Övriga Nyheter

”Stallmiljön lärde mig att strukturera”

Att Nicola Lewis, biträdande förhandlingschef på Unionen, blev ledare var inget medvetet mål. Hon ser det mest som en slump, där olika erfarenheter, varav stallmiljön säkert är en del, visat sig användbara. Foto: Jörgen Appelgren
Foto: Jörgen Appelgren
Nicola Lewis på besök på Hufvudsta ridskola i Solna utanför Stockholm. Där träffar hon Emma Sjöstedt, som arbetar som ridlärare och har med sig sina hundar på jobbet. Foto: Jörgen Appelgren
Nicola Lewis tror att frånvaron av män i stallet bidrar till sam­spelet mellan tjejerna. Alla tvingas ta lika ansvar för arbetet, även de fysiskt tunga bitarna. Foto: Jörgen Appelgren
Foto: Jörgen Appelgren

Unionens biträdande förhandlingschef är stalltjej sedan tidiga tonår: – Det har varit utvecklande för förmågan att samspela, säger Nicola Lewis.

Publicerad

Nicola Lewis, biträdande förhandlingschef på Unionen, är stalltjej sedan 13 års ålder. Hon vill inte säga att det var just under timmarna i stallet som hon fick sina ledaregenskaper.

– Däremot har jag säkert haft nytta av de personliga egenskaper jag utvecklade där. Samspelet med andra viljor. Kunna förmå en hel flock med hästar, som väger flera hundra kilo var, att göra som du vill. Hitta lösningar på allt. Det går inte att låta bli att ge en häst vatten för att du är rädd för att gå in till den. Eller att lämna en häst i hagen över natten för att den inte vill komma in.

Nicola Lewis fick sin första egna häst redan som 13-åring av sin ridskolelärare. Hon tog sig an uppgiften på stort allvar och lärde sig snabbt att planering var a och o för att få ihop tillvaron med skola och stalljobb. Flera veckor i förväg visste hon när hon skulle ha prov. Oavsett väder och hur många prov det var just den veckan var hon tvungen att ta sig till stallet.

Just hennes förmåga att strukturera och planera är egenskaper som hennes medarbetare på Unionen uppskattat i chefsutvärderingarna.

– De känner sig också sedda. Jag tror det beror på att jag fick med mig en respekt för andra individer från stallet. Jag lärde mig att se hur alla individer har ett unikt bidrag till gruppens framgångar, säger Nicola Lewis.

En annan viktig aspekt hon vill belysa är frånvaron av killar. Spelet som pågår i skolmiljöerna, där någon av tjejerna alltid är pratglad och framåt och en annan tyst, får inget utrymme i stallmiljön. Här tvingades alla ta lika ansvar för arbetet.

– Om det hade funnits killar i stallet är jag övertygad om att samspelet skulle ha varit ett annat, det där stereotypiska i att killarna i högre grad skulle ha gjort de fysiskt tunga uppgifterna. Snygga ridkläder hade nog värderats högre.

Nicola Lewis framhåller att vi i dag eftersträvar att vi ska utvecklas som individer, oavsett kön. Redan i förskolan ska personalen ha genusglasögonen på. Samtidigt utsätts de unga, via sociala medier, för mer press än någonsin förr när det gäller hur de ska vara och se ut.

– Så utvecklingen går åt båda hållen. Den där genusmedvetenheten fanns inte på samma sätt när jag var ung. Man tänkte inte så då. Det gjorde stallet till en speciell plats, där vi tjejer, utan att reflektera över det, tog oss an uppgifter och samarbetade utan att någon gång tänka att vi inte skulle klara det. Oavsett hur tungt och svårt det var.

Nicola Lewis hade liknande förhållanden hemma. Hon växte upp med två systrar och en ensamstående mamma.

– Vi hjälptes åt med alla sysslor, som att byta däck på bilen.

Men hon frågar sig vad som är hönan och ägget. Är det så att det är tjejer med ett särskilt driv som söker sig till stallet? Eller är det stallmiljön som gör dem drivna?