År 2003 var antalet registrerade skyddsombud 107 000, idag är de knappt
92 000, enligt Arbetsmiljöverkets skyddsombudsregister. Också när det gäller ”skyddsombudstätheten” på arbetsmarknaden har det skett en drastisk minskning sedan dess. Idag finns 207 skyddsombud per 10 000 anställda, mot 253 för fem år sedan. För exakt 30 år sedan var motsvarande siffra 280.

1990-talet blev ett dystert decennium för skyddsombuden. Deras antal sjönk stadigt, så gjorde även deras status. Under decenniets tre sista år försvann vart femte skyddsombud från arbetsplatserna. I slutet av decenniet saknade nästan fyra av fem arbetsplatser skyddsombud, enligt en kartläggning som gjordes av det numera nedlagda Arbetslivsinstitutet. Det gäller arbetsplatser med fem eller fler anställda, som enligt lagen är skyldiga att utse skyddsombud.

Fackförbunden hade alltså allt svårare att ersätta gamla ombud med nya. De viktigaste orsakerna var enligt förbunden hög arbetsbelastning, tidsbrist, låg status och rädsla för repressalier. Forskarna varnade att rekryteringsproblemen skulle kunna bli så stora framöver att de skulle kunna ”utarma” skyddsombudens roll. Det skulle även få konsekvenser för Arbetsmiljöverket, eftersom arbetsmiljölagstiftningen förutsätter att det finns en samverkan mellan två parter på arbetsplatsen.

Men år 2003 inträffade något av en renässans för skyddsombuden. Arbetsplatserna hade plötsligt fått 20 000 nya ombud.

– Det har blivit mycket lättare och mer legitimt att driva arbetsmiljöfrågor, sade då professor Kaj Fricktill Arbetarskydd.

I dag låter han mer tveksam när han ska tolka en nästan lika kraftig minskning. Det har inte skett någon större förändring i arbetslivet sedan 2003, resonerar han.
– Möjligen hänger det ihop med att facklig tillhörighet idag handlar mer om försäkring än om ideologi, att det har skett en allmän urholkning av det kollektiva arbetslivet.

I dag är lönsamhetskraven så stora att den enskilde arbetstagaren lider av ständig brist på tid. Det individuella ansvaret krockar med det kollektiva, förklarar Kaj Frick.

Han har granskat hur bristen på skyddsombud är fördelad mellan olika samhällssektorer och tror att den är störst på små arbetsplatser och inom privat sektor, där den fackliga aktiviteten ofta är svagare. Han har också jämfört uppgifter från Arbetsmiljöverkets register med statistik över arbetsplatser med fem eller fler anställda.

– Det är inget snack om att flertalet arbetsplatser saknar skyddsombud, konstaterar han.

Samma slutsats drar LO-utredaren Sten Gellerstedt, som i dagarna väntas bli klar med en kartläggning av LOs skyddsombud i hela landet.

– Enligt våra beräkningar saknar omkring 100 000 arbetsplatser skyddsombud bara inom LO:s område, säger han. Det gäller framför allt små arbetsplatser där de anställda inte har tid, och där det är vanligt att arbetsgivare ser skyddsombuden som en belastning.

Skyddsombuden har olika status i olika branscher, hävdar Sten Gellerstedt. I nya branscher som IT och inom akademikeryrken, exempelvis i kyrkan, där det kan vara svårt att få grepp om problemen, har de mycket låg status. Däremot är det ”helt OK” att vara skyddsombud inom LO-förbunden.

Han är dock skeptisk till Arbetsmiljöverkets register och menar att ryktet om att registret ska läggas ner kan ha bidragit till att förbunden låtit bli att anmäla sina skyddsombud under det senaste året.

– Förra året jämförde vi Kommunals register med Arbetsmiljöverkets och kunde se stora skillnader i antalet skyddsombud, säger han.

Att det finns brister i rapporteringen till Arbetsmiljöverket är känt sedan tidigare. Många förbund dröjer med att anmäla nya ombud och avanmäla gamla, vilket leder till att siffrorna kan variera kraftigt inom en och samma månad. Men den risken är betydligt mindre vid jämförelser mellan åren.

Av de tre centralorganisationerna är det bara Saco som har fått något fler skyddsombud sedan 2003. Samtidigt har organisationen betydligt färre skyddsombud i förhållande till antalet medlemmar än både LO och TCO.

– Vi har satsat mycket på arbetsmiljön och det finns ett väldigt sug efter kunskap bland medlemmarna, säger Kerstin Hildingsson, arbetsmiljöansvarig på Saco.

Men helst vill hon skrota begreppet ”skyddsombud”, eftersom Sacos medlemmar har en helt annan tradition än LOs, menar hon. Det går 125 Saco-medlemmar på ett skyddsombud, medan motsvarande siffra för TCO är 51 och för LO 24. Att Saco, där de största medlemsgrupperna är lärare, civilingenjörer, läkare, jurister, socionomer och officerare, har så få skyddsombud har en naturlig förklaring, berättar Kerstin Hildingsson.

Jobbar man med den fysiska arbetsmiljön, som många inom LO gör, kan man sätta fingret på det som är fel och arbetsgivaren kan ofta själv inse det. Men när man pratar om arbetsorganisation, konflikter och inflytande blir det mycket känsligare att ställa krav. Dessutom har många Saco-medlemmar svårt att få ledigt från en del av sina arbetsuppgifter. Du får gärna vara skyddsombud, bara du sköter det vid sidan om.

Kerstin Hildingsson tror att det finns ett direkt samband mellan minskningen och det indragna anslaget till skyddsombudens utbildning. En annan orsak är den så kallade ”generationsväxlingen”. De äldre ombuden slutar samtidigt som förbunden inte klarar av att rekrytera yngre folk.

– Nu när regeringen dragit in bidraget till skyddsombudens utbildning kan vi bara ha en central utbildning i stället för fem som vi haft tidigare. Utbildning är ett sätt att rekrytera, säger hon.

Mer om skyddsombuden kan du läsa i nummer 13 av Arbetarskydd som kom den 16 november.