”En jävla tur att det inte hänt något”

Först ska Arbetarskydd besöka Östbergas återvinningscentral för ett arbetsplatsreportage. Centralen drivs av företaget Suez på uppdrag av Stockholms stad. Men Elisabeth Bäckström, avdelningschef, meddelar att ledningen måste närvara vid alla intervjuer. Suez kommunikationsavdelning vill gå igenom allt som skrivs. Trots våra invändningar om att företag inte kan diktera villkoren för pressen håller Suez fast vid att cheferna ska vara på plats vid intervjuer. Med det beskedet blir det inte möjligt att möta personal i Östberga. I stället blir det ett besök i Vaxholm, tre mil nordost om Stockholm.

Väl på plats i Vaxholm dyker plötsligt flera företagsbilar upp. Två från ledningen i gula Suez-jackor kliver ut. Det visar sig vara avdelningschef Elisabeth Bäckström och Lars Holmström, som är driftledare i Vaxholm. Elisabeth Bäckström hänvisar till att företagets kommunikationsavdelning har sina regler. Ledningen ställer krav på att närvara under hela besöket och att sitta med vid alla intervjuer.

Skyddsombudet Krister Boström och kollegan Benny Åkerman tar emot och det blir trångt inne i boden runt personalens fikabord. Krister Boström håller blicken på cheferna när han svarar på olika frågor om verksamheten. Det framkommer att det finns vissa saker som personalen inte får nämna under vårt besök.

Precis som på andra återvinningscentraler finns arbetsmiljörisker att hantera. Bilar, personal och containrar trängs på liten yta. En säkerhetsåtgärd är att en bom fälls ned när hjullastaren körs nere på grusplanen på andra sidan containrarna.

– Man får ha ögon i nacken. Vi ser till så att folk inte kommer in när vi arbetar där. Det är lätt hänt att olyckan är framme och att någon backar på en bil. Vi har haft en jävla tur att det inte hänt något, säger Krister Boström som arbetat på återvinningscentralen i fyra år.

Som skyddsombud kallas han in när det sker olyckor på andra återvinningscentraler och är med när det genomförs utredningar.

– Jag brukar säga att jag inte vill ha några olyckor där jag jobbar. Som skyddsombud har jag redan sett för många.

Avdelningschef Elisabeth Bäckström fortsätter att svara och säger att arbetsmiljön är viktig för företaget och att de har rutiner för tillbudsrapportering och genomför skyddsronder.

Suez återkommer i flera av Arbetsmiljöverkets inspektionsrapporter. Myndigheten har inte gjort några inspektioner i Vaxholm men på andra återvinningscentraler som drivs av företaget rapporteras om brister i hanteringen och förvaringen av farligt avfall. På flera håll finns det oklara rutiner för att fånga upp, utreda och rapportera tillbud, ohälsa och olycksfall i verksamheten.

Det är tydligt att anläggningen i Vaxholm är eftersatt. Lagom till Arbetarskydds besök kommer besked om flera saker som ska åtgärdas. Nya räcken ska sättas upp vid containrarna och nya skyltar vid infarten. Informationen på hemsidan ska ändras. Som det är nu drabbas personalen av arga besökare när det som står på nätet inte stämmer med vad som verkligen tas emot.

Benny Åkerman förklarar att det mesta som stoppas av dem är byggavfall. Folk blir irriterade eftersom det inte finns någon skylt vid infarten som visar att det inte kan lämnas här. När de kommer fram efter att ha köat brister det.

– En del är så arga att de står och hoppar. I september infördes nya regler om vad vi kunde ta emot. Då small det till. Det står inget vackert om oss på Facebook har vi förstått, säger Krister Boström.

Vaxholms återvinningscentral är insprängd mellan en bygghandel och Vaxholms brandstation vid stranden av norra Vaxholmsfjärden. Här skymtas en båtklubb och en gul gammal 1700-talsgård. Till återvinningscentralen kommer boende i Vaxholm och andra skärgårdsbor. Gamla möbler, trädgårdsavfall, plaster, textilier, böcker, elektronik, lampor, batterier och vitvaror tas emot.

Det dunsar och smäller när flera lådor med böcker åker ner i en container.

– Visst är det synd att kasta dyra böcker, men jag berättar inte för nån. Den här maskinen har tystnadsplikt, säger Krister Boström och skrattar när besökaren Petra Martinsson beklagar sig.

