschar”

Med Lina tätt intill sig stöter hon fram en adress åt 112-kvinnan i luren. Oviken sover och Lasse är död.

Polisen kommer. Ambulansen kommer. Huset fylls av myndighetsmänniskor som kokar kaffe och sluter ögon. Då ringer hon ombudsmannen.

Roger Fält startade tidigt från Näsviken.

Fem timmar behöver han på sig till Krokom har han räknat ut. Då hinner han förbi regionkontoret i Sundsvall och innan överläggningarna prata med Helen Wikner som representerar fackförbundet Vision lokalt.

”Så många vändningar.” Först ville man varna Lars. Mitt under ett möte som egentligen skulle ha handlat om någonting helt annat drog man fram vaga anklagelser om att Lars hade gjort något allvarligt fel. Kort därefter skulle man säga upp honom för något som arbetsgivaren inte ville specificera, och på sittande möte med facket ändrade sig kommunen igen och talade om avskedande. ”Så många kallduschar.” Roger Fält har pratat med Lars på eftermiddagarna, långa förfärliga telefonsamtal. Alldeles förtvivlad har han låtit på rösten. Han hade försökt förklara för Lars att kommunen inte har tillräckligt på fötterna. Det finns ingen saklig grund för avsked. Samtidigt kan han inte ge Lars några löften. Skulle det visa sig att kommunen faktiskt har för avsikt att göra sig av med honom blir fallet för hårt, resonerar Roger Fält. Där agerar fackets ombudsmän olika. En del lovar och bedyrar att allt ordnar sig. Själv är han realist. Han tror på samförståndslösningar. Att prata sig fram till vad som är rätt och riktigt. I undantagsfall kan man ta till åtgärder mot arbetsgivaren, bara i undantagsfall. Gentemot medlemmen försöker han vara så ärlig som det bara går. Till Lars i telefonen har han sagt: ”Det finns sex eller sju möjliga scenarier. Detta kan hända på mötet: 1. De drar tillbaka varslet om avsked och varnar igen. 2. De kör vidare på avskedandet och då tvistar vi … 3. De kör på uppsägning av personliga skäl … Tillsammans på telefonen hade de lagt upp strategier, utifrån vart och ett av de olika scenarierna. I Lars förtvivlan kunde Roger Fält utläsa att alternativ två skrämde mest. ”Det handlar ju om försörjning”, hade han upprepat. ”Hur skulle det se ut om jag kom tillbaka till min egen arbetsplats som socialbidragstagare?” När personalchefen en vecka efter det förvirrande mötet meddelade att man tänkte varsla om avsked hade Roger Fält fått ringa till Lars och ge honom beskedet.

”Att man kan gå den vägen, bedrövligt. Att enspårigt köra på det arbetsrättsliga …” muttrar Roger Fält tyst för sig själv när han kör ut på raksträckan mellan Sundsvall och Ånge. Han vrider upp volymen på radion, knäpper över till en kommersiell kanal. ”I’m walking on sunshine … wooah!”

Regnmolnen som i veckor legat tunga över Sverige har äntligen blåst bort och himlen öppnat sig, klart blå med små lätta tussar som släpper igenom sommaren.

Solen värmer händerna på ratten.

En långfärdsbuss tar av vid Ånge. Ombudsmannen fortsätter rakt fram mot den lilla kommunen med 14 000 invånare.

Strax efter avfarten mot Ånge vibrerar mobilen. Ombudsmannen lägger sig tillrätta i högerfilen, trycker fram samtalet och hör Marias spruckna röst:

”Lasse har hängt sig.”

*

Ombudsmannen sitter tyst med händerna på ratten. Han fryser. Frågan som Lars upprepade gång på gång när de pratade med varandra i telefonen: ”Vad har jag gjort? Vad har jag gjort?” Sedan hade han sagt att överläggningarna var som en dödsdom, som att åka till sin egen avrättning. Roger Fält ser ner i den torra ljusa asfalten som i detta nu värms upp för en ny semester. Sommarens första soliga dag. Den 10 juni 2010.

I tio minuter sitter han med händerna på ratten och stirrar ner i asfalten.

Så ringer han sin chef på Vision i Sundsvall. Signaler går fram. Inget svar. Han ringer förbundsjuristerna i Stockholm. De samråder och han åker vidare.

Till Krokom.

Till överläggningarna som aldrig blir av.

