Fällda chefen: ”Klart man skulle ha gjort på ett annat sätt”

2014-02-19 09:36  
Sverker Eliasson på de anklagades bänk. Tillsammans med socialchefen är han åtalad för arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död. Foto: Magnus Werme

Sverker Eliasson, en av de två fällda cheferna i Krokoms kommun, kommer att överklaga domen. Han är beredd att gå hela vägen till Högsta domstolen.

- Jag vaknade upp igår morse och tänkte att det kommer att bli en friande dom. Men så blev det inte, säger Sverker Eliasson när Arbetarskydd pratar med honom efter domen.

Han har förberett sig på både en friande och en fällande dom sedan åtalet väcktes förra året. Men han blev ändå förvånad.

- Jag tycker att tingsrätten har svalt åklagarens synpunkter helt och hållet. Jag känner igen ordvalen redan från polisutredningen.

Han tänker inte heller nöja sig med tingsrättens dom, utan kommer att överklaga.

- Jag har förstått att det här är en principiell och viktig dom. Jag tror att den kommer att gå ända upp till Högsta domstolen.

Sverker Eliasson är medveten om att det i så fall kommer att ta lång tid innan han får en slutgiltig dom. Men han är beredd att vänta.

- Jag skulle helst vilja vara utan hela den här historien. Men nu när vi har kommit så här långt känns det viktigt att gå hela vägen.

Både han och den andra dömda chefen är fortfarande anställda hos kommunen. Men Sverker Eliasson är sjukskriven sedan två år tillbaka.

- Jag vet inte hur framtiden kommer att bli. Jag har en dialog med min arbetsgivare, så får vi se.

Arbetarskydd träffade Sverker Eliasson i samband med rättegången i december förra året. Då gav han sin version av det uppmärksammade fallet.

TINGSRÄTTEN I ÖSTERSUND, torsdag den 19 december 2013: Sjätte och sista rättegångsdagen i Krokom-målet. Himlen är fortfarande kolsvart när åklagaren Åse Schoultz och målsägandebiträdena öppnar dörren till tingsrätten. De två tilltalade, ifo-chefen Sverker Eliasson och socialchefen, sitter redan i en soffgrupp med sina försvarsadvokater. Kommunchefen slår sig ner på en stol jämte. Han är missnöjd med media som han anser vinklar rapporteringen till åklagarsidans fördel. Högt och yvigt pratar han medan Sverker Eliasson sitter stilla och tyst. Rättegångens sista dag har vigts åt slutpläderingar. Sedan är den uppmärksammade och unika rättegången över. Trots att lagstiftningen om kränkande särbehandling har funnits i Sverige i tjugo är det första gången dess yttersta konsekvens självmord prövas av domstol. Åtalspunkten är arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död. Sverker Eliasson är beredd på att målet överklagas till hovrätten och skulle inte bli förvånad om det går ända upp till Högsta domstolen.

– Men jag hoppas att det blir ett före och efter rättegången, säger han.

När bägge parter har fått säga sitt och processen i tingsrätten är över sätter sig försvaret i samma soffgrupp. Ifo-chefens ögon är rödsprängda och axlarna har sjunkit ner. Gång på gång tappar han tråden, ber om ursäkt och får börja om på nytt. Sverker Eliasson har varit sjukskriven från Krokoms kommun de senaste två åren. Efter Lasses självmord bestämde han sig för att aldrig mer bli chef för individ- och familjeomsorgen.

– Ett självmordsuppdrag, säger han och kommer på sig själv i samma sekund, snörper ihop munnen i en ångerfull min, men kommenterar inte ordvalet.

I stället säger han:

– Jag tyckte ju om Lasse. Vi har alltid haft en bra relation. Det var jag som anställde honom. Vi hade anställningsintervjun hemma hos mig. Lasse var mycket generös. Som chef kände jag stor sympati för att han var så…

Sverker tystnar tvärt. Han tittar tomt framför sig och säger:

– Förlåt, jag kom på en sak. Jag lovade att ringa min son efter rättegången.