Behållaren för wellpapp verkar vara full. På ett ögonblick är Benny Åkerman uppe på containern för att undersöka hur mycket mer som får plats.

Själva anläggningen är 25 år gammal och sliten. De blå containrarna för olika material står tätt. Det krävs en säker förare som kan förflytta den gula hjullastaren med precision. Benny Åkerman hoppar in i förarhytten och kör några varv. Det gula fordonet rör sig graciöst men det är inte många decimeter till godo.

Det finns planer på en ny och större central men några raka besked om när det blir har inte Krister Boström fått.

– Det är väldigt trångt. Sedan jag kom hit för fyra år sedan har det pratats om att det ska byggas om. Jag brukar skämta med besökarna och säga att 2030 är det ombyggt här.

På väggen vid stationen där kemikalier tas emot syns bara små ventiler. Det luktar starkt av olika vätskor. Vid öppen hantering av samma ämnen på laboratorier och inom industrin används dragskåp och punktutsug. På platsen saknas säkerhetsblad på det inkommande farliga avfallet som förklarar hälso- och miljörisker med de kemiska produkterna. På hyllorna står behållare med bekämpningsmedel och flaskor med perklorsyra som är farligt att inandas. Enligt Arbetsmiljöverket ska det finnas specialinstruktioner på arbetsplatsen för att hantera ämnet.

Här finns även lut som är frätande och som kan ge stora skador om det kommer i kontakt med andra ämnen. Skyddskläder som andningsmask, kemikaliehandskar och skyddsglasögon ska användas. Vid stationen ligger ett par handskar.

Återvinningscentralen handskas även med ämnen som de enligt Arbetsmiljöverket inte ska ta emot. Krister Boström plockar fram ett rött, sprucket plaströr som någon har lämnat in. Det visar sig vara en nödraket.

– Den är trasig och innehåller sprängämne. Den får vi inte handha. Den kan smälla av när som helst.

– Folk kommer med vätskor i syltburkar och allt möjligt, förklarar Benny Åkerman.

När personalen inte vet vad det är för produkt ska den enligt reglerna inte tas emot.

Även ammunition har lämnats här vid något obevakat ögonblick.

– Det finns många pensionerade militärer i området. Men ammunition får vi egentligen inte ta hand om här, säger Krister Boström.

Elisabeth Bäckström uppger att personalen är instruerad att kontakta polisen om de upptäcker att sprängämne eller ammunition inkommit.

Krister Boström får frågan om det uppstår problem med att någon vill lämna asbestavfall. Avdelningschefen Elisabeth Bäckström, som hela tiden finns bredvid honom under besöket, bryter in och säger att asbest är något som personalen över huvud taget inte får hantera.

På återvinningscentralen lämnas även kvicksilver, miljöfarliga och brandfarliga bekämpningsmedel, lösningsmedel, rengöringsmedel, färg, spillolja och gas.

Krister Boström plockar runt bland elektroniken. Det skramlar till när batterier som sorterats fel trillar ur en plastpåse och faller ner bland datorer, tv-apparater, brödrostar och dammsugare. Han skruvar bort en glödlampa som inte tagits bort från en hållare, ett vanligt fel i sorteringen.

Han berättar att ibland när han vänder ryggen till har någon hivat ner plastpåsar i trädgårdsavfallet. Men 99 procent av besökarna är trevliga, och stammisar hjälper till att tillrätta­visa dem som inte gör rätt.

Det förekommer stölder och när det fanns en lokalpolis här var det lättare att ta tag i problemen. Nu finns inte tiden att sitta och vänta i två timmar tills polisen kommer på plats och det är möjligt att göra en stöldanmälan.

På återvinningscentralen har de bland annat efterfrågat lyfthjälpmedel för att hantera tv-apparater som kan vara tunga. Dusch fick de först för två år sedan.

– Den fick vi hålla på och tjattra om ett tag innan den kom på plats, säger Krister Boström.

De skulle också vilja ha ett värdigt lunchrum i stället för en koja på hjul. På det svarar Elisabeth Bäckström att personalboden har inspekterats och godkänts av huvudskyddsombud vid installationen.

De anställda hoppas att planerna på en ny anläggning snart blir verklighet.

– Allt handlar om att få en bättre arbetsmiljö för oss själva. Som skyddsombud måste du kunna tjafsa lite. Ibland blir jag irriterad på att det händer för lite, säger Krister Boström.