Hela tiden talar han till Lars som om han fortfarande fanns där i andra änden: ”Det här hade vi kunnat fixa! Vi hade kunnat fixa det här!” I arbetet som ombudsman brusar han sällan upp, han höjer inte rösten, han tar inte till hårda ord, men när han kör genom Offerdals socken som på 70-talet införlivades med Krokoms kommun, när han svänger in i centrum och parkerar framför den stora bruna tegelkolossen rasar något vasst och olustigt i honom. ”Onödigt”, väser rösten, ”så jävla onödigt”. Helen Wikner möter honom utanför kommunhuset. De pratar upprört med varandra några minuter innan de öppnar dörren till Lars arbetsplats.

”Alla dessa kallduschar”, mumlar Roger Fält när han ser tåget med chefer vika in på socialkontoret.

Socialkontoret, Krokom

Personalchefen, kommunchefen, social­chefen och chefen för Individ- och familjeomsorgen tågar in på arbetsplatsen. Therese Hedman i receptionen drar ner rullgardinen och ställer sig för dörren.

”Kom inte in på mitt rum! Jag orkar inte se er.”

Tårarna smetar ut mascaran och ritar ilskna streck på kinderna. En krigsmålning. Ett ansikte som fått nog. I en glipa bakom rullgardinen ser hon chefskollektivet stå och trampa ute i korridoren. Personalchefens strama ansikte, socialchefen som slår ut med armarna i ett vadå, kommunchefen som irrar med blicken och hennes egen chef som säckar med kroppen och inte vet vart han ska göra av sig själv. Så många gånger pratade hon med Sverker: Ni måste göra nåt, det här kommer inte att sluta bra! Han kommer att ta livet av sig om ni inte gör nåt! Så många gånger hade hon försökt få cheferna att förstå. Hela våren ett kaos, en enda utdragen tortyr.

Två fackliga ansluter sig till chefståget. Bakom dem skymtar socialsekreterarna, utspridda, vilsna.

”Jag tyckte ju om Lasse.”

”Det ska hanteras på ett värdigt sätt.”

Sverker Eliasson tittar på klockan. Om några minuter börjar mötet med arbetsmarknadsenheten. Men läkaren vill veta mer, hur Lars mår, vad som ska tas upp på mötet med facket och hur han tror utgången kommer att bli. Sverker stryker bort de glesa hårstråna från pannan och pillar på de tunna glasögonbågarna: ”Jag kan inte föregå förhandlingen, men det ska hanteras på ett värdigt sätt”, svarar han läkaren.

Nu känns samtalet avlägset, som en scen ur en dålig teaterpjäs som han en gång tvingats uthärda. I själva verket var det i morse. Solen har inte ens hunnit gå ner. Han väntar på att himlen ska mörkna. Under en tvättställning ute i trädgården på Frösön väntar Sverker Eliasson, chef för Individ- och familjeomsorgen i Krokoms kommun, på natten. Men den ljusa vackra junikvällen tycks aldrig ta slut.

Årets första riktiga sommardag.

Huset är fullt av ungar som tjoar och stimmar. Han klarade inte av att vara kvar. När ingen såg på smög han sig ut i trädgården och spanade efter ett gömställe.

Tvättställningen är av den runda snurrande sorten som påminner om ett gigantiskt spindelnät. Lakan hänger på tork över linorna och bygger ett tunt rent skydd mot omvärlden. Här inunder står han och försöker mota bort dagen. Kaoset på jobbet ekar i skallen. Stearinljusen, ringen, tårarna, medarbetarnas iskalla blickar, läkaren i telefonen som frågar hur Lars mår, integrationssamordnaren som berättar att något har hänt, någon har tagit sitt liv, chefskollegan som säger att han inget vet, men som två minuter senare bekräftar hans farhågor. Det är Lars.

När han kom tillbaka till kontoret var kommunchefen och personalchefen och social­chefen där, arbetsledaren som fått höra att det var hennes fel, allihop.

Jobbljuden värker sönder huvudet.

Tvättställningen gnisslar.

Lakanen luktar parfymerad trygghet och huset avtecknas bara som en ofärdig skiss på den rena vita ytan. Inne i huset, vid köksbordet, skakade de hand. Över en kopp kaffe för fyra år sedan anställde han Lasse.

Två envisa tankar tränger sig på: Nu blir det en förändring av mitt liv, det kan jag inte göra något åt. Och: Jag tyckte ju om Lasse.