Arbetsmiljö

Gärna kvällsöppet, men till vilket pris?

Calle Fridén Foto: Michael Melanson
Publicerad

KRÖNIKA. Dottern jobbar i butik. Så mycket hon hinner. En stor ICA-butik där hon får lära sig inte bara manuell hantering av fisk och ost och annat, utan även att fungera ihop med arbetskamrater, svälja stolthet och att kliva upp tidigt på morgonen.

Hon tjänar en del pengar och gör sina föräldrar stolta – givetvis. 

För ett par veckor sen, hon jobbade inte, rånades butiken. Två hyfsat amatörmässiga, men brutala, rånare hade lyckats klämma sig in genom returflaskautomaten, och gömma sig tills butiken var nästan tom. Då klev de fram, gapade och skrek och kom över några sketna tusenlappar, eftersom affären har ett slutet rörsystem för att ta hand om pengarna. Sen försvann de i mörkret, och lämnade kvar ett par tjejer och en illa hanterad vakt. 

Affären har öppet länge, så länge att alla andra människor gått hem, och lämnat förortscentrumet öde och lite hotfullt. Knappt några bilar på parkeringen, bara de vanliga törstiga på det enda öppna stället. 

Kristeam ryckte ut, de gör vad de kan. Men ändå... 

Den här pappan blev minst sagt orolig, fast dottern var förståndig och meddelade raskt att hon inte varit där. Men andras pappor och mammor fick hjärtat i halsgropen. Och jag tänkte på andra butiker, små affärer, där unga jobbar sent, i bästa fall i team, i värsta fall ensamma. Även jag har haft perioder där man suttit med sista timmen på en kvartersbutik, med ett elakt öga på de sista kunderna - har de halsduken uppdragen, har de MC-hjälmen på, är de flera? 

Och sen gick jag och handlade på min egen lilla affär, strax före stängningsdags. Det var jag och en ensam grabb i kassan. Och vad skulle jag ha? Lite mjölk och äpplen. Knappast en panikhandling som inte kunnat planeras innan.... 

I vårt moderna samhälle vill vi kunna handla när vi vill. Men jag tror knappt nån skulle vilja det om vi samtidigt fick betala priset för otryggheten. Vad kostar mardrömmar? Ångest? Förstörd ungdom? Man ska ha klart för sig att när rånet sker är det inte alls som på film; det är snabbt, våldsamt, obegripligt, oerhört skrämmande. De gapar och skriker, drar folk i håret, slår, sparkar. 

Kristeamen gör vad de kan - men jag känner affärsanställda som mår dåligt tjugo år efter det där rånet. Som dessutom bara gav kaffepengar, och nån odåga med en påk åkte fast två dar senare och fick sota för det. Vilket inte gjorde slut på mardrömmen för de tjejerna. 

I ett samhälle där vi alltmer betalar kontantlöst kommer desperata personer bli alltmer sugna på de där småslantarna som finns kvar, när affären nästan är stängd. När du och jag handlat det där sista, som vi hade kunnat handla tidigare. För jag tror inte att det är särskilt många som skulle lida om butikerna stängde tidigare - att ha öppet länge är ett påhittat svar på en fråga som inte finns. Men personalen finns. Och rånarna.

Gärna kvälls­öppet, men till vilket pris?