I skolan vet alla vad som har hänt, hela Östersund vet. Familjen har träffat en psykolog och Sverker har en egen person via företagshälsovården som hjälper honom att reda ut livet. Egentligen började problemen på arbetsplatsen långt tidigare. Sverker hade dessutom en egen kris i familjen. Hans föräldrar och svärfar dog inom loppet av två år. Han hade varit sjukskriven några månader och kom tillbaka successivt i januari 2009. Det första han fick göra var att ta tag i en kris på jobbet som inträffat under hans sjukskrivningsperiod. Två kolleger hade blivit ett par och den ena hade misshandlat den andra, vilket personen i fråga dömdes för.

– Det var väldigt turbulent, minns Sverker.

Krokoms kommun hade dessutom gjort sig av med en tolk efter anklagelser som Arbetsdomstolen fann grundlösa. Det kostade kommunen 2,5 miljoner. Samtidigt växte individ- och familjeomsorgen. Ledarskapet förändrades. Strukturen. Sverker hade varit Lasses och de andra socialsekreterarnas närmaste chef. Nu hamnade han högre upp i organisationen och fick fyra till fem arbetsledare under sig. De basade i sin tur över socialsekreterarna. Sverker säger att han i backspegeln kan se att han själv inte var färdigrehabiliterad. Att han helt enkelt inte orkade ta i ytterligare en konflikt.

– Det är klart att det har påverkat. Så är det ju.

När det började gå upp för arbetsgivaren hur dåligt Lasse mådde fick den företagshälsovård som kommunen anlitade en förfrågan om att göra en mobbningsutredning. Psykologen, som vittnade i målet, ansåg att det vore som att ta ett juridiskt ställningstagande och avböjde därför. Han bad kommunen att återkomma med en mer specificerad beställning i så fall. I stället hamnade uppgiften i Sverker Eliassons knä.

– Jag hade inte någon endaste erfarenhet eller kunskap om hur en sån här utredning går till. Jag gjorde den utifrån eget huvud, med visst stöd av föreskriften jag fick av personalavdelningen, berättar Sverker Eliasson, tystnar och säger sedan:

– Klart man skulle ha gjort på ett annat sätt med facit i hand.

Efter Lasses självmord har Krokoms kommun bytt företagshälsovård, från Commodia till Offerdal.

– Jag tyckte att det var egendomligt alltihop. Att de inte hade den kompetensen. Vi hade ju anlitat dem i andra sammanhang och samarbetat med företagshälsovården vad gäller arbetsmiljö. Och vi använde dem som konsulter i personalfrågor. Att de inte kunde göra en mobbningsutredning fattar jag inte än i dag, säger Sverker.

Högtalarsystemet slås på, ett nytt mål. Tingsrättens väggar består av tegelstenar. Sverker tittar in i fogmassan.

– Jag har funderat mycket på hur det kom sig… Varifrån det kom… Vem som tog initiativet?

Han avbryter sig själv igen, säger att minnesbilderna är oklara.

– Men jag såg ju att han var deprimerad och att han blev djupare och djupare … Han mådde så dåligt. Jag minns att jag tänkte att han måste bli rehabiliterad innan man kan börja fundera på en eventuell omplacering eller andra åtgärder.

Rösten stockar sig. Han andas in med hela kroppen och blir knallröd i ansiktet innan han släpper ut luften i en tung suck. Strax före Lasses självmord stötte Sverker ihop med Maria på Ica Maxi. Hon bad honom att fundera på en omplacering, hade hittat en vakant tjänst åt sin make. Men personalchefen, socialchefen och Sverker kom ändå fram till att Lasse skulle avskedas. En sista chans fick cheferna dagarna före självmordet. Då informerade en kollega dem om att Lasse börjat prata om ett rep eller en snara. Kommunen gick vidare. Den 10 juni 2010 var det överläggning med facket. Ombudsmannen från Vision var på väg till Krokoms kommun för att diskutera avskedandet. Samma morgon tog Lasse sitt liv. Maria hittade honom i garderoben och han använde det redskap cheferna fått uppgift om.

Sverker minns mötet med familjen, samtalet i vardagsrummet, som bandades, utan deras vetskap. Där och då bestämde han sig. Aldrig mer ifo-chef. Han berättade för kommunen. När han 2014 börjar jobba igen efter sin långa sjukskrivning blir det som verksamhetscontroller utan personalansvar.

Elinor Torp

Anna de Lima Fagerlind

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Tidningen

Kampen